Flickorna

Just Like You (Viagra boys)

och pojkarna.

(Foto: Kate Barry ❤️) 

Börjar skriva, avslutar inget. Texterna upphör på grund av krångel. Vill hålla allting cleant och rakt, men det blir alltså bara en enda sörja. Kanske tänker jag att eftersom jag är så fruktansvärt ointressant, oberömd och trött, så måste det till en extra kort och lättläst text. En säljande radda ord som snabbt går ner.

Naeh. Kanske tänker jag att jag måste komma på analysen själv däremot. Och kanske är jag på tok för trött för det. Orkar knappt läsa en artikel längre.

Julen kom och gick. Smärtfri och lugn. Förkylning och en ny glassmaskin: Bellini, blodklementin, körsbär, stracciatella.. 

Visst måste jag släppa Forum snart? Människor som aldrig varit där tycks tagit debatten, och när polemiken firar nya triumfer har som vanligt ingen alla rätt, eller fel. Lena Andersson hade i alla fall rätt gällande en sak (wow, va?) och det är att om kvinnor ska betraktas som jämnbördiga bör de betrakta sig själva som annat än beskyddskrävande offer:

När nu så gott som all lustlös sexualitet ska rubriceras som våldtäkt är det inte bara en förolämpning mot människans komplexitet och sensibiliteter. Det är också omodernt, bakåtsträvande och en inlåsning i hederskulturella föreställningar. Kvinnan klarar inte av att freda sig på ett adekvat sätt, hennes sexualitet och kropp är heliga ting liksom hennes psyke; hon är oberörbar eftersom hon är så svag. Strävan är inte längre efter kvinnans autonomi och suveränitet jämte mannens, utan efter erkännande av hennes sårbarhet och skörhet.” (Lena Andersson, DN)    

Håller helt med dig Lena, utöver det faktum att lustlös sexualitet inte någonsin rubricerats som våldtäkt juridiskt,  så vitt jag känner till, samt det faktum att när den som sitter på makten bestämmer över sexet så är det själva våldets brytpunkt. Sedan kanske lustlöst liv och sex är själsdödande och etiskt/moraliskt intressant, men den diskussionen lämpar sig inte här och nu känner jag.
Men är vi inte alla offer, tänker du? Jo, för omständigheter, normer, gener och biologi. Det finns också saker som är oroande med Jean Claude-domen, som borde gnaga i oss alla oavsett. Men jag orkar inte läsa varken domslut eller protokoll. Orkar helt enkelt inte. Kanske är allt solklart ändå? 

Men jag har varit inne och nosat på männens oförmågor förr; uttryckt tankar kring neuropsykiatriska diagnoser men alltid möts av generad tystnad. Men varför i hela friden daltas det så då? Varför behandlar vi män (inte alla yadayada) som om de vore imbecilla sluskar; klarar inte av ett jota själva, men oj, vad skickliga de är på att slakta gris, peka med hela handen, sexa eller spexa sig, spela gitarr och engagera sig på gränsen inom autismspektrat i hobbyn sin. Så oroande men friskt att läsa om hjärnornas könsolikheter ändå. - I knew it, som Monica Geller skulle ha sagt. Eller, visste vi inte alla detta hela tiden? Älskar vi inte olikheterna ändå? Samtidigt den isande insikten att män alltid älskar män mest. Så vi står och stampar och hoppas på något som inte finns men vi måste tro på för själva livets existens: alla människors lika värde. Utan tron på detta går vi under.

Puss!
/Döden döden döden