fredag 30 november 2012

Sjukvårdsestetik

...Ja, dags att berätta vad som hände. För vi trötta måste ställa oss enade ibland. Kan vi få vila ifred utan att känna oss värdelösa? Eller skulle ni överpresterande, superduktiga, projektdrivande, marathonlöpare till människor kunna tagga ner lite? Bara lite grann och för vår skull, någon gång ibland? Eller skulle samhället klappa ihop då? Jag vet hur vissa av er mår. Det är därför jag berättar om detta sunk. Jag bjussar på det helt enkelt.

Nu kan jag matcha brickan med vita blusen.

Jag födde lilla Ros i vecka 37 + 4 dagar. Jag var på väg upp till Stockholm för att bussguida i vecka 38 (och ingen sa stopp, men det är en annan femma). Värkar och vatten och det var som det var. Förlossningen fick sättas igång efter 36 timmar ungefär. Solen värmde och världen doftade jord och blomsterknopp. Tusentals dofter av vår, mjuk jord och liv - och så alla dessa yra fåglar.
Tre olika team avbytte varandra, vänliga. Frågade om mitt blodförtunnade skulle tas, men man villa avvakta. Dottra föddes, mager som en sticka och vacker som en dag med ögon utan slut. Dessa avgrundsdjupa kippande ögon. Oändliga. Och här hade det gärna kunnat sluta.

2008, sjuksköterskestrejk och nyöppnad Kvinnoklinik. Kommer in på avdelningen vid 22-23, trött, yr och fascinerat lycklig.  Försöker vila och förstå. Morgon, hungrig frågan om det finns frukost och svar med himlande ögon. Ingen information. Och så fortsatte det. Himlande ögon, sjuksköterskor som bråkar, hesa röster och arga händer. Jag tänkte att de måste trott att jag var tungt kriminell... Eller hatade det IVF:are? Aversionen, var kom den ifrån?  Inga besked om det blodförtunnande heparinet*.
Hade så fruktansvärt ont efter förlossningen. Det kändes inte friskt, men jag fick Panodil och bet ihop. Hade också efter förlossningen fått medicin, då det eventuellt fanns moderkaksrester kvar.
 Ville därifrån, bli behandlad som en människa och njuta vårat barn.  Informerade läkaren vid utskrivning samt sjuksköterskorna om smärtan, men man ville inte undersöka vidare. Fick besked om att jag kunde ta heparin. Åkte hem. Solen värmde, Ros ammades och släkten kom. Kunde knappt gå. Svärmor sa efter en tid "så där ont ska ingen ha", men jag hade ändå vant mig som man gör ibland. KK insisterade på att det var helt normalt, men efter att det kommit fräsiga rester ur min kropp fick jag komma in. Lilla Ros, två, snart tre veckors sparvunge. Ultraljud, moderkaksrester kvar, akutoperation samma kväll. Och jublet, att komma hem och kunna gå nästa morgon!  Åååh, lycka och befrielse!
... Så, när jag äntligen kunde gå, denna galna, hysteriska huvudvärk; ljuskänslighet... Ringer KK igen, enligt patientjournalen "patienten känner att huvudet ska sprängas sönder", ombeds åka in till akuten.
- Och här hade det väl kunnat sluta skulle man ju kunna tycka, men det är här vi mötte Doktor Mc Charmy. Ja, han hade faktiskt en knapp på sin läkarrock som det stod så på... Men vi forsätter en annan dag.

Måste pausa - och ikväll är det På Spåret!  Det finns mycket av glädjas över.


Kärlek/
Döden döden döden


* Om man ska vara petig, och det är ju ganska klokt inom sjukvården, så är det efter och i samband med förlossning som man koagulerar som mest och det är störts risk för blodpropp. Bara en liten note, sådär. Min Antitrombinbrist III, (troligtvis typ 1) är högrisk. Detta informerade jag tydligt om.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar