Identitet

Mellan rum 

Det jag egentligen försöker peka på är att artist statements är så förvillande lika varandra språkligt, och allmängiltiga, att de blir fullständigt intetesägande och skulle kunna beskriva alla konstnärers ”praktik” när man tänker efter.  Alla är samma, men den konstnärliga gestaltningen skiljer åt. Det är kring det sista krutet borde läggas. Tror att det rör det egentligen. Min irritation. Läste upp några  statements för min äldsta dotter, som utbrast: - Men, vilka floskler! Säljtexter som låter nåt. Fint. Bildat. Mellanrummen. Erfarenheter. Utanförskap. Mellanförskap. Sorg. Etnologi/Antropologi. Sexualitet. Levda erfarenheter (?). Man har kommersialiserat och akademiserat precis allt. Någon tar bilder och hävdar att det är en sorgeprocess, som att skönheten och skulle sitta i sorgen, att lastbilen/fälten/ljuset får validitet på grund av en anhörigs sjukdom eller död. En annan undersöker arv och miljö. Det är ju hela livets spektrum och erfarenheter som ständigt processas och tolkas av utföraren. Essäer skrivs. Så har det varit i alla tider, hos alla konstnärer. Man tolkar, formar och delar med sig. Väl? Det är väl självklart att du påverkas av din miljö och dina erfarenheter. Måste traumat säljas in för att ge ett konstnärligt berättigande? Ja, kanske. 

Jag är nog bara avundsjuk på grund av min egen oförmåga och frustrerad över att jag inte är frisk och pigg nog att göra något själv. Att jag inte orkar, inte hinner med.

Det är lätt att bli raljant, förlåt. Har ondgjort mig så många gånger över artist statements att jag begriper att det är dags att sluta med det nu. Skrev bättre om det tidigare i Against interpretation till exempel. Släpp. Loss. (Ge upp).

 /Döden döden döden