Döden döden döden : Comme une carotte!

C'est beau, c'est comme une carotte!

vrålade min väninnas mamma åt mig när jag testat en lite rödaktig hårtoning. BORDELLE, ah!

David Bowie, 1973. Photo: Masayoshi Sukita. © Sukita / The David Bowie Archive. Från PAPERMAG

Och min väninna C P trodde att herrn ovan hade en dambinda på sig, men jag tror inte det.

❤️

Photo: Yannis Vlamos / Indigitalimages.com Vouge

Blev helt lycklig när jag såg Guccis ready to wear-kläder och tusan vad jag hade varit smashing, och helt klart ready, i flera av deras kläder - och DU med, gissningsvis. Men de där kortkorta dräkterna och kjolarna passar nog Rory Gilmore-folket bättre. Så jag rodnar och erkänner mina drömmar om flärd, samtidigt som jag tittar ut genom fönstret och ser verklighetens stilla förfall, och skönhet. Det där omöjliga med att ens ha klackaskor på sig. Men drömma får man och glad av färger har jag alltid blivit. Så en trött fattiglapp som står någonstans mellan ungdomsdrömmar och ...

...tittar på de kläderna (nedan) och tänker att om jag lyckades spara ihop så mycket som till den här fantastiska klänning så hade jag antagligen hellre åkt bort en vecka. Eller köpt en matta för att värma och täcka det deprimerande laminatgolvet i vardagsrummet, köpt en cykel åt vår yngsta, eller anlitat lite hjälp i trädgården och bjudit till fest. Men man ska och får drömma också. För oj: Nice (bajs) ❤️ ❤️ ❤️ .

❤️

Backstagebilder av Kevin Tachman från Gucci-visningen (Vouge),

men hade väl lika gärna kunnat vara från en Wes Anderson-casting?

❤️

Kanske blir jag glad av färgerna, kanske blir jag glad över kjollängdernas variation? Eller är det det faktum att kläderna ser ut som klassiska loppisfynd? Att det känns lite fritt och glatt när så mycket annat är svårt? Äsch, jag har ingen aning men så är jag ingen modemänniska heller. Jag är bara jag, men så kul det hade varit att gå på galej i den här (som den glittrar!)...

eller träffa en väninna i den här....

...eller jobba med konst i den här (i den där havsnära studioliknande stugan med vinden i de där flortunna Ingmar Bergman på Fårö-gardinerna... Hemmet i övrigt: stiligt, tungt och med både toner av mörker och ljus. Ja, ni fattar: lite läder, lite trä, skuggor och ljus, så någon skulptur och ett vasst intellekt på det.) Ha! Dessa inre bilder och de där känslorna om vem man vill vara, snarare än är, tänker jag oduschad med liten sjuk som tittar på film medan jag sitter här, i morgonrocken i fleece (!!), IKEA Family-tofflor och det allt kallare kaffet i den förvisso rätt okej-snygga muggen, men ändå... Det är långt till Fårö.