Smörjer flickans torra handryggar som spricker och blöder. Hon vrider på sig. Händerna mjuknar alltsom dagen gryr. Bläddrar i boken, försöker somna om. Glasfasaden tvärsöver gården är lilablåorange och lovar gott.
Så trött att jag vill skrika rakt ut. Men dricker kaffet. Känner en slags bitterhet över mina oförmågor; och oförmågan att formulera dessa. Kroppen är klumpig, en tå har svällt upp och gör ont. Slog i ett knä. Öronen tjuter. Ibland tror jag att någon har fest men det är bara öronen som hittar på.
Att flytta in till stan var rätt, men längtar alltid efter skog och hav. Man är den man är oavsett.
Retar mig på att jag aldrig fastnar i mig själv; att jag tycker om för mycket och för ytligt. Hur ska jag kunna bli bra på något om jag gillar det mesta? Varför inte bara snöa in på solnedgångar? Blir en riktigt fena på industrier i gryningsljus eller närbilder på möss.
Varför blev jag inte rörläggare eller fotograf. Varför blev det aldrig sjöfart eller klosterliv?
Himlen som blåbärsglass, glasfasaden vitnar. Kanske blir det lite mittemellan.
Vilka examina krävs för att ha rätt till berättelsen om sig själv?
/Döden döden döden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar