Prioriteringar

Bara en väska

Såg fine Gidlund på SVT. Hade missat hans blogg tills för en tid sedan, men han har så rätt: Det är terapi och ett bra sätt att kommunicera med sina nära och avlägsna (och sig själv). Han har ett språk och en sjukdom som vissa saknar och andra delar. Blicken och känslan är dock alltid ens egen. Jag läser inga bloggar, min livstid är för kort och min hjärna för långsam, men ibland dyker något upp.

Jag är rädd för döden. Jag avskyr den som pesten, men Döden bara fortsätter att finnas. Barnets känsla av att det kommer att lösa sig, det-kommer-ett-piller-eller-vad-som-helst-och-tar-bort-döden-lagom-tills-jag-blivit-vuxen tynar bort med åren. Jag vill inte tro på döden, men vissa dagar när jag erfar lycka och ljus så känner jag; det är okej att dö nu, jag har levt ett bra liv, gjort en massa skoj och fått två vackra fantastiska barn - och så nej - jag vill inte lämna dem. Inte än. Snälla, ge mig några år till. Så enkelt och banalt, så litet och oändligt.

För en tid sedan skulle jag handla på Emporia, detta gigantiska köpcentrum i vår närhet, och passerade en snygg väska. Den var verkligt stilig men så tänkte jag att det är ingen idé att jag tittar på den. Den kommer jag aldrig att ha råd att köpa - och så slog det mig att jag kanske aldrig någonsin mer kommer att kunna köpa mig något riktigt fint, MEN att det inte gör mig något heller. Kanske låter det sorgligt, eventuellt befriande eller ytligt, hur man nu väljer att tolka sakernas tillstånd, men jag börjar acceptera dem. Hellre ett födelsedagskalas och en studsmatta till dottern än nya strumpor till mor och far och grus till gården, till exempel. Betala räkningarna och dricka vatten, det är okej. Däremot önskar jag att människor slutade säga att det är okej för mina barn, att de inte tar skada av att vi har det kärvt. Att just våra barn skulle ha färre, mindre behov och drömmar än era och andras. Säg hellre, fasiken vad trist, men aldrig att just våra barn inte behöver ledigt, åka på semester, kläder, nöjen eller föräldrar med ork. Bara en tanke efter ord av välmening som gör ont. Säg bara: Fasikens. När det gäller de  okompenserade barnhemsbarnen: Ryt till!

Puss,

Döden döden döden (tröttast i byn?)

Precis som vi då?

Idag åt vi lunch på stan. Jag fick besöka ett ställe jag borde besökt för längesen. Det var gott och fullt av folk: Äldre som fortfarande vill vara coola, och så asgarvade vi och konstaterade rått 'precis som vi då'. Man vill så gärna vara med och kvar. Hålla ungdomen i hand med ett lätt knyck, men så haltar vi tillbaka till verkligheten som också är fin. På sitt sätt. 

Helgen, den lilla, och barnen de mjuka. Ibland undrar jag hur det känns att vara så älskad? Förstår de hur mjuka och älskade de är, de små?

Fred och kärlek och chips med dippa i kväll då?

/Döden döden döden


 

Helgpyssel, egentligen.

Sitter och väntar på snön. Blåsten blåser på (dunder och brak). Helgen var lugn, skönt trist och lite vissen. Nu tar det ett tag att komma igen. Igen.

Tydligen kan man, om man är politiker, säga saker som att 'Oppositionen har tyvärr ingen lösning heller'. Intressant och ett oerhört tydligt ansvarstagande från regionstyrelsen. Ja, vad säger hon, Pia Kinhult, egentligen? Och vad säger Sydsvenskan? Jag är, i vanlig ordning, för dum för att begripa hur det hela hänger ihop? Det behövs alltså inte mer pengar, bara effektiviseras? När kan vi börja tala öppet om ett passivt dödande i jakten på den billigaste vården? Lean har verkligen visat sig vara ett framgångskoncept. Jag undrar också vad vår statsminister sa om Reva i Agenda. Egentligen? 

Estetik för de små och moral för de grå.  Kämpa kämpa.

Puss!

/Döden döden döden 

Barnhjärtan

Dagens läsning, med hjärta och smärta.

Läs här om BIVA. Gå in och skriv under om du vill säga ifrån och rädda några liv.

 ... och så ett brev till Beatrice Ask.

/Döden döden döden

Hemma...

Cézanne

Hemma. Ammade. Ammade hela nätterna och förstod ingenting mer än att jag måste finnas för min dotter.   Min vackra lilla Ros. Jag skulle upp och vara frisk, det var mitt fokus. Ensammast i världen och alla dessa bortvända blickar och människor. Min man i sitt tillstånd, och jag i mitt, och ingen hjälp. Ingen kontaktperson. Ingen information. Ingen professionell människa som kunde säga till mig och oss att jag kanske borde få sova och vila - återhämta hjärnan lite? Ingen. Bara tystnaden och flackande blickar.  Ingen barnvakt i Skåne och en mor utan motorik, ork, planeringsförmåga och med panikångest: Jag kan helt uppenbart dö när som helst (jag var 'helt frisk', ammade och sen vaknade jag upp i en respirator i Lund några veckor senare). Den insikten är sjukt obehaglig. Innan hade jag vetat, nu förstod jag. Att döden är på riktigt. Jag kunde inte göra 'Imse vimse spindel' med fingrarna, sjunga eller läsa enklaste barnboksrim, så att ni får bilden klar för er. Jag kunde inte lägga ner henne på ett säkert sätt i vagnen ensam. Ja, livet är inte alltid vackert. Men som jag älskade och älskar. 

Kanske Zarembas artikelserie ändå ger än förklaring till varför jag lämnades åt mitt öde och vargarna? Men det gör det inte mer acceptabelt för den sakens skull. Läs gärna på DN.se vad läkare säger om artikelserien, minst lika sorgligt det (och heja er som vågar).

Kärlek!
Döden döden döden

I väntans tider

Två olika läkare ska ringa mig idag på mobilen. De kan, under inga omständigheter, lämna ungefärlig tid. 'Det kan vara tidigt, mitt på dagen eller efter kontorstid. Ha mobilen laddad och med dig hela tiden.'

andy warhol

Jag vill lägga eländet bakom mig, men jag har börjat den här processen; analysen och summeringen, så jag får stå mitt kast.

... På NIVA. Ett gäng sjuksköterskor står vid min sjuksäng och det är i slutet av vårmånaden. En av dem, med stjärnor i blick, säger att Dr Mc Charmy (Mr Vain), ringt. - Han var sååååå ledsen och han hade aldriiiig kunnat ana att det skulle gå så hääär illa... Jag frågade dem bara hur det hade gått med strejken - om de hade vunnit? Osäker på deras svar.

Lite ny datortomografi och sedan vidare till Neurologen i min hemstad. Ett av världens största stroke-centrum, eller är det ett av Europas? Minns inte. Smutsigt, otrevlig och overkligt. Alla dessa flackande blickar och icke-svar. 'Per definition har du haft en stroke, men inte egentligen' då jag frågade om mitt huvud. Jag letade svar, identifikation och förklaringar, men nej, där var det tomt.

Rummet, jag var bara där ett par dagar, låg i korridorens ände, så jag och anhöriga fick fråga om provtagningar och mediciner. Oj, vi glömde visst dig...igen. Dagligdags. En dag kom en sköterska in, för jag hade fått klåda kring plastplupparna på mitt bröst (för ekg) och hon: - Va! Har du fått ligga med dessa på i flera dagar!? Har ingen hjälpt dig med detta? Nej, ingen hjälpte mig på ett enda sätt eller vis. Några dagar, fem eller sex kanske, senare skrevs jag ut med sjukskrivning någon månad och en nyfödd på armen. Tryggt och bra och så sorgligt att man vill falla itu. Eller bli heligt förbannad. Jag blir så illa berörd när jag tänker på vården och bemötandet där att jag måste sluta skriva, men en tanke jag burit med mig sedan jag var där är: HUR ÄR DET MÖJLIGT ATT GLÖMMA GE PATIENTER, SOM LEGAT FÖR DÖDEN, MEDICIN (SAMT INFORMATION OCH OMSORG)? Hur resonerar man? Hur vill man bedriva sjukvård i Sverige idag? Är vi bara diagnoskoder, kostnader eller intäkter?
Enda skälet till att jag stått ut och håller ihop är att detta bara hände mig, men nu verkar inte det stämma. Slarvet satt i system. Vanvård, inte sjukvård. Finns det inte en enda intelligent människa inom sjukvården som kan klura ut det här, eller är det bara mammon? Mammon och lättja?

Eder,
Döden döden döden

Tivolitumme

Ibland vill jag bara sätta mig på en sten vid havet och (stilla) gråta, men det kan ju komma någon, så jag struntar i det. Livet är, ibland, lika svårt som vackert.

Är ni med om min medelålderskris, sjukdomsinsikt och mina småbarnsföräldraår? Allt i en skön röra och  lite halvpublikt sådär. Uttråkad, nästintill död nynnar jag och samtidigt oförskämt lycklig. Nervsammanbrott inför att räkningarna ska betalas. Living on the edge-spännande. Nej, bara fruktansvärt. Jag lever i nuet. Jag älskar grått och lerigt men även solens strålar och snödroppsknopp. On repeat: Det ena behöver inte utesluta det andra, bara ekonomiskt. Jag kan och bör inte drömma om semester, men jag längtar efter alper och goda ostar. I natt drömde jag om Zlatan. Han behövde prata med någon.

Har tummat med Ros, Tivoli-tummat. Hade lovat mig själv konst, kaffe och komplexitet i vår, men det får bli i ett annat liv. Nu kaffe och internetbanken. 

Pip.

/Döden döden döden ligger minus

Skåne

Den lilla och havet.

Februari.

Kärlek!
/Döden döden döden samlar ihop sig

Sob sister (om döden och sjukvården)

Jag har kämpat och slitit. Dragit mig fram i motvind och regn och tänkt: Fasiken, jag ska inte ge mig. Jag ska inte låta mig knäckas av livets tokerier. Jag är stark. Jag kan.

Kudden och kinderna blir blöta och kalla och det bara forsar. Hjärtat dunkar och skär. Is och glöd. Brännande lava sjuder i huvud, tinningar och bröst. Trött och så fruktansvärt ledsen. Vill hulka, skrika som ett barn. Men det blir tysta tårar i natt och gryning, för jag ligger vid en av mina kärleksgrisar. Liten rund, osar av kärlek och självklarhet. Så len och trind och så märkvärdigt fin, min lilla hjärtansknopp.   

Jag var så lycklig, jag skulle få rehabilitering efter snart fem år. Även jag skulle få ta del av den 'goda vården'. Fanns den även för en sådan som mig? Jo, jag skulle få åka på en liten rehabilitering och utvärdering; träffa specialister i lugnan ro och få hjälp att hitta min nya form. Kanske skulle jag kunna få chans att fungera på ett hållbart sätt? Vara en vettig mor med lite ork och kunna jobba en smula? Bidra och få vara med igen. Om än bara pyttelite. Kände mig lycklig och jag kände tillförsikt. Så läste jag om nedläggningen här och här.

Jag har haft ont på flera ställen som är lite märkliga och det känns samlat inte bra. Mitt PK-värde sjunker (det som reglerar det blodförtunnande, om än livräddande, råttgiftet till medicin jag tar) och jag är orolig. Orolig för min hälsa, men tyar inte ta kontakt med vården. Hånen och nonchalansen men framförallt det stora ointresset - och det är därför jag gråter (skriker och grimaserar) tyst om natten. För jag kommer inte att orka kämpa mer. Blir jag sjuk igen eller mer kommer jag inte orka. Hur stor, evig och för alltid, min kärlek till mina barn än är. Inte ens för dem orkar jag resa mig en gång till. Jag tyar inte mer och jag blir så fruktansvärt rädd. Vården skrämmer mig och det skrämmer mig att inte fler inom vården reagerar. Eller är det som en av mina läkarkontakter sa om sina kollegor: De vill jobba så lite som möjligt och tjäna så mycket som möjligt, även om detta säkert kan appliceras på de flesta...?

 Jag är livrädd för utvecklingen och ibland har jag tänkt att detta drabbade bara mig, andra får säkert bättre mottagande och vård, men så lyckligt är det inte. Läs DN här (och gråt med mig) och inse att vi snart är förlorade om vi inte säger NEJ till detta svinn och elände. Läs även här om ni vill läsa om hur läkare i USA ser på sjukvård när vi är nära slutet: How Doctors Die. Också ett intressant perspektiv som även det talar för att marknad och vård inte bör hänga ihop, men även andra etiska frågor och om vård i livets slutskede (och då kommer jag ju osökt in på Lydiagården i Skåne som jag länkat till tidigare. Läs här till exempel).

Mitt enkla lilla svar som patient eller anhörig till svårt sjuk patient: Tala till mig som om jag vore din syster, fru, dotter eller mor. Inget annat är ok. Berätta vad just DU anser och REKOMMENDERAR eller gråt med mig. Låtsas inte all allt är bra - och kämpa. Kämpa med mig annars orkar jag inte mer.

Några länkar till: Nödrop från Ingmar Bergmanstan samt en liten välformulerad ledare om ansvar och lättja igår. Ni ska nog vara glada över att jag inte gått igång när det gäller skolan, arbetslinjen, bostadssituationen och... Och så lite Ilmar avslutningsvis.

Puss och trevlig ny vecka amigos!
/Döden döden döden gråter sällan, dricker kaffe och lyssnar på gubbarock idag.

Kärlek del 2

Ja, alla ni som klarat er genom livet utan krossat hjärta kan sluta läsa nu.

Vi andra kan konstatera att det är skönt att ha överlevt sina kärlekssmällar. Oh, denna känsla av att allt är förbi och ingen är finare, viktigare och bättre än X (får jag inte X, vill jag inte ha någon annan heller, eller klassikern: Jag kommer att leva ensam resten av mitt liiiiiv.). Dramatik och sorg i en tårdränkt, värkande sörja av övergivenhet och självupptagenhet. Ingen vacker syn, men troligtvis ett bra sätt att bli människa på. Att känna och ha känt. Och inse att det kommer regn efter solsken. Eller tvärtom. Jodå, jag har gått tysta steg med tårarna i regnet om natten i Ingmar Bergmanstan, rökt hundratals cigg under någon köksfläkt och gjort korkade grejer i största allmänhet.
 - Och jag ska tänka på att inte fnissa åt mina vackra människobarn när de kommer med brustna hjärtan och känslor av svek. Livet rullar på, men det gör ont ibland och det är lite fint - men inget att skratta åt. Däremot, om man ska vara käck: bra läge i livet att upptäcka eller skapa lite bra litteratur, musik, konst och film på tills värken gått över. Fast det behöver man ju inte prata så mycket om eller trycka ner i halsen på dem med ledset hjärta.

Och för prick fyra år sedan gick min första stora kärlek bort: Mormor.  Och jag fick hålla om henne när hon försvann. Döden tog henne till gammal kärlek och stoj hoppas jag.

Mormor på landet

/Döden döden döden

Döden

Mina tankar är så enkla, även om de kan vara svarta.
Att få barn innebär en ny rädsla för döden. Dö ifrån sina barn - eller, än värre, att ens barn ska dö. Men att dö utan att ha fått barn, om man längtat efter familj. Hur stor är lättnaden eller sorgen?
Man är alltid ensam i döden, men inte minnena. Och längtan efter livslänken. - Alla falska minnen, och sanna och viktiga och oviktiga. Kommer det, som alltid, att vara den som skriker högst som får rätt?  

Jag undrar så banalt. Jag undrar också om man kommer att reta sig på att man inte får reda på hur det ska gå för ungdomarna i Downton Abbey och nya upplagan av Sveriges Mästerkock? Eller blir man äntligen nobel, vis, godmodig och fri från sina begär och simpla vanor?

/Döden döden döden saknar svar

Vardagsrealism och kaffe

Barnen, de fina små. 

Mor och far så grå, så grå...

Hinner inte med de små, små liven. 

De som fnissar, bråkar, leker.  

Busar, sjunger, skriker. 

Hittar på.   

Lite kaffe, motion och en semla, så kanske formen återkommer? Skaffar man barn får man baske sig försöka vara vuxen, men ibland uteblir känslan av succé.  

/Döden döden döden kavlar upp koftärmarna 

Summan

av summeringen. Ett misstag hade jag kunnat ta, men att försättas i livshotande läge flera gånger känns lite tveksamt. Inte ett dugg gemytligt och tryggt. Jag har däremot fått bra stöd från flera läkare och sjuksystrar, många av dem djupt upprörda, så jag har aldrig varit helt ensam -  och utan dem hade jag säkert blivit tossig. Men hörsamma vad ni läser och ser i media, personalens rop på hjälp, och inse att det är vår sjukvård som äts upp av ideologier och svettigt närigt pengabegär. Skydda och värna allas rätt till adekvat vård och vettiga löner till dem som arbetar och kämpar. Låt inte bemanningsföretag och riskkapitalbolag ta vår vård - och personalens trygghet och lönepengar. 

