Konstnär okänd

Okänd konstnär. 

Halva söderfasaden utspridd på gården. Gammalt hus och lite blåst, men taket är stiligt.

Idag är jag så trött att jag inte förmår skriva. Det är då det blir en lång och knölig text förmodar jag? Det blir så om man ska leka vanlig en helg. En fredagseftermiddag på badet med en ovanligt söt och gullig liten blomma med lätt förkylning och sen tar det mig flera dagar att komma igen.

Jag kan inte fokusera, hitta någon som helst takt, form, rytm eller känsla. Kommatecken? Punkt? Frågetecken? Det är tomt och trött. Inte ens ett svagt eko.

Min fine, käre lillebror undrade 'Hur mår du egentligen?' efter att ha läst Döden döden döden en dag. Sanningen är att jag mår som jag mår, men jag orkar inte prata om det hela tiden. Orkar inte och vill inte göra mina tillkortakommanden till en livsstil, verka gnällig och störd. Samtidigt så blir det lätt fel om mina nära inte vet eller får möjlighet att förstå. Att människor, nära som kära, och säkert myndigheter med, tror att jag är mycket bättre än jag är, alternativt sämre. Hur hittar jag balansen och förklarar verkligheten?

Jag är ibland på min egen topp. Mår finfint och fungerar som en lite trögare och konstigare version av mitt tidigare jag. Jag kan stå ut, även om det är frustrerande, att till exempel vara i en samtalssituation och veta att här skulle jag sagt något förr, men nu är jag blank i bollen. Jag kan bjussa på att verka lite småblåst och förvirrad. Mitt IQ ligger på ett bra nivå (vilket i och för sig är skrämmande i sig). Det är när jag blir trött som livet brakar samman. Ska förklara lite enkelt hur det varit och är med hjärnskadetrötthet. Utom de uppenbara problemen med koordination, motorik, tankeslöhet, kort arbetsminne och andra kognitiva fräsigheter -  samt ljudkänslighet, oförmåga att sortera intryck, planera och så vidare (...) så är det den stora svagheten som knäcker. Kroppen kan vara stark och ändå kan jag bara inte lyfta mitt barn. Det är ungefär som att ha en tung influensa. Tänk er att ha haft influensa i snart fem år. Varje dag.  Något utmattande och isolerande, nätt sagt, även om man faktiskt vänjer sig. 

Jag är alltså svag, fattig, trött och yr men vill också vara med att leka någon gång ibland. Ungefär så.

Puss och heja nya veckan!
/Döden döden döden, minst hundra år idag