Prioriteringar

Bara en väska

Såg fine Gidlund på SVT. Hade missat hans blogg tills för en tid sedan, men han har så rätt: Det är terapi och ett bra sätt att kommunicera med sina nära och avlägsna (och sig själv). Han har ett språk och en sjukdom som vissa saknar och andra delar. Blicken och känslan är dock alltid ens egen. Jag läser inga bloggar, min livstid är för kort och min hjärna för långsam, men ibland dyker något upp.

Jag är rädd för döden. Jag avskyr den som pesten, men Döden bara fortsätter att finnas. Barnets känsla av att det kommer att lösa sig, det-kommer-ett-piller-eller-vad-som-helst-och-tar-bort-döden-lagom-tills-jag-blivit-vuxen tynar bort med åren. Jag vill inte tro på döden, men vissa dagar när jag erfar lycka och ljus så känner jag; det är okej att dö nu, jag har levt ett bra liv, gjort en massa skoj och fått två vackra fantastiska barn - och så nej - jag vill inte lämna dem. Inte än. Snälla, ge mig några år till. Så enkelt och banalt, så litet och oändligt.

För en tid sedan skulle jag handla på Emporia, detta gigantiska köpcentrum i vår närhet, och passerade en snygg väska. Den var verkligt stilig men så tänkte jag att det är ingen idé att jag tittar på den. Den kommer jag aldrig att ha råd att köpa - och så slog det mig att jag kanske aldrig någonsin mer kommer att kunna köpa mig något riktigt fint, MEN att det inte gör mig något heller. Kanske låter det sorgligt, eventuellt befriande eller ytligt, hur man nu väljer att tolka sakernas tillstånd, men jag börjar acceptera dem. Hellre ett födelsedagskalas och en studsmatta till dottern än nya strumpor till mor och far och grus till gården, till exempel. Betala räkningarna och dricka vatten, det är okej. Däremot önskar jag att människor slutade säga att det är okej för mina barn, att de inte tar skada av att vi har det kärvt. Att just våra barn skulle ha färre, mindre behov och drömmar än era och andras. Säg hellre, fasiken vad trist, men aldrig att just våra barn inte behöver ledigt, åka på semester, kläder, nöjen eller föräldrar med ork. Bara en tanke efter ord av välmening som gör ont. Säg bara: Fasikens. När det gäller de  okompenserade barnhemsbarnen: Ryt till!

Puss,

Döden döden döden (tröttast i byn?)

Fredagsmys

Varför bloggar jag? Jag läser inga bloggar, förstår inte hur de fungerar och har en hel del fördomar kring fenomenet om jag ska vara ärlig. Snygga tjejer i vita linnen i vita hem med rika killar/föräldrar som berättar om sin sköna livsstil och shopping. Typ. Lite dansk design, slingor i håret och så fruktansvärt naturligt fräsch (och samtidigt bohemisk). Vem vill inte vara snygg, rik och lalla runt. Åka lite till New York, spa:a sig och så gosa i Asien med sina gulligt klädda barn som verkligen älskar all världens mat.

Tala om fördomsfull. Eller är det avundsjuka? Jo, så är det nog. Samtidigt som jag spyr på perfektionisthetsen och den konforma estetiken är jag er avundsjuka motståndare (med risigt hem, hår och trött blick)! Och jag vet och förstår att det finns en mängd bloggar som handlar om annat; viktigt och fint, dumt och skoj. Dessutom: Jag gillar också snygga kläder och tjusiga möbler. Det är inte det.

Jag bloggar bland annat för att jag hamnat i ett läge som jag inte, på något sätt, valt själv - och helt plötsligt saknar jag värde i samhällsapparaten. Igår var jag på möte med berörda myndigheter kring min situation. Det är ingen som vill mig direkt illa, men själva situationen är så fruktansvärt obehaglig att det är nästintill omöjligt att skriva om det på ett sakligt vis. Tonen och tilltalet. Jag vill inte sitta där, jag vill inte vara svag och kass och trött och jag hade ju gjort 'allt rätt'. Jag har jobbat, varit duktigt lönsam (verkligen) och lojal in stupidum. Även betalat skatt, fackförbund och A-kassa och samtidigt hände det. Det som inte får hända i dag i Sverige: Jag blev sjuk (eller rättare sagt fick en vårdskada på grund av slarv och brister i sjukvården) - och helt plötsligt får jag i princip inte använda samhällsapparaten. Jag, en parasit. Fast jag får extremt, om det är till någon tröst för er bidragshatare, lite i ersättning, trots alla år av arbete. Och efter snart fem år ska jag få hjälp till rehabilitering. Fem år. Känn på den och läckert värre, och samtidigt är jag så jublande glad och tacksam. Under fyra och ett halvt år hann jag få en allvarlig och livshotande stroke, föda två barn, jobba ett och ett halvt år, kämpa med att återvinna språk och melodi, gifta mig, skaffa hus, förlora tre släktingar och ja... Förlåt mig om jag är lite trött och det är därför jag bloggar. För att visa att jag är så jävla (förlåt förlåt förlåt) trött och jag tänker tjata mig till en värld där vi får vara trötta och misslyckade o c k s å! Jag tänker i alla fall försöka kämpa för det.

Trevlig helg, fred, kärlek och lite fredagsdisco!

/Döden döden döden

Lyxproblem

Vi kan väl börja med att enas om att livet är orättvist? Att vissa föds med hälsa, tillgångar och begåvning. Andra är oförskämt attraktiva och några är dessutom osedvanligt intressanta tänkare och festliga prickar. Sådana som skrattar skönt, skrattar ut. Vissa får allt, en del något och andra väldigt lite. Men vi är alla människor och vi måste ta vårt ansvar. Vara vettiga mot varandra. Det är min skyldighet att vara trevlig mot mina medmänniskor, även om jag misslyckas dagligen. Det är min skyldighet och förbannade plikt att ta hänsyn och vara hyggligt bussig... Ville bara ha det sagt. Att det är ett sabla ansvar att vara och finnas och försöka göra det som känns mest rätt.

Ja, nu bajsar jag väl i det blå skåpet (förlåt, lite i förväg sådär), men vad är det här med RUT- och ROTavdrag egentligen? Återigen, jag är något så fruktansvärt dum när det kommer till ekonomi; min spargris är nästan alltid tom och jag saknar flådig utbildning, men vad tusan är problemet med RUT, och varför blev det ingen drängdebatt gällande ROT*? Klart grabbarna ska kunna försörja sig, annars stannar Sverige, eller?

Hur i helskotta resonerar man, när bara vissa människor får begagna sig av dessa bidrag?  Alla skäller på långtidsarbetslösa och svårt sjuka, men inte på dem med inkomster över 250.000. Vi har haft städhjälp (och visst, jag är sjuk och trött så jag blir säkert förlåten mina synder), men det finns fler trötta och fattiga som skulle behöva hjälp - och jag har varit fattig i mina dagar så jag vet att bara det, i sig, kan tära och slita. No mercy there. Snälla läs här om ni är intresserade av fattigdomsbegreppet.

Antingen ska alla ha bidrag, eller ingen. Anders Borg, det finns inget liberalt med RUT och ROT, det är diskriminering.  Det ska inte vara förbehållet dem med stadd kassa att ta sig råd med städhjälp, renoveringar och andra hushållsnära tjänster.

Som; "Nej lilla vän, du tjänar för lite för att unna dig lite lyx. Du får helt enkelt inte ens smaka en bit hummer, gå på massage eller köpa dig en sidenhatt. Det får bara vi som tjänar pengar göra. Bara vi ska få unna oss. Ta oss råd." Nu vet jag att om man har riktigt lite pengar så kan man troligvis inte gneta ihop till en vardagslyxpryl, men det ska fasiken inte vara förbjudet eller omöjligt som det är med ROT och RUT.

Sedan kan man fråga sig varför alla ser ner så på städning? Som att det vore något av det värsta man skulle kunna pyssla med? Återigen: HEJA HYGIENEN! Jag har städat på Arlanda och jag tyckte verkligen att det var roligt. Tala om kick för en resultatfixerad tonåring. Dessutom fick jag billiga resor och hann läsa tyskar på flygbussen. Party all night long för en 18-åring utan framtid. Arlanda våren 1988, det fanns baske mig inte en fimp i A-hallen under mina pass.  Sedan är det klart att jag, som den jag är och formats att bli, kan mysa vid minnen av att städa på Arlanda, fikastunderna med Pirjo, kvarglömda Vouge och fylla på nötter inne i VIP-loungen. Jag flög till Solkusten för ett par hundra, för att aldrig återvända till skurvagnen. Jag fick lära mig spanska och studera jointrökandes män i bandanas på lagom avstånd och som grädde på moset höra buzzet om  "ACIIIID" och "Second summer of love" istället... Också det en erfarenhet.

Skulle det inte vara på tiden att på riktigt värdesätta lite rent och snyggt samt omsorg om varandra, istället för att lägga det på billigaste entreprenad? Och ska ni skälla på RUT, bråka på ROT också, för jämlikhetens skull.

Fred/
Döden döden döden


* eftersom alla måste/tvingas/vill äga sina bostäder förstår jag givetvis att detta är helpoppis.