 Fortfarande, VI HÖR IHOP och samhällskostnaderna blir med största sannolikhet mycket högre om man ska lämna barn föräldralösa och människor permanent skadade för att spara pengar kortsiktigt och snabbt. 

Puss!

/Döden döden döden, mycket tacksam över att få vara

Kämpa kämpa (konsumentupplysning)

Oh, dagens första kopp kaffe... Ljuva morgonkänsla! Barn med far hostar och lägger pussel. Idag ska Ros, utan hosta, testa barnbalett. Fint ska det vara ibland.  

Vi försöker leva ekologiskt i möjligaste mån. Vi fallerar ständigt, men kämpar på. Jag såg en enkel liten lista från Naturskyddsföreningen om vardagsval för miljön och skämdes. Jag hade förträngt  min passion: Kaffet! Sicken flax (och la cucaracha) sen att det fanns ekologiskt fairtrade kaffe till moccabryggaren på butiken. Billigt och snällt, gött.

   

/Döden döden döden 

När man är pigg i bollen

...är det lätt att glömma de dåliga dagarna. Att jag i höstas trodde, på allvar, att jag skulle dö. Att jag inte orkade dra benen efter mig och famlade mig fram. Långsamt och yrt: JAG MÅSTE BARA FÅ VILA LITE. Som om jag vore full, fast svagare. Tomt och gråsjavigt i huvudet. Att hjärtat slog och hoppade, att orden tröt och att jag inte klarade av att prata med mina barn efter korta arbetsdagar. Att jag fick vila måndag och fredag för att orka med tre dagars arbete och sen tya helg med familjen. Att jag var konstig, trött och svag nästan hela tiden. Ingen koll, ingen ork och så sorgen. Förstå hur svårt det är att inse var man hamnat. Skumt, obehaglig och omöjligt att förklara för sina barn. Jag har blivit en ny, ineffektiv version av mig själv. Spännande? Inte särskilt.

Jag fortsätter min offentliga  självsanering och terapi. Jag näckar inte helt, jag har ett rejält underställ på mig, så jag tror att jag pallar att bjuda på det här. Halvpension i alla fall.

Sjukvårdsrelaterat:

NIVA i Lund, vaknade i PANIK. Jag hade en träkloss i halsen. Armarna vevade - måste få luft och hjälp. Respiratorn pumpar. Fönster och skuggor, sladdar och dropp och maskiner överallt. Var är mitt barn? Var är min Ros? Min kärlek? Håret och de konstiga tankarna. Kan inte röra mig. Kan ingenting. En människomassa utan fog och reson. Blickarna. Blickarna från dem i familjen som var där. Tårar och hjärnan som tror sig vara frisk. Jag tänker på hur ska jag ligga för att inte skada mitt huvud och jag kan blinka med båda ögonen. Sensation på något sätt. Får amma. Får en maskin till och har världens största hårboll. Kan ingenting själv och så kommer läkarchefen "Jag förstår att du efter det du varit med om inte har något som helst förtroende för svensk sjukvård. Nu är det dessvärre som så att jag måste berätta att efter din operation så satte vi inte in rätt medicin. Du fick blodförtjockande, inte blodförtunnande. Men vi har Lex Maria-anmält detta, bara så att du vet".

Det enda jag känner är: Vad gött att det gick bra, att de upptäckte det och berättade för mig! Jag blev mest lättat och tacksam över att det inte knusslades. Ärlighet är inte så dumt och doktorn måste börja tala med sina patienter som människor, inte idioter. Blir inte arg, men kanske ledsen. Jag behöver bara veta vad som gäller. Okej? (Förlåt ni vänner, släktingar och bekanta som är läkare, men jag är fasligt trött på att det antingen raljeras över att patienter läst på för mycket på internet, alternativt inte har kunskap nog. Ni blir aldrig nöjda med oss. Vi kommer för att få hjälp och det är ert jobb att ge oss adekvat information och vettiga och bra vårdalternativ vid behov. Ni har bra lön för mödan. Säg oss det ni skulle säga era närmsta, så löser sig säkert en stor del av kommunikationsproblematiken. Låter väl rimligt?)

