torsdag 31 december 2015

Tro, hopp och kärlek


Takten. Rytmen, och ett liv.



Vi räcker inte till. Barnen behöver bättre vuxna. Inte Åkessons blick och barnfötter som inte får blir lortiga mer.

Barn, kan ni inte rädda oss från våra småskaligheter? Vi leker färdiga och gråter, och lever på. Jag är besviken på oss: vår oförmåga att kommunicera med varandra, skratta åt oss själva eller erkänna våra misstag. Brisen på respekt. Vi är så ofärdiga och när vi väl upplever oss färdiga så vägrar vi flytta en millimeter: jag är så här och så är det bara. Som att dansa genom att statiskt bara hoppa upp och ner. Det funkar, men är fult, och helt, rakt igenom, ointressant. But hey, could work as art...

Många blev rörda av Alans fötter och lilla människokropp, och jag med. Jag brast första gången av en ung man som bar en tant över sin rygg. En mormor? Eller farmor? Han som bar en som var svagare. Det är dom där små, och så är det dom där gamla vars doft man aldrig glömmer: rösterna och den mjuka huden på armen. Skinnet som är alldeles följsamt på handryggen, som barnets fingrar liksom lyfter och formar tills det sjunker ner igen. Barnhullet så lent och bestämt. Där, hos dem man kunde gömma sig ibland; där pusslet kunde läggas lite större och sanningen fick växa fram. Landet där det fick gå lite långsammare och kärleken var stor och fast. Hur skulle jag kunna orka bära er idag?


Vi som krossas
Krossar och går på

Små späda barn

Med hjärtan som elefanter



Hur gör de människor som flyr med diabetes, influensor och barnen som inte tyar allt? Alla hjärnskador, funktionshinder och inkontinensbekymmer (svaga höfter och migrän). Farbrorn med sitt hetsiga temperament, melankoli och så alla dessa svaga hjärtan, och den avbrutna cancerbehandlingen. Men det är här och nu föräldrar blir föräldrar och barn endast är barn, och dem som ger oss andra kraft. För vuxna måste vara vuxna nu. Det är tider då hjärtan krossas och kärlek är viktigast av allt (för störst av allt är kärleken).

Nu tjoar barnen,
jag kan inte skriva en redig rad
och maken han pysslar med skaldjur och sin dill.
Och saffransmajonäs.

Det är det där med kärleken, tiden och hopp(lösheten) allting snurrar. Och identiteten. Allt hör ihop. Vi med i detta nu.

KÄRLEK!

/Döden döden döden så skrämmande banalt

Gud uppfinn nåt nytt
Som gör det lätt att hålla ut
Nåt för dom som väntar
Dom som orkar vänta
Mer
(Olle Ljungström)


(Och så tänker jag att det alltid är Sylvester som är nyårskungen. I alla fall min. Livet är bra fint och skört. Vi ska vara snälla mot varann.)

måndag 28 december 2015

Hålen i huvudet

Avsked



Alla klarade sig, med lättnadens suck och med gråten på lur.

Julen är nästan över nu. Hjärtat pickar fort och ojämnt. Huvudet låter precis hela tiden. En kopp kaffe. Ingen ro, bara förvirring. Den där demensen som tömmer hjärnan. Suger ut och lämnar hål. Urgröpningarna, och fågeholksblicken jag försöker dölja. Men annars är allting bara bra. Jag samlar mig själv på hög.

Men min vän Quinn gick troligtvis sämre för och det känns inte helt okej. 

Puss
/Döden döden döden






onsdag 16 december 2015

Tar en paus





Rått och vemodigt. Städar. Pausar. Drömmer. Brygger en kanna till. Städar lite till. Lyssnar på Phoenix och Serge. Grått och vemodigt. Männen. Kvinnorna och livet. Det går så fort allting. För fort. 

Ett liv.
Ett farväl i skjorta och jeans.

Puss
/Döden döden döden



torsdag 10 december 2015

Tiga, eller tala?

Sedan dess prioriterar hon sig själv och sin hälsa före allt annat.


Regndropparna, som utspridda små glaskulor på grenarna utanför köksfönstret. Det är grått, vitt och brunt men gräset är fortfarande grällt grönt. Träet murknar. Försöker samla mig. Slänger i väg mina ord och vet inte om det är okej: eller om jag borde skärpa mig och anstränga mig mer, men jag har inte tid och ork. Hjärtat och hjärnan är inte i takt. Tiden så kort. Måste verkligen orka med barnen. Evighetshämtningarna. Barnen som bullrar och skriker och bussar som ska hinnas med. Sen är jag helt slut igen. Prioritera orken. Snabba på. Jag tar slut så  fort. Hinner inte med men nu är lilla luciakransen bunden...
   
