Helgpyssel, egentligen.

Sitter och väntar på snön. Blåsten blåser på (dunder och brak). Helgen var lugn, skönt trist och lite vissen. Nu tar det ett tag att komma igen. Igen.

Tydligen kan man, om man är politiker, säga saker som att 'Oppositionen har tyvärr ingen lösning heller'. Intressant och ett oerhört tydligt ansvarstagande från regionstyrelsen. Ja, vad säger hon, Pia Kinhult, egentligen? Och vad säger Sydsvenskan? Jag är, i vanlig ordning, för dum för att begripa hur det hela hänger ihop? Det behövs alltså inte mer pengar, bara effektiviseras? När kan vi börja tala öppet om ett passivt dödande i jakten på den billigaste vården? Lean har verkligen visat sig vara ett framgångskoncept. Jag undrar också vad vår statsminister sa om Reva i Agenda. Egentligen? 

Estetik för de små och moral för de grå.  Kämpa kämpa.

Puss!

/Döden döden döden 

Firar ytans lov idag!

Jag ville passa på att vara sjukt ytlig idag. Att fira internationella kvinnodagen kan man göra på fler sätt. Genom att bara vara människa och mänsklig till exempel.  Det borde vara allas dag varje dag. 

Så idag har jag en bekännelse, mitt rödgröna hjärta till trots: Jag är en liten snobb, men alldeles för fattig för det. Jag erkänner och jag är nog född sådan. Fråga hippiesarna jag växte upp med om ni inte tror mig. De är ytliga på sitt vis. Det får bli 99-kronors jeans från H&M och loppisklänningar i polyester, men jag kan väl få drömma lite och krama rosa en blåsig vårdag som denna? 

Kanske är allt Magnus, Brasse och Evas fel eller förtjänst? Jag tyckte att de var så himla fina och det tycker jag fortfarande. Ja, Eva: Hjälp så stilig du var - och ni med, Magnus och Brasse. Tack för att ni fanns, som modeförebilder för mig. 

  

Trevlig helg!
/Döden döden döden drömmer om enkel flärd, men är lyckligt lottad ändå

En sockerbit på fat

En sång om kaffe 

Så kan jag ju passa på att nämna, när vi ändå pratar vården, att barnsjuksköterskorna i Lund inte fick behålla sina löner. De skulle sänkas. Så nu mister vi spetskompetens inom barnhjärtan och akut barnsjukvård i Sverige och Skåne. De sa nämligen upp sig. Samtidigt som Region Skåne har fyra olika vd:ar inom området marknadsföring, event och turism med feta fallskärmar utifall att de skulle få sparken. Till exempel. Superfriskt, och en eloge för den stora skickligheten att prioritera i regionen. Jag gillar turism och festligheter helskarpt. Det är inte det, det är det andra.

Lilian:  ”Jag fick en kopp te nu på kvällen och den serverades i en riktig porslinsmuggpå en bricka med en servett
och en sockerbit vid sidan om. Det kändes fint.” 
(sydsvenskan idag om sjuka sjuksköterskor)

(Vi tittar på Gengångare på SVTPLAY (titta!) och igår såg jag hur en sköterska baddade ett sår och den enda jag tänkte var att så skulle det aldrig se ut i Sverige. Här baddas inga sår.)   

FRED!

/Döden döden döden

DIY (och Kalle Moraeus)

"Sluta gnäll, gör något" läste jag på en fint broderat sak på stan. Funderar ständigt på det.

Fortfarande känns sommaren lite töntig. Jag trivs bra i mitt råa vinterlandskap (med en kopp kaffe och trött blick), men barnen ska få äta jordgubbar och jag inser att när det är På Spåret-final så går vi obarmhärtigt mot ljusare tider. Så jag ska gaska upp mig med lite sött och rött jag med.

Jo, jag vet inte hur det är med er, men jag tycker mig se Kalle Moraeus överallt. Är det en trend jag missat? Efter tio stycken på en dag (eller var det samme man?) så såg jag en Paul Weller look-alike och på något sätt kändes det lite festligare.

Trevlig helg alles,

/Döden döden döden behöver man inte ta på allvar jämt

Männen

Här kommer några gamla ideal. Nu pussel och mat efter äppeldelning, lera och tvätt.

/Döden döden döden

Tack Janne och Laila

och attans Andreas Ekström... 

Tema fattigdom förra veckan. Det är bra, för vi behöver prata om det. Och skriva, tänka och diskutera. Vi behöver inte tycka lika, men lyssna på varandra - och prova på det där med empati. En helbra sak.

Först och främst TACK LAILA för att du visade vem du är och vad du tycker. Du är säkert inte ensam om att tycka så. Jag blev jätteglad över att jag förstod vart våra gamla mobiltelefoner skulle kunna ta vägen och komma till nytta: Stadsmissionen, istället för att ligga i en låda och samla damm, utifall att. TACK JANNE också för att du lyfte på locket i UG och beskrev en misslyckad kampanj och så kom barnfattigdomen åter i fokus, även om det troligtvis inte var ditt syfte. Vi måste sluta låtsas att allt är bra.

Men så var det det där med Andreas Ekström (vass kille). I helgens Näringslivsdel i Sydsvenskan så skrev han att det är i princip omöjligt att nollställa gamla mobiler och att de hamnar i fel händer med personlig information. Så nu måste man läsa på mer om det innan de gamla maskinerna kommer i nya nävar. Regeringen hade visst på lut att gamla maskiner ska skrotas. Aja baja för miljön! Alltid lite bök, men det är bara att kämpa på.

Härligt med ny vecka. Vitt och vackert.

Kärlek,
/Döden döden döden

Torsdagstankar

När man faller, trillar och och står på. Att prata om döden är intimt, men ikväll ska jag se på något torrt och grått. Jag skulle också vilja prata om det där med bildning, utbildning och ren och skär ignorans, men nu blev det inte så.

Puss/

Döden döden döden

Tävlingsinriktat

När började tävling bli norm? Alla dessa tävlingar. Inte ens Barnkanalen är fredad, om det inte handlar om mat och hem det vill säga. Jag bara undrar.

Trött och barsk. Kanske för att kaffet är slut? Dags att bli lite mindful... Men innan dess, lite barsk och fantastisk musik:

Fred - och ikväll är det På Spåret (tävlingsdags, mina vänner)!

/Döden döden döden

Modersjord

Ja, det är till förbannelse uttjatat. Föräldraskap och starka, goda mödrar. Kvinnoförtryckande kvinnor är väl ändå något vi borde prata mer om, även om det nog inte är helt comme il faut? Det förstör väl vår självbild, världsbild och ibland enda motor: "Jag är ju så förbannat duktig och stark" och "vad skulle familjen vara utan mig?" etcetera. Och den tacksamme mannen, som lyfter sin kvinna och så speglar de varandra vidare om och om igen.

Det här är en petitess, men inte skulden. Igår morse skulle jag till doktorn med Lilla Ros. Snön yrde och staden bjöd på både pepparkakor, tomtar och karusell. Det onda örat såg helfint ut och jag ville så gärna ge henne lite extra tid och skoj. Ögonen höll på att explodera, själen implodera och hjärtat hoppade och for medan hjärnan liksom burrande och bråkade. Kroppen skrek vila, men vi lekte på en stund för hjärtat ville så innerligt vara mor för en stund. Ringer förskolan och säger att Lilla Ros är på ingång men då meddelar de frankt att så kan och brukar det absolut inte gå till, däremot är vår yngsta kinkig så jag ska nog hämta hem henne. Ja, så det gjorde jag och så tänkte jag på dem; döttrarna, förskolelärarna och vännerna.  Kvinnorna, som aldrig säger nej och som är så duktiga på att trycka ner varandra. Alla måsten. Kan vi inte bara vara snälla och lite lagom helbra på att vara småkassa tillsammans?

Jag får bli det onda exemplet. Den dåliga modern som inte tyar och låtsas att det känns ok. (Innerst inne vill jag vara en mammarobot; baka, läsa, skratta, sjunga, odla, sy, vårda, pyssla, vara vackert mild och allt det där, MEN DET FUNKAR INTE SÅ. Det kostar att leva och bo och många är vi som är så förbaskat trötta. Stora som små. Vi som inte blir försörjda av någon annan.) Sen undrar jag om allt ändå inte är Astrid Lindgrens fel? Längtan efter trähuset med glasveranda, körsbärsblommor och barfotaromantik?  Längtan till något som aldrig funnits.

Är man intresserad av jord kan man läsa geologi, eller titta på gårdagens Uppdrag granskning och lära sig lite om markattityder. Jag förstod aldrig vad mannen, som jag tror var miljöingenjör på Länsstyrelsen, pratade om. Något om att folk ju inte längre bor i pappskjul och gärna vill ha spottar och jacuzzis nu för tiden... Men nog förstod jag så mycket som att kommunen, kapitalet och staten vandrar vackert hand i hand. Vi kanske borde hjälpas åt lite?

Nej, nu är det sjuka, päronätandes, barn i fokus. Trötta.

Allt gott!

/Döden döden döden

Hej vintermåndag

Ja, jag blir för trött av att blogga. Jag känner det. Kanske ska jag vila lite i veckan och se om jag blir bättre då? Det är ett litet, ganska enkelt liv vi lever och man vill ju gärna hitta på något bara. Livet är så förbaskat kort.

Helgerna är barnens. Den här helgen var så helhärligt julfin - och vi lyckades leka vanliga nästan hela tiden. Snön kom. Adventsfirade med glögg, luck- och paketöppning, tomteträff och pulkaåkning i byn - och så köpe-saffransbullar (våga fuska!) och choklad med vispgrädde.  Sicken fest.

