Att ha makt över liv och död

Hur skriver man en story om prevention, om det som inte inträffar?

(Fanny Nilsson, 27/8-26, DN) 

LUCIAN FREUD 

(På Louisiana till och med 27 september 2026)

Ja, hur skriver man om förebyggande arbete, när det bara är utfallen (döden) som kan räknas? 

Hanne Kjöller har alltid varit lite av en trigger för mig. Ofta är hon inne på viktiga ämnen och vi delar vissa åsikter, men vi landar nästan alltid i diametralt olika slutsatser. Det är stimulerande och piggar upp min trötta hjärna. När det gäller en av mina (tusen) hjärtefrågor: sjukvården, så beskriver hon i i SvD att sjukvård inte är för alla, dvs bor du i glesbygd är det längre till sjukvård. Punkt. Helt rätt, men måste det vara så, alltid, överallt och hela tiden och ännu mer nu än förr? 

När det gäller läkarna som går ner i deltid för att slippa betala mer skatt så blir jag mest sorgsen eftersom payback inte diskuteras. Begriper om arbetsmiljön är hemsk, men varför så främmande att ge tillbaka till det samhälle som varit med och bekostat din dyra utbildning, eller tänker jag fel nu? Sedan vet jag att läkare under sin AT och ST tjänar på tok för lite. Verkligen. Men att sluta jobba för att slippa betala skatt känns i sammanhanget bara genomsorgligt, men så lever vi i en värld som idag fullt ut accepterar ojämlikhet, barnfattigdom, öppen rasism och ignorerar klimatkrisen med mera. 

Det jag däremot sett i läkarkåren är en entreprenöriell anda och ett moraliskt och etiskt svajande utav sällan skådat slag, som läkaren som och ena sidan ska ta hand om en skadad patient och samtidigt är ekonomiskt beroende av patientens försäkringsbolag i sin privata sidoverksamheter till exempel. Jobba heltid på flera kliniker och hinna skriva böcker samtidigt är minst sagt imponerande. Och alla dessa skrupellösa nättjänster och bolag som dränerar sjukvården på medel. 

Nej, det är inte fel att tjäna sig en hacka på sin utbildning, men det är inte särskilt synd om läkare som vill jobba så lite som möjligt för att tjäna så mycket som möjligt, heller. 

Jag känner läkare, många trevliga, kloka, hårt arbetande och engagerade människor, så på så vis är texten extra svår. Har självklart också träffat på många seriösa och vänliga läkare i vården: Tack! Det är precis som med ”inte alla män”…  

Sjukvårdspersonal har räddat livet på mig. Andra behandlat mig som en sopa. Det är givetvis högst individuellt, men jag kan inte låta bli att nämna detta: Ryktet gör gällande att det på 90-talet gjordes en undersökning på Lunds universitetssjukhus på den Medicinska fakulteten, som slog fast några så problematiska och graverande resultat att man inte kunde publicera den. Bland annat så ville alarmerande få bli opererade av kollegor men allra värst var kanske att en skrämmande stor andel svarade att de ville bli läkare, inte för det väntade som att bota, bra betyg, av tradition, för status, lön eller medicinsk intresse utan för ”att ha makt över liv och död” (och den där föreläsaren på läkarlinjen i ämnet empati, som var allt annat än uppåt, efter sina mötet med våra blivande doktorer, inte att förglömma)… 

(Gör mig till en fluga på väggen i klassrummet under kursen i empati, om sådan nu finnes, men snälla låt mig slippa framtidens läkarstudenters samtal på Pågatågen framöver. De gav mig skrämselhicka rent ut sagt. Ignorance is bliss, ibland… Jag tänker också på det eventuella lidande och stress de läkare som inte har empatistörningar måste befinna sig i, i en sådan miljö.)

Personligen landar jag i en övertygelse om att, precis som Hanne, annan forskning och Fanny Nilsson med flera att en fast läkarkontakt och färre listade hos densamme är grundläggande för läkares möjlighet att göra ett bra jobb, för patientsäkerhetens och för den ömsesidiga tillitens skull, men min uppfattning är att vi skulle tjäna ännu fler skattekronor om läkare dessutom började lyssna, på riktigt, på sina patienter också. 

Jag vet inte hur många gånger patienter inte blivit lyssnade på, gaslightade, med år av lidande i onödan som resultat, för att de blivit avfärdade gång på gång. Framförallt kvinnor. Och hur förnedrande det är som patient att bli avfärdad som dum i huvudet eller vårdsökande, i värsta fall kanske till och med bli kallad hypokondrisk, alternativt SVBK, sveda-, värk- och brännkärring, för att sedan mötas av ”medicin är inte en exakt vetenskap” när cancern eller livshotande hälsotillstånd är ett faktum. Oops, little did we know, again. Det kostar på (samhälls)kroppen och tryggheten. 

Hos en av Capios vårdenheter som jag var listad på sa triaget, den sjuksköterska som sitter i mottaget eller telefonen och beslutar om du ska få en läkartid eller inte: Ta en Alvedon och blir det inte bättre, åk till akuten, oavsett vad det gällde. En lika intressant som sorglig iakttagelse är att om jag och min före detta make kom med exakt samma symptom så fick han en diger läkarundersökning och lång radda tester, medan exakt samma hälsotillstånd beskrevs som utmattning, stress eller oro hos mig. 

Men, observera, så lyckliga vi blir av att möta vänliga och professionella läkare och sjukvårdspersonal, när det händer. Glöm inte det kära ni. We love you! Ni gör skillnad och ger hopp. Bara en liten sak som rak och tydlig kommunikation räcker mer än väl för att värma mitt hjärta alldeles särskilt mycket. 

Måste även passa på att ta upp det där med Kloka kliniska val. Jag vet inte om jag håller med Dagens Nyheters ledare som gått på kampanjen. Snarare ser jag ett problem med vilka som får vård och att läkares förutfattade meningar inte är densamma som patienternas verkliga sjukvårdsbehov; att många läkare bedömer utifrån andra faktorer, egna bias, än de medicinska. Snarare tror jag att en hel del problem med ”slöseriet” i sjukvården kan bero på vilka som nyttjar sjukvårdsapparaten mest och bäst, bland annat de med sjukvårdsförsäkringar ”Jämfört med liknande personer utan försäkring får de försäkrade snabbare tillgång till specialistvård och i vissa fall tidigare diagnoser – bland annat vid cancer.”

Min enda rekommendation är alltså, detta är helt gratis och kräver inga dyra tester (!), till sjukvården är att börja lyssna på vad patienter säger, ta en seriös anamnes, ställ några relevant frågor och sluta bedöma människor utifrån hur ni bedömer det som sägs utifrån ytliga fördomsfulla parametrar (kön, ålder, socialgrupp, utseende och så vidare). Klirr i kassan direkt! Men det är svårt att leda till bevis: 

Inom medicinsk forskning är dödlighet det ”hårdaste” utfallet. Men relationskontinuitet ger så mycket mer: man söker mindre vård, genomgår färre meningslösa tester, och – det här är oerhört viktigt – man känner sig tryggare. Relationen och förtroendet, fundamentet i sjukvård, är även svaret på vaccinskepsism, alternativmedicin och ökad medicinsk komplexitet. Mer primärvård i stället för sekundärvård (sjukhusvård) är dessutom billigare.

Det borde ju vara en politikers dröm, eller hur? Lägre dödlighet, nöjdare och tryggare befolkning, och dessutom billigare! Men i stället för riktig primärvård hittar man på nödlösningar för att ”avlasta” vårdcentralerna: 1177, närakuter, oseriösa appläkare och farliga chattbotar. Detta existerar inte i nämnda länder med fungerande primärvård. 

(Fanny Nilsson, DN)

För hur skriver man en story om prevention, om det som inte inträffar? 

Eder,

Döden döden döden