Jag låg för döden. Inte har jag blivit visare, bättre på något sätt, eller mer förståndig, för den sakens skull. Jag såg aldrig ljuset, men när jag vaknade på NIVA (neuroligisk intensivvårdsavdelning) minns jag hur jag längtade efter min nyfödda dotter. Att få amma och nära henne. Det minns jag så starkt. Respiratorn; armar som vevar och famlar och bröst som rinner. Sen minns jag hårbollen, att jag inte kunde gå själv och att jag tänkte att jag nog skulle bli snickare om jag blev bra igen. Jag minns läkaren som sa "Jag förstår om du inte har något förtroende för sjukvården mer, men nu måste jag tyvärr berätta att vi gav dig fel medicin efter din operation", och hur fantastiskt skönt det kändes med en människoläkare som sa som det var. Han och sjukhuset var ledsna för det som skett.
Jag kan tacka sjukvården och ett gäng läkare för att jag lever idag. TACK!!
Däremot kan jag inte tacka de läkare och den sjukvårdspersonal som försatte mig i den här dödliga situationen, flera gånger om, men jag har fått nya intressen och det är döden och sjukvården - och det tackar jag er för.
Det blir Politik. Kärlek. Döden. Livet. Pengar. Kaffe - och så vanlig hederlig ytlighet och kanske något mer.
Jag känner mig bara så usel och trött hela tiden. Jag tänkte berätta om mitt liv här och nu och det som ledde hit till trötthetens råa verklighet. Jag hoppas att jag inte är ensam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar