Flickor: Arbetslinjen del 2 (DJ culture)

Man måste halka in på ett bananskal. Precis som Lili och Susie.

Detalj från About a Girl av Karin Mamma Andersson 

Arbetslivsintroduktion:

När jag var ung ville jag blir DJ. Det var inte en värld som omfamnade flickor överdrivet på 80-talet. Jag kan berätta om hur skönt det var att gå till skivaffären, vi kan kalla den Näsan, och bli tvingad att sjunga för att få lyssna på skivor. Hyfsat trevlig förnedring. Men jag gjorde det och jag fick lyssna. Emellanåt vågade jag inte säga nej till köp. Har en Gino Vanelli-vinylskiva kvar som bevis på fenomenet.

Frågade en DJ om råd en gång, och hans enda svar var: 'Man måste halka in på ett bananskal. Precis som Lili & Susie'. Helgjutet och bra tips. Nej, du det stämmer inte riktigt.

Så kom det sig att jag fick möjlighet att spela skivor på Studentradion i Ingmar Bergmanstan (tack till dem de berör: Ecke och Murran till exempel), för eoner sedan. Våga, våga, våga och våga vara kass och lite cool - och bara spela bra musik (mycket fokus på dans-, jazz- och tvärflöjtsmusik just då...). Sen, att jag lät som någon från kulturredaktionen och mådde fysiskt illa av nervositet under sändningarna, det är en annan femma. Men jag gjorde det och jag hade en idé om att jag skulle bana vägen för fler.

I retrospekt ser jag att jag fick en massa kul jobb. Jag tänker inte gå in på alla knasigheter som yrkeslivet bjudit på, det blir bara för mycket. Jag är ändå bara en mesig människa. Jag är blond och dålig på att tala med hela handen (kommunicera). Exempelvis: Jag drog in fasligt mycket pengar, i omsättning och vinst, under många år på mitt gamla jobb. Jag tjänade minst av samtliga kollegor på samma nivå och var givetvis den enda kvinnan där - och det fanns självklart en mängd eleganta förklaringar till löneskillnaderna, men ändå. Jag är också övertygad om att min gamla chef aldrig förstod att jag jobbade för honom och företaget och att det inte var av en slump pengarna kom in på kontot. Vi talade nog olika språk. Jag lämnar däremot det nu, och det var säkert inte illa ment, men konstaterar att kampen för ett rättvist samhälle inte bara gäller en front, person eller företeelse utan på de flesta plan.

Jag funderar också mycket kring hur vi ska uppfostra våra döttrar. Ska jag göra det lätt för dem? Säga åt dem att plugga och vara fina flickor, eller låta dem våga vara dom de är? Jag vet inte, men jag vet att livet blir enklare 'om man gör som man ska', men inte mer intressant eller mindre viktigt.

Studier visar på att jämlikhet lönar sig, men näringslivet, uppfattar jag, är ointresserat av verklig utveckling och hållbarhet. Pontus Schultz kämpade för jämlikhet i näringslivet och det borde fler tänka på. Inte bara kön, etnicitet eller ålder, utan även skillnader i bakgrund och utbildning skapar mångfald. Tycker jag.

LÄS:

Vibeke Specht (Orättvisan del 1)
Katrine Kielos (Orättvisan del 2 Sharp as a knife)
Sjuk ekonomi (Hand i hand: Hälsa och ekonomi)

Och all denna svada på grund av att Jasenko svarade Jonas i DN igår.  Som det kan bli - och någon bra DJ blev jag inte heller.

HEJ HEJ (HEMSKT MYCKET HEJ) har jag velat skriva länge, men är tveksam till om det är lämpligt.

Puss!

/Döden döden döden hejar på alla som vill

Konsten att vara konstnär

Sedan har vi döden och spriten, eller Jason Molina, konstnärslönen och orättvisan. Jag återkommer i ärendet, för detta är viktigt mina vänner: Vad vi väljer att tro på och försöker att förstå (själen själen själen).

/Döden döden döden sover för lätt

Eyes wide open

Vänner, dagens tips:

Intellektuella (och kapitalister) talar och har tänkt till om makt och demokrati. Läs pengar. Orka titta på den här filmen. Satsa 86 minuter av ditt liv. Gör det och känn pyttehoppet bakom ilskan. 