 En vacker dag kommer barnen förstå att det inte är helt normalt att sällan träffa andra eller pyssla med alltför många externa aktiviteter. Men än så länge lever de lyckligt ovetande om den sociala pressen och aktivitetshetsen. Gullfisar.

Livet i övrig? Ibland tittar vi på Elf och andra dagar på annat. Titta på den filmen och återkom gärna med en förklaring till vurmen för kapitalismen? Jag begriper det bara inte? Jag tycker att jag är hyfsat balanserad och nyanserad. Jag försöker liksom trampa omkring i andras mockasiner och förstå, eller åtminstone känna in lite sådär. Men här, här handlar det bara om andra som aldrig någonsin gått i någon annans tofflor. Någonsin. Och dem och det gör mig så förtvivlat och på allvar, rädd.

Fred och kärlek,

Döden döden döden

Sjukvårdsestetik

...Ja, dags att berätta vad som hände. För vi trötta måste ställa oss enade ibland. Kan vi få vila ifred utan att känna oss värdelösa? Eller skulle ni överpresterande, superduktiga, projektdrivande, marathonlöpare till människor kunna tagga ner lite? Bara lite grann och för vår skull, någon gång ibland? Eller skulle samhället klappa ihop då? Jag vet hur vissa av er mår. Det är därför jag berättar om detta sunk. Jag bjussar på det helt enkelt.

Nu kan jag matcha brickan med vita blusen.

Jag födde lilla Ros i vecka 37 + 4 dagar. Jag var på väg upp till Stockholm för att bussguida i vecka 38 (och ingen sa stopp, men det är en annan femma). Värkar och vatten och det var som det var. Förlossningen fick sättas igång efter 36 timmar ungefär. Solen värmde och världen doftade jord och blomsterknopp. Tusentals dofter av vår, mjuk jord och liv - och så alla dessa yra fåglar.

Tre olika team avbytte varandra, vänliga. Frågade om mitt blodförtunnade skulle tas, men man villa avvakta. Dottra föddes, mager som en sticka och vacker som en dag med ögon utan slut. Dessa avgrundsdjupa kippande ögon. Oändliga. Och här hade det gärna kunnat sluta.

2008, sjuksköterskestrejk och nyöppnad Kvinnoklinik. Kommer in på avdelningen vid 22-23, trött, yr och fascinerat lycklig.  Försöker vila och förstå. Morgon, hungrig frågan om det finns frukost och svar med himlande ögon. Ingen information. Och så fortsatte det. Himlande ögon, sjuksköterskor som bråkar, hesa röster och arga händer. Jag tänkte att de måste trott att jag var tungt kriminell... Eller hatade det IVF:are? Aversionen, var kom den ifrån?  Inga besked om det blodförtunnande heparinet*.

Hade så fruktansvärt ont efter förlossningen. Det kändes inte friskt, men jag fick Panodil och bet ihop. Hade också efter förlossningen fått medicin, då det eventuellt fanns moderkaksrester kvar.

 Ville därifrån, bli behandlad som en människa och njuta vårat barn.  Informerade läkaren vid utskrivning samt sjuksköterskorna om smärtan, men man ville inte undersöka vidare. Fick besked om att jag kunde ta heparin. Åkte hem. Solen värmde, Ros ammades och släkten kom. Kunde knappt gå. Svärmor sa efter en tid "så där ont ska ingen ha", men jag hade ändå vant mig som man gör ibland. KK insisterade på att det var helt normalt, men efter att det kommit fräsiga rester ur min kropp fick jag komma in. Lilla Ros, två, snart tre veckors sparvunge. Ultraljud, moderkaksrester kvar, akutoperation samma kväll. Och jublet, att komma hem och kunna gå nästa morgon!  Åååh, lycka och befrielse!

... Så, när jag äntligen kunde gå, denna galna, hysteriska huvudvärk; ljuskänslighet... Ringer KK igen, enligt patientjournalen "patienten känner att huvudet ska sprängas sönder", ombeds åka in till akuten.

- Och här hade det väl kunnat sluta skulle man ju kunna tycka, men det är här vi mötte Doktor Mc Charmy. Ja, han hade faktiskt en knapp på sin läkarrock som det stod så på... Men vi forsätter en annan dag.

Måste pausa - och ikväll är det På Spåret!  Det finns mycket av glädjas över.


Kärlek/
Döden döden döden

* Om man ska vara petig, och det är ju ganska klokt inom sjukvården, så är det efter och i samband med förlossning som man koagulerar som mest och det är störts risk för blodpropp. Bara en liten note, sådär. Min Antitrombinbrist III, (troligtvis typ 1) är högrisk. Detta informerade jag tydligt om.

Som socker

Eller en match made in heaven som vi säger här hemma.

Er helgfirande kaffedrickare på landet,

/Döden döden döden