Death of Denial

Perspektiv.

Ingen ordning på mig just nu. Orden ramlar runt. Jag trasslar in mig.  

Det är så mycket som inte är okej att jag stundom dånar och bara vill ge upp, orkar inte med mer dumheter. Jag accepterar att vi är olika men samtidigt: ojämlikhet är inte okej. Famlar i dimman efter våra kulturella skillnader och det finns olika kulturer inom kulturerna i alla kulturer (och familjer). Jämför Obamas familj med Steven Averys till exempel. Det svindlar. Samma andas barn? Visst.

Eller läkaren i Kristianstad: Är det läkarkultur? Visst. Visst.

Det är skönt att bunta ihop och gruppera, men det finns alltid individuella skillnader även i statistiken.

För att alla kulturer är olika är vi väl ändå överens om? Vi har lagar i Sverige som ska efterlevas (här), oavsett om vi kommer från Katmandu, Tokyo eller Ronneby, och dessa lagar ska gälla alla (utom kungen och några till) - oavsett religion, kultur eller kön. Eller hur? Skärpning liksom. Vi ska vara snälla och ofantligt tacksamma och ödmjuka vi som har det så bra här. Även om vi måste bevaka våra intressen bättre, och då menar jag inte mot flyktingar, utan mot dem som skor sig på oss och världens orättvisor. Ni vet vilka jag menar. Jag menar inte företagarna, utan dem som stjäl våra skattepengar och fifflar pr-mässigt med vår moraluppfattning. De där som blir rika utan att satsa, eller offra, en krona själva, och förstör länder, stater, ekonomier, natur och människors rättigheter, faktiskt. Och, nej, nu blev det här inlägget långt också. Förlåt!

Brygger lite mer kaffe. Hostar mindre. Yr. Trött. Tänker på det som gjorde att jag slutade titta på Making a Murderer: att jag inte stod ut att se vad fattigdom och ett orättfärdigt system gör med folk, oavsett begåvning eller inte. Orkade inte se mer fulhet. Läser i The New Yorker om barn som far illa, försvinner, svälter och plågas till döds: om generationer av all sorts verklig misär. Hur samhället ständigt misslyckas på grund av våra olika ideologier och teorier (och brist på empati): Politik och diskussioner kring detaljer som sätter käppar i hjulen för en bättre värld. Istället för att vi bara skärper oss och hjälper till. Organiserar oss och jobbar med det vi har framför oss, framförallt förebyggande och långsiktigt - även om just detta, det allra viktigaste, är svårast (omöjligt) att mäta i pengar i denna pengastyrda värld vi lever i. Vad sparar vi på tragedin som aldrig skedde? Vi måste sluta acceptera orättvisor och träta om ideologiska detaljer. Kan vi inte rädda människor från sig själva, så åtminstone visa respekt och mjukhet mot dem som har det svårt. Jag är så trött på käbbel. Jag är så trött på oginheten som nu florerar fritt och ogenerat. Som att folk börjat äta bajs och njuter av smaken. Eller helt enkel ni som bara fortsätter titta bort när ni står framför spegeln, eller när någon annan har det svårt.

Tröstar mig med en massa bra TV-serier i väntan på Luther och Game Of Thrones,  efter Master of None Och så nya avsnitt av Modern Family, The River och På Spåret, Gengångare inte att förglömma, och så vidare, och så... Så mycket bra tv har det väl aldrig gjorts som nu?

Deutschland 83

London Spy

Shetland

Det finns försvårande omständigheter när det gäller den rasistiska och kapitalistiska föreningen (läs om Hitler i DN, tänk på SD och Kreab...) som jag inte tror att alla orkar ta in. Precis som det finns svåra problem med alla kommunistiska diktaturer, givetvis. I vår mänskliga futtighet drömmer vi nog alla om att vara del av något större, något mer grandiost utan egentligen kunna bidra med mer än oss själva som dem vi är: fina, enkla och unika med högst banala sidor och behov. Är det därför alla bara svarar: Vi kan inte ta hand om alla. - Nej, det behöver du inte göra, men sluta blunda och var lite gosig och fin istället. Vi har goset i oss också, nämligen. Nästan  alla i alla fall. Eller så älskar folk att äta bajs och jag har missat dess umami? Jag är däremot inte sugen på att testa, kalla mig gärna konservativ i det avseendet.

Sedan kan jag begripa, även om det tar emot, att unga människor dras till extrema rörelser. Men att äldre och medelålders typer som mig, som haft det så bra, så länge, inte visar på mer empati och intelligens det provocerar mig verkligen.

Här är några människor jag vill minnas, hedra och lyssna på:

Zygmunt Bauman <3 från El País (foto till höger ovan, av: Samuel Sánchez):

"Pope Francis, who is a great man, gave his first interview after being elected to Eugenio Scalfari, an Italian journalist who is also a self-proclaimed atheist. It was a sign: real dialogue isn’t about talking to people who believe the same things as you. Social media don’t teach us to dialogue because it is so easy to avoid controversy… But most people use social media not to unite, not to open their horizons wider, but on the contrary  to cut themselves a comfort zone where the only sounds they hear are the echoes of their own voice, where the only things they see are the reflections of their own face. Social media are very useful, they provide pleasure, but they are a trap."

Hédi Fried <3 i Dagens Nyheter (bild, till vänster i bilden ovan, av: Lars Lindqvist):

"Det skulle gå mycket snabbare om vi alla kunde komma ihåg det som alla religioner framhåller, var och en med sin formulering och på sitt språk: Älska din nästa så som dig själv."

Fred och kärlek!

/Döden döden döden