måndag 17 december 2012

Mr Vain

Helgplaner på julmarknad i snö med tända lyktor förvandlades till cityfika i slask och en söndag helt i pyjamas. Lite skämmigt är det, men jag tänker kämpa för min rätt att vara lite sjavig och trött. Sen satt jag i och för sig på en stol och rörde kola i 20 min och försökte få till det där med julen...


Ja, jag ska ta mig i kragen. Jag blir så fruktansvärt glad över att det finns läsare till denna lilla blogg. Innerligt och hjärtans. Det är med motstånd och lust jag geggar vidare, men nu kör jag på så att det ryker. Urk.

Mc Charmy, here we go

"Patienten känner att huvudet ska sprängas sönder" och jag uppmanas av KK att åka direkt till akuten. Jag gick in först, med stöd av barnvagnen, och grät vid luckan. Kutande, dåsig, ljuskänslig, rödmosig. Prover tas och så den långa väntan på läkare. Spår av lätt infektion och feber - och så nyopererad, känd antitrombin III-brist och nyförlöst. 
Doktor Mc Charmy, vänligt avmätt, på gränsen till inställsam, så där som människor kan vara mot barn, ni vet. Han hade sin knapp på bröstfickan som det stod Mc Charmy på och det är inte kriminellt att vara fåfäng, men kan vara värt att notera.  Mc Charmy utesluter subaraknoidalblödning och meningit och kunde inte motivera en CT-skalle (enklare röntgen av huvudet) trots att min man efterfrågade detta. Ointresset och: ta en Diklofenak, så blir det bra.
 (Läkare är ju precis som människor. Otroligt men sant! Man skulle kunna hävda att om man inte tycker om människor ska man inte jobba med dem, men så enkelt är aldrig livet. Det finns apor överallt och vi fattar våra beslut av en mängd olika skäl. Gör man mer är man fantastisk (heja er!!), men tråkigt nog har alla har inte den kraften, intresset eller målet med livet och det får man väl lov att respektera/acceptera, men jag förväntar mig att människor ska sköta sina arbetsuppgifter hjälpligt.). 

Hem igen. Huvudvärk, förvirrad, tar Diklofenak och försöker sova. Morsdagsfika på sängen, samtalar med min mamma och ammar lilla Ros. Jättekonstig. Sen minns jag inte mer.  Min man, som inte gärna överdriver (tvärtom!) säger alltid att anfallen patienterna får hos dr House är mildare än mitt. Låter absurt! Ambulansen kom på bara ett par minuter. Återfår medvetandet och ligger då på en bår och tänker att ambulanspersonlen nog måste tycka att vårat vitrinskåp är himla fint. Sen åker jag in och ut ur mitt medvetande. Minns en redig skånsk röst som kallar mig "min vän", "vakna min vän" på akuten i Malmö och så är jag borta igen. Minns inte skallröntgen, men minns att jag frågade om och om igen efter vår nyfödda dotter och vilka underkläder jag har. Sen ambulans med sirener vidare till Lund. På resan dit följer en anestesiläkare med. Hon förklarar för min man att jag troligtvis inte kommer att överleva och mig peppar hon (och försöker hålla vid medvetande) och berättar om röntgenläkaren som ska operera mig. Att hon känner honom och att han är duktig! Det känns tryggt och bra. Väl framme i Lund frågar visst en sköterska mig om hur jag mår och jag svarar "det är okej", man vill ju inte vara gnällig. 
Det finns en massa teknikaliteter och medicinska termer. Det kan bli tjatigt i längden, men summan är att jag fått en sinustrombos. Så stor blodpropp att det inte fanns mer än en liten lillfingernagels utrymme kvar för flödet (den största propp läkaren sett). Jag opererades hela dagen och natten och låg sedan i respirator på NIVA i Lund. På grund av trycket fick jag en sekundär, högersidig hjärnblödning. 

Nu tar ju inte den här trista historien slut här, men akutskedet är över. PUST.

Nu lite glad musik från förr:


Fred och kärlek,
Döden döden döden


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar