När man är pigg i bollen

...är det lätt att glömma de dåliga dagarna. Att jag i höstas trodde, på allvar, att jag skulle dö. Att jag inte orkade dra benen efter mig och famlade mig fram. Långsamt och yrt: JAG MÅSTE BARA FÅ VILA LITE. Som om jag vore full, fast svagare. Tomt och gråsjavigt i huvudet. Att hjärtat slog och hoppade, att orden tröt och att jag inte klarade av att prata med mina barn efter korta arbetsdagar. Att jag fick vila måndag och fredag för att orka med tre dagars arbete och sen tya helg med familjen. Att jag var konstig, trött och svag nästan hela tiden. Ingen koll, ingen ork och så sorgen. Förstå hur svårt det är att inse var man hamnat. Skumt, obehaglig och omöjligt att förklara för sina barn. Jag har blivit en ny, ineffektiv version av mig själv. Spännande? Inte särskilt.

Jag fortsätter min offentliga  självsanering och terapi. Jag näckar inte helt, jag har ett rejält underställ på mig, så jag tror att jag pallar att bjuda på det här. Halvpension i alla fall.

Sjukvårdsrelaterat:

NIVA i Lund, vaknade i PANIK. Jag hade en träkloss i halsen. Armarna vevade - måste få luft och hjälp. Respiratorn pumpar. Fönster och skuggor, sladdar och dropp och maskiner överallt. Var är mitt barn? Var är min Ros? Min kärlek? Håret och de konstiga tankarna. Kan inte röra mig. Kan ingenting. En människomassa utan fog och reson. Blickarna. Blickarna från dem i familjen som var där. Tårar och hjärnan som tror sig vara frisk. Jag tänker på hur ska jag ligga för att inte skada mitt huvud och jag kan blinka med båda ögonen. Sensation på något sätt. Får amma. Får en maskin till och har världens största hårboll. Kan ingenting själv och så kommer läkarchefen "Jag förstår att du efter det du varit med om inte har något som helst förtroende för svensk sjukvård. Nu är det dessvärre som så att jag måste berätta att efter din operation så satte vi inte in rätt medicin. Du fick blodförtjockande, inte blodförtunnande. Men vi har Lex Maria-anmält detta, bara så att du vet".

Det enda jag känner är: Vad gött att det gick bra, att de upptäckte det och berättade för mig! Jag blev mest lättat och tacksam över att det inte knusslades. Ärlighet är inte så dumt och doktorn måste börja tala med sina patienter som människor, inte idioter. Blir inte arg, men kanske ledsen. Jag behöver bara veta vad som gäller. Okej? (Förlåt ni vänner, släktingar och bekanta som är läkare, men jag är fasligt trött på att det antingen raljeras över att patienter läst på för mycket på internet, alternativt inte har kunskap nog. Ni blir aldrig nöjda med oss. Vi kommer för att få hjälp och det är ert jobb att ge oss adekvat information och vettiga och bra vårdalternativ vid behov. Ni har bra lön för mödan. Säg oss det ni skulle säga era närmsta, så löser sig säkert en stor del av kommunikationsproblematiken. Låter väl rimligt?)

Fortsättning följer...

Natti natti!

/Döden döden döden