Fortsättning följer...

Natti natti!

/Döden döden döden

Kvinnorna

"När jag blir stor ska jag blir mamma eller doktor."
"- Nej, lilla hjärtat. Du kan bli mamma och doktor."  
(hemma hos oss igår)

Idag är jag för trött för att skriva, men jag kör på i alla fall. Det får bära eller brista.

Igår var det ett nyhetsinslag om att kvinnor inte skulle få bära jeans på en skola i Indien. Jag lyssnade inte jättenoga, men uppfattade att det handlade om att män inte skulle kunna klara av att bete sig som folk om de såg en modernt klädd kvinna. Oklart varför. Vi kom fram till, här hemma i lantissoffan, att det bästa vore kanske att förbjuda kvinnor helt? 

I Sverige ser det annorlunda ut. Läs här till exempel, eller titta på filmen nedan. Inte heller det förtrycket särskilt skönt och trivsamt. Nedan film talar för sig själv och den handlar om näthat riktat mot kvinnor i media. Jag kan, precis som med kapitalismen, inte förstå. Jag har inte förmåga att begripa var det där hatet kommer ifrån. Har de inga mammor, systrar, flickvänner, döttrar och så vidare? Jag förstår bara inte och kanske är jag för trött för att komma med en liten knorr (och nu nämnde jag inte läget i, säg Saudiarabien, eller senaste politikern i Åre som inte var så hemskt negativ till prostitution, eller hur det nu var, mer än pyttelite heller). Fräsigt, måste ändå vara dagens ord? 

Kärlek,

/Döden döden döden   

Att höra det man vill höra

Det här är lite pinsamt, men jag har gått och sneglat på Sylvanian Family-sakerna rätt länge. Jag tycker att de är på gränsen till otillåtet söta (och snuskigt dyra!), men de verkar inte vara inne bland barnen i byn, så jag har mest gått suktat själv. Så gissa min lycka när Lillan önskade sig det. Det tyckte jag mig i alla fall höra klart och tydligt där i leksaksbutiken.   Sen att hon mest av allt och hela tiden önskat sig "pussel" och "en badrock" det är väl som det där med Regionstyrelsen, de som tycker sig uppfatta att vårdapparaten fungerar ypperligt och effektivt.  Här kan man läsa om livet på akuten i Lund. Alla tiders succé och stort grattis till oss (alltid trivsamt med lite kompetensbrist)! Lillan ska få en badrock och pussel, men inte av mor i år.  Kanske en doktorsväska?

/Döden döden döden

Mr Vain

Helgplaner på julmarknad i snö med tända lyktor förvandlades till cityfika i slask och en söndag helt i pyjamas. Lite skämmigt är det, men jag tänker kämpa för min rätt att vara lite sjavig och trött. Sen satt jag i och för sig på en stol och rörde kola i 20 min och försökte få till det där med julen...

Ja, jag ska ta mig i kragen. Jag blir så fruktansvärt glad över att det finns läsare till denna lilla blogg. Innerligt och hjärtans. Det är med motstånd och lust jag geggar vidare, men nu kör jag på så att det ryker. Urk.

Mc Charmy, here we go

"Patienten känner att huvudet ska sprängas sönder" och jag uppmanas av KK att åka direkt till akuten. Jag gick in först, med stöd av barnvagnen, och grät vid luckan. Kutande, dåsig, ljuskänslig, rödmosig. Prover tas och så den långa väntan på läkare. Spår av lätt infektion och feber - och så nyopererad, känd antitrombin III-brist och nyförlöst. 

Doktor Mc Charmy, vänligt avmätt, på gränsen till inställsam, så där som människor kan vara mot barn, ni vet. Han hade sin knapp på bröstfickan som det stod Mc Charmy på och det är inte kriminellt att vara fåfäng, men kan vara värt att notera.  Mc Charmy utesluter subaraknoidalblödning och meningit och kunde inte motivera en CT-skalle (enklare röntgen av huvudet) trots att min man efterfrågade detta. Ointresset och: ta en Diklofenak, så blir det bra.

 Läs mer här om ni vill veta mer om huvudvärk och symptom på allvarliga sjukdomstillstånd.

