Hennes utspända glänsande rödbruna kinder, den formlösa marimekkon och blicken från en människa som absolut inget förstår, mer än sig själv och sitt lilla liv med dyra kläder som ska signalera rik och konstnärlig bohem. Hon cyklar nog till jobbet. Försörjd av nån som heter något manligt neutralt. Som ett barn i pensionsåldern. En sån som valt sitt yrke för att få känna sig förträfflig, hon som talar med babyröst, men inget förstår. Ett under av tomhet.
Dessa kvinnor som är utsända att hjälpa andra kvinnor men som tycker att mäns inkompetens och agressivitet mest bara är ett utslag av charmig hjälplöshet. Jag tänker att kriget mot kvinnor kommer från fler än ett håll; från andra kvinnor som sanktionerar våldet mot andra kvinnor. Eftersom män bara är män.
/Dödendödendöden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar