ADHD-sommar

Not so easy peasy 

Alla som vet vet hur det är att leva i en familj med diagnoser. Alla som lever i det vet hur fullständigt renons omvärlden är på hur komplext, svårt och fullständigt dränerande det faktiskt är. Empati är inte något som vältras över dem som lever i det. Tvärtom. Få är så föraktade som ”misslyckade” föräldrar (föräldraskap) och stirriga eller annorlunda barn. Så det kan kännas något övermäktigt för så kallade npf-familjer att läsa spaltmeter efter spaltmeter raljanta texter som förringar och förlöjligar och förenklar svårigheter och de livskonsekvenser dessa diagnoser ger eller kan ge. Detta har pågått länge men ökat i samband med Carina Bergfeldts serie Alla mina bokstäver på SVT Play. Samtidigt som en diagnos kan bli en enkel förklaring, eller bortförklaring, till ett kasst beteende, vilket inte heller är okej. Överdiagnostiseringarna får psykiatrin stå för, men visst lutar det åt att allt färre orkar med dagens samhällstakt i längden, alla har vi våra egenheter och svårigheter. 

Det finns föräldrar som tvingar sina gråtande barn till skolan och efter år av väntan på utredningar på BUP ändå måste åka tvärs över landet för en köpeutrening för att resurser och personal saknas i den egna regionen. Det kräver ekonomi, eftersom föräldrarna måste ha råd att lägga ut för utgifter som resor och boende med mera även om regionen betalar i efterhand. Det är alltså ekonomiskt segregerat redan från start. Sedan ska föräldrarna fatta beslut kring medicinering… med hjälp av en klinik som oftast är inkörd på ett preparat. Det är således en fyrkantig värld som möter en fladdrig själ och slutkörda föräldrar och utredningen är köpt från ett företag som inte har något uppföljande ansvar heller, och BUP sitter alltid tysta i båten. Samtidigt som skolan vägrar erkänna diagnoser, trots att de åligger dem (den omöjliga!) uppgiften att anpassa miljön, då alla barn har rätt att gå i skolan och lära sig en massa saker, trots att det saknas resurser och kunskap kring neuropsykiatriska diagnoser och varje barn unikt. Här ställs föräldrarna inför faktum: utan anpassningar, snälla pedagoger och rimliga storlekar på klasserna (som inte är stökiga) krävs medicin för att barnet ska orka och klara skolan, hjälpligt. Inte nog med att npf-barnen lider i skolmiljön finns alltid risk för ett socialt utanförskap på det. Här skapar vi tillsammans en grogrund för hemmasittande barn och ungdomar och en exceptionell stress för hela familjen. Vi får inte heller glömma skolplikten. Här krävs alltså rika, friska, starka föräldrar med stort kontaktnät som helst ska kunna jobba hemifrån för att barnen överhuvudtaget ska klara sig någotsånär. Eller att någon ser dem, i skolan eller via något intresse, charm eller begåvning (maskrosbarnen, ni vet). 

… Adhd framstår som en diagnos helt frikopplad från samhället – ett hjärntillstånd. Något som kan avhjälpas med en tablett som reglerar nivåerna av noradrenalin och dopamin. Men adhd går inte att förstå utan att tala om den underbemannade psykiatrin, tempoökningen i arbetslivet, marknadsskolan, BUP:s förfall och så vidare. Adhd finns inte – och detta är viktigt – som ett välavgränsat tillstånd, ett dysfunktionellt samhälle är alltid invävt i diagnosen…. (Rasmus Landström, Aftonbladet)

Problemet är att vi alla sitter i samma båt (ursäkta alla båten-referenser, men precis sett lysande Svärtan på SVT och längtar till sjöss) och vi är alla länkade till varandra i ett samhälle som inte lyssnar på vad barn och unga, föräldrar och lärare (lärare är nämligen också föräldrar) behöver. Det är problematiskt. Jag misstänker att under lugna och trevliga hem- och skolaförhållanden ökar chanserna till bättre resultat för alla. Precis som Roland Paulsen beskrev det i intervjun i ETC häromdagen:

”– Något som definitivt avbegåvar oss är fattigdom, säger han.

Det finns flera experimentstudier på ämnet, just om hur ”bruset” från fattigdom kapar koncentrationen och drar ner resultat i IQ-tester.

– Om ekonomiskt utsatta före provet får frågan ”Vad skulle du göra om du fick en faktura från bilmekanikern på 30 000 kronor?”. Då sjunker deras IQ-resultat med 14 punkter, ungefär lika mycket som om man låter bli att sova under ett dygn, berättar Paulsen.” 

och:  

”Att han själv gick från ”svag i skolan” till toppstudent var inget bevis på en ”dold intelligens”, utan familjens förbättrade ekonomiska situation, andra lärare och en ny möjlighet att lära.

Kanske är det också därför han värjer sig mot berättelsen om den ensamma individen som ”lyckas”. Istället ifrågasätter han hela idén om att utveckling är något som vi åstadkommer ensamma.

– Det som individuella IQ-test missar är att intelligensen uppstår mellan oss. Intelligens växer i interaktionen och upprätthålls av gemensamma intentioner, säger han.”

 

/Döden döden döden