 (Läkare är ju precis som människor. Otroligt men sant! Man skulle kunna hävda att om man inte tycker om människor ska man inte jobba med dem, men så enkelt är aldrig livet. Det finns apor överallt och vi fattar våra beslut av en mängd olika skäl. Gör man mer är man fantastisk (heja er!!), men tråkigt nog har alla har inte den kraften, intresset eller målet med livet och det får man väl lov att respektera/acceptera, men jag förväntar mig att människor ska sköta sina arbetsuppgifter hjälpligt.). 

Hem igen. Huvudvärk, förvirrad, tar Diklofenak och försöker sova. Morsdagsfika på sängen, samtalar med min mamma och ammar lilla Ros. Jättekonstig. Sen minns jag inte mer.  Min man, som inte gärna överdriver (tvärtom!) säger alltid att anfallen patienterna får hos dr House är mildare än mitt. Låter absurt! Ambulansen kom på bara ett par minuter. Återfår medvetandet och ligger då på en bår och tänker att ambulanspersonlen nog måste tycka att vårat vitrinskåp är himla fint. Sen åker jag in och ut ur mitt medvetande. Minns en redig skånsk röst som kallar mig "min vän", "vakna min vän" på akuten i Malmö och så är jag borta igen. Minns inte skallröntgen, men minns att jag frågade om och om igen efter vår nyfödda dotter och vilka underkläder jag har. Sen ambulans med sirener vidare till Lund. På resan dit följer en anestesiläkare med. Hon förklarar för min man att jag troligtvis inte kommer att överleva och mig peppar hon (och försöker hålla vid medvetande) och berättar om röntgenläkaren som ska operera mig. Att hon känner honom och att han är duktig! Det känns tryggt och bra. Väl framme i Lund frågar visst en sköterska mig om hur jag mår och jag svarar "det är okej", man vill ju inte vara gnällig. 

Det finns en massa teknikaliteter och medicinska termer. Det kan bli tjatigt i längden, men summan är att jag fått en sinustrombos. Så stor blodpropp att det inte fanns mer än en liten lillfingernagels utrymme kvar för flödet (den största propp läkaren sett). Jag opererades hela dagen och natten och låg sedan i respirator på NIVA i Lund. På grund av trycket fick jag en sekundär, högersidig hjärnblödning. 

Nu tar ju inte den här trista historien slut här, men akutskedet är över. PUST.

Nu lite glad musik från förr:

Fred och kärlek,

Döden döden döden

Ryska posten

Förlåt. Jag hittar inte formen. Testa att leta julklappar och trösta ledsna barn med dåligt närminne. Det är verkligen alla tiders. Ja, kalas rätt och slätt.

Sedan kan man fråga sig varför man upprörs över bristande städning på våra sjukhus. Igen: Oh, Lord, är det ingen som har ögon att se med och varför verkar många, i gemen, tro att hygien rör andra och inte dem själva? Det är för mig ett lika stort mysterium som det där med monarkin*.

 När jag låg på Neurologen i Malmö så städade de aldrig duschen och toaletten vid mitt rum (som var ett rum för sjukgymnastik fullt med gammal bråte). Samma gamla hederliga mänskliga rester dag in och dag ut. Så är man inte sjuk så riskerar man att bli det i kontakt med en stor del av vår sjukvård.

Annars torde det inte krävas högskoleexamina för att begripa att det är hyfsat vettigt att tvätta händerna och inte hosta direkt på andra människor exempelvis.

Hygien kanske inte är in fashion? När våra barn gick på förskola inne i Malmö fick de sällan vara ute. "Barnen kan inte vara ute för det går maginfluensa just nu" är en klassiker och kanske, kanske, kanske vore det vettigt om Smittskyddsinstitutet jobbade mer med förebyggande information istället för att att haussa vaccin(-inköp för monsterbelopp)? Jag har inget emot vaccin generellt, men heja lite klassisk tvagning och hänsyn.

Några små tips från lekis i 70-talets Uppland. Även kallat solidaritet, mina vänner.

/Döden döden döden (er trötta och gnälliga kompis)

* Jag hade helt mystiska föräldrar som lärde mig alla människors lika värde. Galet, jag vet...

Tala med katten på tomtevis

ett tyst litet språk som en katt kan förstå.

(Astrid Lindgren & Kitty Crowther)