Guldmusik?

Häromdagen sa min man att jag tänker som en klassisk kapitalist. Jag vill skapa, producera och jag vill äga. Jag vill tjäna och bygga vidare och sedan lämna över. Tänka långsiktigt och investera. Om jag hade haft pengar och ork det vill säga. Det är drömmen. Sedan finns det ytterligare en bieffekt av pengar och det är trygghet. Den är skönast av allt för en orolig själ med småbarn.

Idag är jag för vissen för att skriva. Hjärnan bor i snor men jag har en tanke och en idé att följa och beskriva - samt några allmänt hållna frågor. De kommer någon dag. Det är bara så synd att de som inte tänker och tycker som mig inte kan förklara hur de resonerar. Jag skulle så innerligt och gärna vilja förstå den destruktiva ideologins kärna. Begripa hur man kan tycka att det är okej med låtsaspengar, en ohållbar bostadspolitik, låglönejobb, sjukvård, skola och omsorg som faller samman (med pengarna direkt till Caymanöarna utan att passera gå) och en förstörd miljö. Socialism för de rika och kapitalism för de fattiga, som de säger i filmen. Och varför det är okej, och hur de motiverar, att du och jag ska betala för de allra rikaste individernas, företagens och bankernas misstag? Jag förstår bara inte? Snälla, snälla, snälla kan någon förklara för mig. Jag vill verkligen förstå varför man anser att ansvaret bara ska ligga på den allra minsta lilla människan? Min intellektuella förmåga är kanske för grund, men mina ögon är öppna, hjärtat slår och jag tror på någon sorts generell godhet. Eller vad det nu är. Att vi är ett lag med individer.

Så jag börjar här, på Dödens lilla blogg att ta mer ansvar. Jag säger ifrån och vad jag tycker. Fortsätter betala min skatt, uppfostra mina barn efter bästa förmåga, gillar vänlighet i vardagen och vågar lite mer än förr. Vågar tro på oss. Tillsammans.

Puss!
/Döden döden döden och guldbyxorna

TACK!

Jag hade tänkt börja dagen med kaffe, lite müsli och toppa med skryt. Att skryta är nog inte helt legio men kan kännas, handen på hjärtat, rätt gött ibland - fast man vet att det är FEL. Kanske kan man baka in det lite snyggt så att inte Jante kommer och slår en på nosen. Hårt. Eller så ignorerar man gängse sociala regler och bara brakar på? Inte alltid snyggt, men kul så länge det varar, skulle man kunna säga. Men, nej, jag pallar inte idag, men det kommer säkert någon annan gång. 

Idag läste jag del två av Maciej Zarembas artikel-serie patienten och prislappen i DN. Läs! Jag skickade ett mail och tackade. Jag brukar inte göra så, men jag ska bjuda mer på vänlighet och inte skämmas för det. 

Jag har länge tänkt skriva till Mikal Gilmore och tacka för att han skrev så naket ärligt, klokt och fint om sin dödsdömde mormonbror Gary i Shot In The Heart, som jag lånade av en vän från förr (så vet någon hur man når honom kan ni väl kontakta till mig?). Jag läste den tillsammans med Bödelns Sång av Norman Mailer som handlar om samme man ur ett annat känsloläge och språk. Rekommenderas båda två. Och hade det varit möjligt att tacka Herman Hesse för att han gav mig mina sista tonår en mening hade jag älskad att göra det, men tackar via bokgåvor till nya generationer istället. Som äldre förstår man inte. Inte jag i alla fall, men som ung: Oh, a-ha och jag är inte ensam mer! Det finns vissa fördelar med att vara ung, utöver en air av ungdomlig skönhet, trots allt. Så tack tack tack tack! Jag ska tacka lite mer och fler.

Sedan så hoppas jag att ni såg programmet Lönesänkarna / Dokument Inifrån på SVT. Om inte, titta här.
Egentligen borde alla svenskar titta på detta program en gång i veckan tills polletten trillat ned. Återigen: VI HÖR IHOP.

Puss!
/Döden döden döden