Höstsol

I mörkret. 

/Döden döden döden

Det vilar något overkligt över världen

 Från morgon till kväll. 

Åh, vad jag älskar hösten. Svart är himlen. Håret omöjligt. Månen fluffar upp nattmolnen framför sig. Det doftar av snö och tång: älsklingsdoft. Vinden! Vinden! Den kyligare luften och gräset är så  frodigt grönt. Vårblommor i parken samsas med höstsvampar och blekgula löv. Försöker glömma att nyss var det hett, så hett och knastertorrt att hela min värld blev bränd och skabbigt gul. Att havet här var varmt. Att parker liksom torkade bort. För nu, nu är det höst och grönt och brunt. Äpplen, rosor, kål och svamp och nu, nu tittar äntligen åter vardagen fram.  Dags att plocka nötter, torka svamp. 

Vi ränner runt. Vi springer, irrar omkring. Vi mår eländigt. Fattar inte hur vi klarar det, hur vi står ut. Fattiga och förvirrade spelar vi att också vi kan vara med. Det är en evig kamp om tid och ork och medel och mål. Intressen, kontra verklighet. Nej, vi är aldrig på krogen, på bio eller spa. En konsert om året och rabatter, reor hit och dit. Bokar 195-kronors resor och framförhållningen är ett måste, med nästan allt. Mannens alla mediciner, snarkmaskin och förstörda kropp men han jobbar på ändå. Jag tar mitt råttgift, orkar lite till och glömmer nästan allt. 

Förstår inte skillnaden på Cissi Wallins trovärdighet och den bildade kvinnans. Det är en röra inom mig. Vem gråter vackrast, vem ömmar vi för? Förstår helt enkelt inte varför Cissi är mindre trovärdig, och en annan kvinna mer. Ingen petar i ämnet. Alla sitter stilla, tyst. Man pratar om annat, viktigare saker: Annie Lööf, Donald Trump och sånt. Bevisläget. Bevislägen. Tänker på Timell, den gruppvåltagna kvinnan där det trots allt fanns tekniska bevis. Fattar inget mer än att den om redan har alltid måste få lite mer. 

Avskyr att jag tillhör en generation som vant sig vid övergrepp, att ”navigera kring dem” och den bitterhet, eller snarare avundsjuka, men också eufori, jag kan känna över yngre kvinnors självklara känsla för jämlikhet och rättvisa. Samtidig som jag tänker att även detta fortfarande, alltid, är en fråga om bildning eller klass. Ser opererade, stympade, tillrättalagda, ihoppressade, tighta, överbystiga unga kvinnor överallt. Men vilka naturligt långa ögonfransar de har ändå... Det är spännande att göra om sig. Det är också härligt att få vara den som bara är.  Rättigheter, skyldigheter, självkänsla och kön. Ain’t that easy.

/Döden döden döden

The making of a movie star

Fascinationen.

Diane Arbus: Two ladies at the automat, NY, 1966

(Gammal text.) Kom att tänka på den idag när jag läste om det vita kuvertet i Natalia Kazmierska text i Aftonbladet. Kanske ska man inte lägga ut allt man reagerar på. Kanske är det ok...

Läser Jenny Maria Larssons text om Lena Anderssons text om #metoo och ansvar och moral. Sedan läser jag Lenas svar på Jenny Marias text och så tänker jag att de skriver väldigt elegant de där två. Lena svarar under tidspress, vilket märks. De har sannerligen språket, men fortfarande denna självupptagna (förlåt, men jag läser och tolkar dem så) aningslöshet. Älskar att läsa det dock. Att jobba som kulturjournalist och inte känna till kulturprofilens renommé känns ju ytterst ovanligt i alla fall, och att tillskriva Forums källare en spänning, nerv och närhet till det otillåtna utan att ha varit där känns skrattretande naivt. Att tala om förbjuden konst, säg, är inte detsamma som att leva ut, som i ett Stockholmskt Sodom och Gomorra. Jag tror att en kväll på Etagé i Malmö bjuder på mer depravation än 30 års verksamhet i Forums källare. Faktiskt. Det kunde vara nog så spännande ändå. Dessutom: image, ära och en intressant aura kan man leva länge på.

Som rök- och nikotinfri sedan snart femton år erkänner jag villigt att rökare nästan alltid är roligare. Om det inte finns evidens idag, så kommer det ha bevisats i framtiden, var så säkra. Skitstövlar har ju ofta en förmåga att vara lite festligare också.

På avstånd, som jag ju numer alltid är, så känner jag en oro över de drabbade (offer, vittnen, vänner, partners och förövare) även om upprördheten över alltings förljugenhet och övergrepp också vilar här. Man kan tycka om människor som har gjort fel. Man kan också ha fel om människor man tyckt om. Gilla någon som varit raktigenom bedrövlig.
Ser kommentarer, märker tystnaden från andra. De som ruvar under täcket tills domen är klar. Ser att de som klagar, förlöjligar och avskyr är sådana som en gång velat vara nära. Vara med. Förstår hur svårt det måste vara för dem som vittnar, som faktiskt fortfarande kan tycka om. Sällan, kanske aldrig, är någon enkom dum. Ni vitsvarta missar alltid oss grå, vi som vill förstå.

Han har gjort fel. De har många andra med. Män(niskor) med makt tenderar att tro på livsprivilegiets  ansvarsfrihet. Kvinnorna, har likt vågor har följt med, eller drunknat. Nu hoppas jag att han blir rättvist dömd (och sedan rik på filmrättigheterna om sitt liv). Svensk media, ni har skapat en kändis. Och inte en enda kulturjournalist eller politiker har bett om ursäkt för att de medvetet, i vissa fall till och med gillande, tittat bort. Jag väntar forfarande. Men Jenny Maria försökte tappert (bort)förklara sig och diskutera lite ansvar och moral i alla fall. Vad som händer med Svenska Akademien är upp till knugen/Horace/min lilla katt nu, antar jag.
De vuxna som jag har letat efter hela mitt liv finns inte, och faktum är att vi bara är barn som åldras som ibland gör nya barn. Sen dör vi.

Jag lider med dem som bär på allt och på riktigt offrar, offrat, något (mod och moral hör sannerligen samman) och jag tänker att Karin Olsson nog kan ha rätt:

Mycket talar för att Arnault kommer att frias. Det är nästan alltid svårt med bevisen i sexualbrottsmål, särskilt när förundersökningen skett så långt efteråt. 

En del surrar dock om att det kommer bli annorlunda den här gången. Detta för att Arnault inte är en "riktig svensk", ingen Timell som är grabben hela dan. Det anses lättare att fälla en utlänning, en slem fransos som man kan låta bära hundhuvudet för metoo. Fan tro´t. 

Rökning är trots allt skadligt för hälsan, men det var oerhört trevligt så länge det varade - och det luktar fortfarande så himla gott. Men jag röker inte för det.
(Men när väl demensen slår till lär jag ha glömt bort att jag har slutat. Då ska jag sitta på mitt lilla rum och ta mig en cigg och undra vad mer jag kan ha gömt bort. Tändaren, ja, var la jag den sist...)

/Döden döden döden 

September

Den vackra månaden.

Regnet överljöd staden tidigare, men nu ljuder det tärande surrandet igen. Borren som mal. Måste stänga fönstret för att hjärnan ska få en chans. Samtidigt behöver jag luft. Ibland doftar stan liv och natur: hav, snö, blommor och sånt som vi tar för givet, men oftast avgaser, olja, matos, avlopp, sopor och annat som vi tvingas på, täckas av. Drar trasan över barnen vita sängar, ett svart tunt damm fastnar, smyger sig in i varje vrå.

Fåglarna fortsätter kraxa. 

Kaffet kallnar. 

Det gula, torra i somras blev till grönt som nu försiktigt gulnar på igen. Trädbarkens flagor fortsätter falla likt mjäll på okänds axel, ner på bakgatan i närheten av vårt hus. Kala står trädens stammar, lena och oskyddade. Det prunkar igen. Ljusblå, strålande klar bakom kritvita lätta moln lyser himlen. 

September. Den vackra månaden. 

/Döden döden döden