Det är som att vi delar universums alla tankar med varandra, men att beroende på vem vi råkar vara, tolkar flödet väldigt olika. Jag hade tänkt, och har skrivit en jättejättejättelång text om Sverigedemokraterna, Daesh, manlig högerhänthet, Leonardo Da Vincis ambidextri och hjärna, och så kvinnohatet under rubriken Falsk dikotomi. Jag gissar att ni får bilden av textens innehåll och massa. Troligtvis är jag inte skribent nog för att ro den texten i land, eller så orkar jag inte med mig själv bara? Jag började tänka på mina egna tillkortakommanden. Dags att vända blad liksom. 


Men här är ett stycke från texten, i alla fall:

För ett år sedans skrev jag att jag skulle sluta skriva om Sverigedemokraterna, och det är dags att jag tar tag i det löftet nu. Det finns ändå inget att göra. Jag lägger mig. Jag är besegrad. 93% fler SD-röster än rikssnittet i byn där vi bor. Medelinkomst cirka 29.200 och Volvo är vanligaste bilen. Här är det homogent, och solen skiner mellan stormarna. Firmabilar och poolbyggen och så adventsstjärnor och ljusgirlanger överallt. Tänker på fina vänner genom åren. De som varit eller är rasister. De där som säger: "Alla invandrare ska ut, alla utom dom jag känner. För dom är minsann bra". Det är ju nästan alltid så. Och jag har tjatat om detta. Och jag har tjatat om att alla är rasister och hur jag stött och blött mina tankar kring enfald, lättja, rättvisa, jämlikhet, humanism, fritt tänkande och att folk gärna kunde försöka sluta vara så otroligt skitnödiga och besatta av sina egna frågor hela tiden. Sluta bli kränkta över att vi tänker och resonerar olika. Hur kan jag som människa lära mig något om jag blir kränk av andra människors åsikter: om de inte tycker precis som mig det vill säga? Jag har vänner som är mörkblå och djupröda och jag delar så mycket med dem, men vi kanske inte kan vara bästisar kring frågan om fördelningspolitik, eller vad vi bör prioritera, till exempel. Men jag lyssnar på dem, och de lyssnar på mig när vi talar med varandra. På nätet, på Facebook och här blir det lätt så fel. Så yvigt och utan leendet och blickens lilla nyans. Brödet som vi delar saknas.

För svart och vitt blir grått, och det är alltid nyanserna jag söker. Även Malin Ullgren i DN.

Så tänker jag att jag är ju precis lika förljugen jag. Jag känner ju Sverigedemokrater, är granne med flera, och de flesta är nog så vänliga och trevliga själar. Det vill säga dem jag känner är bra, det är deras åsikter jag inte delar och förstår. Ibland krullar sig håret och jag drabbas av frustrationens andnöd av den för mig enormt ologiska (ondsinta, ogenomtänkta) retoriken, men faktum kvarstår: vi tycker oerhört olika men de är/kan vara hyggliga prickar ändå. Vi har alla ett stort ansvar att göra livet och världen bättre. Så, 1) om du inte tycker om någon, eller är rädd för denna, är det oftast för att du inte känner personen i fråga. 2) Vi måste acceptera att det finns dumskallar överallt och försöka hantera det. Även om det kan tyckas omöjligt ibland. 3) Vi är alla individer och släkt med varandra (och acceptera även detta). Vi både är och inte är de åsikter vi bär. Vi är människor. Vi måste börja tala med varandra.

Att vara lite konstruktiv

Läser Peter Wolodarskis: Vad sa du, går Sverige bra? Det kan inte stämma, sen Katrine Marçals Därför vill du inte läsa artiklar om klimathotet och precis så är det ju. Vi orkar och klarar inte med pekpinnar och känslor av dåligt samvete och misslyckande hela tiden, men är inte intresserade av positiv fakta heller om vi valt en annan stig att vandra. Sen flimrar Andrev Walden lika lysande och självklara text Ingen nation har gått under av godhet (jag ringde och kollade) förbi och han är inne på lite samma sak: G O D H E T E N och N Y A N S E R N A. Så tänker jag på hur tyst det blev i trollvärlden när bilden på den lille döde gossen på stranden dök upp. Det hördes små pip om att det nog var hittepå och lite blandade konspirationer och sådant, men annars: tyst och skönt. Att bara all vår samlade medmänsklighet kan rädda världen. Hoppets röster och uppkavlade skjortärmar. Vi behöver lösningar, förändringar, idéer och lite självförtroende och kraft. De vänliga rösterna, klappen på axeln, och en bra skola. Att det måste få kosta med bra sjukvård, mottagande, utbildning, järnväg och och så vidare, kostnadsbesparingen kommer sen (om det enda man bryr sig om är pengar). Vi gör just nu allt precis tvärtom. Vi snålar i den ena änden, så att kostnaderna blir för stora i det andra, och i värsta fall oöverstigliga och irreparabelt sen. Det är som att inte ta striden med barnen om tandborstningen, ta ansvar eller att det inte är okej att slåss och ätas snor. Det blir bara värre sen: hål i tänderna och dålig stämning. Men det är lätt att bli arg, ledsen, rädd och frustrerad. Jättelätt och helt normalt. Också att gräva ner sig och den ständiga favoriten: skylla på någon annan.  Men det är inte okej för det.

Ola Andersson skriver i Dagens Nyheter 


Skratt och motion ger henne balans i livet

Läser, och jag gillar ju verkligen och tror på skratt och motion. Så det är en fin och toppdelat artikel, men så är det en mening som fastnat i mig: "Jessica bröt sina dåliga vanor. Drog ner på konsumtion och annat som skapade stress. Började träna mindfulness och söka efter sådant som fick henne att skratta. Sedan dess prioriterar hon sig själv och sin hälsa före allt annat."
...och det är där vi alltid hamnar nu för tiden. Vad händer med oss om det bara är jag, jag, jag? När alla bara tänker: mitt, mitt, mitt.  

Precis som sagorna försöker lära våra barn att lyssna, visa hänsyn, vara starka, snälla, kloka, generösa, modiga och försöka kämpa på trots att det kan vara svart och svårt – men att det liksom ändå alltid finns ett lock till varje liten kastrull.
Kanske är det ibland omöjligt att kräva ett förlåt, hur orättvist det än kan kännas? Det är det vi försöker lära våra barn när bråken eskalerat i alla fall. Alla dessa värdelösa konflikter, själsdödande skilsmässor: let it go. Bränn en dålig bro, bygg en ny och bättre. Eller laga. 

Mina öron tjuter.
Hålet. Gropen i bröstet utvidgas. Värker. Expanderar. Rör sig. Simmar runt. I dig. I mig.

Jag krymper. Annat växer.

Jag tänker att jag ska klara det.  En dag till, en dag till, en dag till. Jag måste liksom klara det. En dag till.

/Döden döden döden
Oj, nu blev det en lång text i alla fall och det var inte min mening. 

onsdag 2 december 2015

Agare Bagare Kopparslagare:


Ynnesten. Ynnesten. Ynnesten.

(snällt är det inte att slå en svagare.)

Marguerite Duras århundrade på SVT Play

"Jag tänder en gång till, sätter mig upp i sängen och inväntar gryningen. Jag kan inte läsa och inte heller lyssna på musik. Jag kan inte göra någonting... jag kan bara resa mig upp och vänta på morgonen. När det väl gryr lyckas jag äntligen få lite sömn. 
När jag vaknar är kudden kall och blöt, det verkar som om jag gråtit i sömnen. Men jag har ingen aning om varför." 
(Haruki Murakami /Kafta på stranden)

All kapacitet och kraft. Allt rinner genom mina fingrar. Mina läppar är röda och fåglarna har mat.

"Kittla mig på rumpan!" skrek en liten och skrattade så lyckligt glatt att hjärtat både smälte och brast. Hur gör krigens föräldrar när barnen slutat skratta? När blöjorna är slut.

Att vara tacksam över barns skratt.

Och när jag håller om henne ömt i nattens storm så känner jag bara ynnesten. Ynnesten. Ynnesten. Ynnesten.

Nej, jag kan inte skriva, men jag gör det ändå. Ni får stå ut. Läser gamla inlägg jag skrivit och tänker att jag ju kan. Ibland.  Läser Livezilor, Bukarest – en plats för de levande döda. Står knappt ut. 

Stod och väntade på perrongen i Malmö för en tid sedan. Skulle norröver. Det är flyktingar där som också ska ta tåget upp. Ett barn gråter och jag känner att snart börjar jag också gråta och så blir jag arg och tänker att mina tårar, de hjälper ju ingen. Vad ska jag göra? Jag står och funderar. Ska jag köpa något gott, vad skulle passa: en smoothie? Våtservetter? Kaffe och kaka? ...men dom kanske är allergiska? Så går tankarna och jag vågar inte gå fram. Jag är nog lite blyg, rädd för att vara påträngande i deras koncentrat av umbäranden, och så tänker jag att om de är kvar på tåget så ska jag fråga, men sen ser jag dem inte mer. Jag känner mig osäker och långsam. Många ondgör sig, med all rätt, över att vi gör för lite. Jag gjorde inte min medmänniskoplikt trots att jag ville. Jag borde bara ha bett, och frågat, om jag kunde få hålla deras barn. Lättat deras börda för en stund. Men jag stod bara där och tänkte på eventuella matallergier i min ensamhet. Men jag såg hur fint poliser, väktare och hjälparbetare samarbetade: att allt flöt på så bra. Jag såg inte kaoset. I Stockholm stod där nya människor och väntade på att få hjälpa till. Både praktiskt och med språk. Vi kan visst, om vi vill! Ni som tror annat är bara lata, eller hjärtlösa

Duras säger något om att all fascism är förenkling.

Ann Heberlein skriver bra om välgörenhet, i Gåvor eller rättigheter? Även om jag gillar och tror på godhetsgrejen lika mycket som jag anser att det är det gemensamma som måste stötta främst. Prioritera korrekt. Skatten och den goda viljan (vi) som ska så pall mot ondare krafter. Tillsammans. Så här skrev jag för ett år sedan i inlägget Att låtsas att det regnar: "Att det är det som är så farligt när vi börjar prata om välgörenhet och vård. Vem ska vi välja, vem känns gulligast och viktigast för stunden? Till slut blir det kanske bara riktigt söta barn, valpar och tuttar kvar. Bajs, fetma, underliv, läskiga insekter och psykiskt sjuka missbrukare får reda sig själva. Om man får vara sådan, och det får man väl egentligen inte vara?" Det farliga med att låta opinionen och vindarna styra. Bättre att vänta och segla sen, när siktet klarnat och vinden mojnat lite grann. But, why state the obvious, kan man ju fråga sig? Ibland tänker jag också att vi borde lyssna mer på experterna och på vad forskningen säger, inte på SIFO/reptilhjärnorna/NPM eller vad den där fräsige konsulten säljer in. Läs vad Wilhelm Engström, professor i allmän patologi, SLU skriver om det här, men det borde vara lika självklart det, kan man tycka.

Nu värmer solen pannan lätt och kinden blåses kall och frisk. Det doftar damparfym och bussen skakar, kränger och dundrar fram.

Jag tänker på barnen och den villkorslösa kärleken.

/Döden döden döden

torsdag 26 november 2015

Dikotomi

Menergy


(lånade denna bild från min svågers sida)


Jag slåss och krigar mot mig själv då jag bär ett flerfrontskrig i min kropp. Nazister som vill döda frihet, oliktänkande och demokrati tillsammans med islamisterna (jag vet inte vad, exakt, jag ska kalla dem längre, så ursäkta mig om det blir fel!) som vill på pricken detsamma. De där som säger sig älska familjen men som hatar kvinnor och struntar i sina barn: det vi andra kallar framtiden.

Jag har det där trycket mot bröstet hela tiden. 

Efter att ha läst Brainpickings Leonardo's Brain (läs!) så tänker jag att de fria, rörliga tankarna är de mest värdefulla av alla. Den förlåtande och nyfikna sidan av oss måste värnas bättre. Vi måste våga uttrycka oss, och tro, för den som slåss bäst eller skriker högst ska inte få bestämma över alla andra. Tänka rationellt, kreativt, vetenskapligt och känslomässig. Jag kommer ihåg, efter den förnedrande tiden, som näsan tillintetgjorde mig, som arbetslös efter en sju år lång och krävande anställning, då jag fick träffa en arbetspsykolog på Arbetsförmedlingen. Jag tror att man såg potential i mig, men inte kunde placera mig i något fack. Denne vänlige man och jag samtalade och jag gjorde ett av dessa dyrbara personlighetstest. Jag svarade snällt och uppriktigt på varje fråga och reflekterande kring mina svar och jag uppfattade tydligt att han har tyckte att mina svar var genomtänkta och relevanta. Men jag såg också hans förvånade och nästan lite förvirrade min när resultatet kom: att jag var lika mycket affärsmässig, som konstnärlig och vårdande och så vidare. Jag tror att man ska passa sig för dessa test, men jag förstår att de också underlättar. Personligen tror jag att de som har lättast för att kategoriskt svara, de som går under titeln "chefspersoner" exempelvis, också är dem som kanske passar sämst att alltid placeras däruppe, just för att de saknar ödmjukhet, självinsikt och djupare analytisk förmåga och därför lätt hamnar i konflikter/fattar knasigare beslut. Bara för att man svarar snabbt behöver det ju inte betyda att det är rätt... Men detta är bara min högst ovetenskapliga lilla reflektion och tanke. När han och jag sedan samtalade om mitt testresultat så sa han att det som andra skriver, som man brukar kan kalla floskler, i sina cv:n och brev, när det gällde mig så stämde faktiskt de egenskaperna. Men det hjälpe föga just då.
"Leonardo was a vegetarian in a culture that thought nothing of killing animals for food. His explanation for his unwillingness to participate in carnivory was that he did not want to contribute to any animal’s discomfort or death. He extended the courtesy of staying alive to all living creatures, and demonstrated a feeling of connectedness to all life, which was in short supply during a time that glorified hunting."
När jag tänker på Leonardo, och det faktum att han inte fick den utbildning andra bemedlade fick, och att det kanske blev hans intellektuella räddning. Så inte nog med en extraordinär hjärna och ambidextri, så fick han utvecklas tankemässigt friare och kunde bevara sin egen kärna och vänsterhänthet. Jag säger däremot inte att utbildning är oviktigt. Det är viktigt, men vi bör tänka utanför boxen lite mer. Så jag, med min högst ordinära hjärna och helt utan formell utbildning, vilket jag sörjt men vägrar skämmas över egentligen, har trots, eller tack vare, en ibland orolig och knasig hippie-uppväxt, faktiskt fått tillgång till min hjärna på ett friare vis. Detta ska jag försöka skriva mer om senare. Om hippie- och proggrörelsens offer men också viktiga och intressanta sidor. 

Så svart och vitt blir grått, och det är alltid nyanserna jag söker. Även Malin Ullgren i DN. Nyanserna och tonerna finns bara i friheten, även om vi alla kan och har fel ibland. För är man fri i sinnet är det svårt att bli riktigt fanatisk tror jag.

Några som inte vågar eller kan tänka mer än på sitt sätt (en hjärnhalva utan vidare koppling?):
   
Terrorister (check)
Fascister (check)
Rasister  (check)
Radikaliserade (check)
Islamister (check)
Fanatiker (check)
Jihadister (check)
Nazister (check)
Antisemiter (check)
Daesh/Daish/IS(is)(check)
Fundamentalister (check)
.. och fascislamister läste jag för första gången idag..

Vilka har jag missat? Hur uttrycker jag mig för att vara tydlig nog?  Kanske ska jag vara så stor att, utan acceptera deras avskyvärdhet, acceptera att de, de facto, saknar förmågan att använda hela sin hjärna? Men, nej då är väl jag också rasist, så det spåret måste jag nog lämna därhän...

Bernard-Henri Lévy skriver i Krig, en handbok

"Detta ”inte i vårt namn” som vi förväntar oss från våra muslimska landsmän är detsamma som israelerna formulerade för femton år sedan för att ta avstånd från sin regerings politik på Västbanken. 
Det är detsamma som oräkneliga amerikaner använde när de vägrade acceptera det absurda Irakkriget 2003."
Och detta rop hördes också nyligen från de brittiska muslimer som gjorde det till sin sak att förklara att det finns en islam som är mild och barmhärtig och präglas av tolerans och fred. Den har inget att göra med den islam i vars namn man knivhugger förbipasserande. 
”Inte i vårt namn” är ett vackert rop och en vacker handling. 
Framför allt är det en enkel, god krigshandling som består i att isolera fienden, skära av hans förbindelselinjer bakåt och se till att han inte kan röra sig som fisken i vattnet i ett samhälle där han utgör en skam."

Jag vet inte...

Fortfarande vänder sig den svage mot sin bror, syster, eller mot den som är ännu svagare. Fortfarande är det många som inte greppar att vi blir starkare tillsammans. Fortfarande är många övertygade om att det största hotet mot oss är andra folkslag och religioner, snarare än sorgliga och störda/sjuka individer. Fortfarande finns det människor som tycker att det är viktigare att slåss än att bevara fred och frihet. Mina tankar studsar tillbaka till Markus Priftis text om vilka det är som krigar, vilka det är som hatar (kvinnor) och hela krigets och hatets bottenklang. Sen återkommer jag till Emerich Roths text om pojkar som inte har närvarande fäder och deras radikalisering:  "De flesta hatarna är pojkar, och det som utmärker sig i pojkarnas berättelser är papporna. Det är pappor som misshandlar, missbrukar eller är oförmögna att visa kärlek. Eller bara är frånvarande av olika anledningar. Fäder eller andra goda manliga förebilder har en oerhört viktig uppgift att fylla för pojkar. Märk väl att materiellt välstånd saknar betydelse i dessa sammanhang. Hatare kan komma från alla samhällsklasser." 

Så, och jag har har skrivit det här förr, men det tål att upprepas:
1) Männen och papporna är viktiga (och fler måste börja förstå det själva). 
2) Denna viktighet kräver ett stort mått (känslomässigt) ansvar

It's time to wake up and smell the coffee, Hombres. 

Puss och kärlek och all det där vi alla behöver
 (en kram eller en kopp kaffe till exempel)

/Döden döden döden

Och visst kanske vi ska bomba IS? Visst kanske vi ska det, men vi måste också börja ta hand om oss våra bröder och systrar. Vi är alla släkt med varandra, och det är nog där vi måste börja. Vi kan inte bomba sönder länder för att sedan låta kapitalet stjäla resten. Vi måste börja dela med oss och tänka med båda hjärnhalvorna mer aktivt. Ta lite ansvar för varann <3.   

Frihet. Jämlikhet. Syskonskap.
Kärlek

lördag 14 november 2015

Sorgen och Paris.

Hjärtat varmt och huvudet kallt?


Samling efter förra Paris-attackerna 

Stormen river i hus och hjärta. Sätter på en kanna kaffe, matar katten som kommer in regnkyld och blöt. Innan jag klivit upp låg jag i sängen och tänkte på hur andefattig och dum man ändå blir av Facebook: att jag jag nästan slutat läsa papperstidningar och hoppar kors och tvärs mellan de mest tilltalade och braskande rubrikerna, de fånigaste och de allra mest lockande bilderna. Hur jag numera tvingar mig själv att läsa längre texter och tappar djupet och lugnet: det som skulle kunna ge klarhet och någon slags sammanfattning: överblick, förståelsen och den riktiga tankens analys. 

Kaffet är klart. Kissemissen kommer lunkande och kurrande upp i soffan. Hon klämmer sig in i gropar och mellanrum, så nära hon kan vid min sida. Som en liten motor, så varm. Kaffet smakar sådär.  Öppnar mot världen och Facebook och läser om Paris, Paris hjärta, och det gör så fruktansvärt ont. Så bestialiskt och så mycket hat. Orkar inte läsa, men måste så snart jag bara kan. Det flipprar förbi diverse flaggor, hashtags, hjärtan och böner. Vems tolkning ska jag läsa först, vem kommer att styra mitt hjärtas tankegång? 

Finns det inga varma kloka mellanrum att gräva in sig i? Någon sansad, klok människa att lyssna till. Är det nu de onda diktatorerna kliver fram, i tider som dessa? Som jag önskade att våra politiker hade varit starka i sin övertygelse kring solidaritet och jämlikhet. Att de hade haft en riktning och en kompass att styra skutan med i denna blåst. Istället far de likt vindflöjlar och maskrossporer lätt, lätt bort. De tynar sakta i skymningen. Det var vackert så länge det varande, men nu känns det ganska mörkt.

Känner en djup sorg. Känner mig förbannad och frustrerad. Tänker på vilkas intressen döden göder. Läser denna. Börjar där. Sorgen och oron gnager i mig. Jag är rädd och jag påverkas men jag tänker inte springa några hatares ärenden. Gråter lite, en dotter klampar in. Hon vill ha en iPad och lyssna på Zara Larsson. Jag är för trött. En fågel piper ute i trädgården och dagen gryr. Låter ljuset komma in. Det blåser kraftigt och mitt huvud värker. Snart tredje veckan utan någon social aktivitet. Man blir dum och ensam av att vara så här trött.

/Döden döden döden

Frankrikes president Francois Hollande har infört undantagstillstånd i landet.

fredag 13 november 2015

Den som väntar på...

något gott, väntar aldrig för länge?





  



Tappat det. Minnet och känslan och allt det där. Men nu är det helg i alla fall. Om och om igen.

4 DECEMBER  ska bli spännande. Buddy the Elf-time är det ju alltid.



<3 Fred och kärlek,
/Döden döden döden



måndag 9 november 2015

Stormtroopers

Nionde november 




Vi är olika, men måste försöka nå varandra. I en demokrati ska olika verklighetsuppfattningar mötas, stötas och blötas. Då kan orden bygga broar.
Heidi Avellan 6/11-15 


Min man stod bakom några lokala Sverigedemokrater i ICA-kön i helgen. De pratade om skäggiga muslimer på ett vidrigt vis. Det blev inte jättegod stämning då min man inte kunde hålla näbben. Den ena delen av mig tänkte: "hurra!", medan min andra sida skrek: "neeeeej, tänk på barnen!" Det är farligt för oss att tala vår mening här, där vi bor, och våra barn kommer att drabbas hårdast. Dras in i något de själva inte valt. Kanske är det en av delorsakerna kring att så många håller tyst: barnens väl? En annan orsak är vardagsrasismen, som vi alla bär, men med ett universum mellan oss. Den sista, och den minst sympatiska orsaken till tystad, om man bortser från dem som faktiskt är onda på riktigt, är de som är fega: ni vet de där människorna som bara står och tittar på när andra far illa. Den tysta, lystna mobben, som både njuter och räds. Jag förstår rädslan, men att hålla tyst är faktiskt värre. Jag får påminna mig själv om det ibland.
"Även om det inte går att dra en ren parallell mellan 30-talets institutionaliserade pogromer och de asylboenden och flyktingförläggningar som sätts i brand i dagens Europa, ska man minnas åtminstone detta: att både det första koncentrationslägret i Dachau och den stora Novemberpogromen hade ett dubbelt syfte. Avsikten var givetvis dels att fördjupa isoleringen av judarna, men också att sätta skräck i ”vanliga” tyskar och avhålla dem från att sympatisera med eller till och med försöka hjälpa sina judiska landsmän." Björn Wiman DN 
Alla är väl en slags offer, men de som lindat in sig mest i de berömda offerkoftorna är väl ändå Sverigedemokraterna? Om vi betänker att i de första kommentarerna kring Trollhättan-dådet så skreks det om gissa vilka, sedan: oj, oj, oj, nu blir det synd om oss "Sverigevänner" (sob sob sob). Alla dessa krokodiltårar! Och man gråter och skriker över medias falska världsbild, och förlitar sig hellre på foliehattar än journalister som faktakollar och researchar som levebröd (dåligt betalat för de flesta som inte sitter fast och fint på redaktionerna, eller blir kommunikatörer* istället). Jens Liljestrand skrev för övrigt också intressant om frilanslivet i Neo 2013. Jag tycker personligen att klassisk media titt som tätt är med och skapar en bild av systemkollaps och springer rasisternas ärenden, och sedan skriver något klokt och humanistiskt, som en liten säkerhetsåtgärd. En liten fluffig åsiktsbakelse till oss alla. Så "Sverigevännerna" har faktiskt fel där med, tänka sig, Det är högt i tak, och man får tycka olika i svensk media. De flesta verkar kämpa i motvind, och slits mellan heder och ekonomisk verklighet. Däremot vågar inte "Sverigevännerna" reflektera och analysera på riktigt, och gör det lätt för sig: antingen skyller de på alla andra, eller så gråter de. De riktigt sorgliga figurerna skadar sig själva med hittepå-attentat, men den sämsta sortens fega och lata figurer är väl ändå de som frossar i önskningar om att andra, vanliga människor, ska drabbas diverse avskyvärdheter. Som Niklas Strömstedt nu senast råkat ut för, bara för för att han hade en åsikt. Tvi vale, va? 

Så en gammal text som flashade förbi i flödet idag:
"Det är ju det här vi måste prata om men inte vågar. Folk kan inte tala klarspråk om kapitalismen av rädsla för att stämplas som kommunister. Sossarna vågar ju inte ens säga att de är emot kommersialiserad välfärd av rädsla för att bli stämplad som vänster. Trots att de vet, att bara en offensiv välfärdspolitik kan stoppa Sverigedemokraterna." Åsa Lindeborg  (AB 1/11-12) .
Och visst är det väl så att alla som känner att de vill hjälpa till och stå upp för de värderingar som en gång byggde välfärden kan känna rädsla att prata för att betraktas som vänsterextrema, när det egentligen kanske bor en liten blyg folkpartist där inne. Eller för att stormtrupperna som SD nu byggt upp, de som oftast går under det gulligare namnet Troll (trots att de inte längre sitter anonyma) skrämmer så fruktansvärt mycket. Jag, som växt upp bland kommunister, socialister, liberaler och konservativa moderater. Bland alla dessa släktingar och vänner kunde vi tala med varandra och tycka väldigt olika, men hur talar vi till en som inte vill samtala? En som bara vill skrämmas och slåss... I värsta fall döda. Det som skrämmer mig är mest är nog ondskan, eller är det enfalden?

Sedan, ur en strikt kommersiell synvinkel: Skånes rykte, tänk på det ni rasistiska "Sverigevänner". Turism, bopriser (om man bryr sig om sånt) och tillväxt hämmas av att övriga landet och världen uppfattar att det bor en massa ogina rasister här, som ger en bild av att Malmö är något av en krigszon och Skåne fullt av hatare. För det stämmer ju inte. Det är väldigt vackert och generöst här också, och problem och kärlek finns det finns det överallt. Överallt.

Se Världens undergång: Hitlers uppgång och fall, och dra dina egna slutsatser.


Jag ville egentligen skriva om blåsten och solen och att grannarna börjat elda i sina kaminer igen. Om att familjen liksom blöder och söndras av trötthet och att jag måste lära mig att säga nej, men att jag inte riktigt vågar eller kan, eller vet hur man gör när man ska göra det.  Hur skönt det är med den ruggiga hösten och att det är bra att vara rädd för döden eftersom livet är  så mycket viktigare. Om drömmarna om stordåd och om snö. Livsviktig och nonsens i vår underbara värld. Jag tänker på julmust och miljön och  på att havet doftar gott.


/Döden döden döden

* inget fel med det, men visst hade det varit bättre med tidningshus fulla med journalister som kunde leva på det de har utbildat sig till? Just sayin'.

torsdag 5 november 2015

Berlin

Polaroids






Jag är för trött nu. Vilar. Det brusar. Pressar mig: tänker att en sak till bara, sen så. Hösten är mild och löven fladdrar ner från träden som flaggor av snö, eller aska. Tittar på en fotobok. En till önskelistan tänker jag. 

Jag repeterar mig. 

Jag är en skiva som har hakat upp mig. 
Jag är en skiva som har hakat upp mig. 
Jag är en skiva som har hakat upp mig. Jag är en skiva som har hakat upp mig. Jag är en skiva som har hakat upp mig. Jag är en skiva som har hakat upp mig. Jag är en skiva som har hakat upp mig. 

Jag är en skiva som har hakat upp mig. Jag är en skiva som har hakat upp mig. 
Jag är en skiva som har hakat upp mig. Jag är en skiva som har hakat upp mig. 

Jag är en skiva som har hakat upp mig. 

Jag är en skiva som har hakat upp mig.... Kanske underhållande på lekis?


(THE NEW YORKER)

Man är den man är. Formbar och stel och ganska tråkig.


Puss!
/Döden döden döden








torsdag 15 oktober 2015

Luftslott

Att förbättra katters status 


Bernd och Hilla Becher

Personligt ansvar. 


Börjar på ny kula. Fortfarande mörkt och tyst i morgontimmarna, men snart kommer stormen som ylar och skär, men också med värme, klapp och trassligt hår. 

Stormen försvann mot förskolor och annat. Nu skiner solen. Ett guldmilt dis över nejden.

Dagarna med den brutna överenskommelsen December. Dom där som kallar sig kristna, men troligtvis skulle tycka att Jesus bara är too much flum. Sverigedemokraternas makthunger, demokratiförakt och underliggande hot lyser igenom allt starkare trots idoga försök att spela vanliga. Svaret måste däremot alltid vara att man ska försöka vara snäll och tänka lite till. Precis som det står att läsa här. Det handlar om ett val: att tänka själv, eller bli serverad en enkel lösning (nej, det är inte alltid någon annans fel). Jag ser ytterst välmående, priviligierade människor dras åt dessa nattsvarta svar. Personliga undanflykter, och att till vilket pris som helst aldrig se sig själv i spegeln. 

Tittade på Uppdrag granskning igår om Malmö psykiatri och tidigare i veckan skrev Hanne Kjöller om polisens oacceptabla lek med pinnar (Lean/NPM) i DN och jag tänkte då, helt fel, att det inte bara beror på dålig ledning, svag känsla för rätt och fel, lättja, låg arbetsmoral, eller kulturen i miljön utan också mansdominansen. Som en gammal kollega som höll på med renoveringar hemma sa: tänk om man skulle starta en byggfirma med bara kvinnliga anställda: de skulle hålla både avtal och tider. Men fullt så enkelt är det sällan, då jag gissar att det inte är en majoritet män som arbetar på psykiatrin i Malmö, men jag kan förstås ha fel. Delar av sjukvården i Skåne, som jag ser och har erfarit, har enorma problem med sin undermålighet inom vissa enheter oavsett kön. Alla jobbar hårt, men vissa under sämre ledning och kultur. En av de viktigaste och största enheterna i Europa (kanske världen) har så stora problem med kompetensen att personal har uttryckt något i stil med: 'även om jag gör minsta möjliga; det absolut minsta som krävs av mig, så framstår jag ändå som lysande och smått genial' och 'de som vill något och är duktiga, de dukar under'.  Och jag kommer osökt in på ett klokt kort inlägg från Lärarnas riksförbunds blogg om skolan: 'Om man är framgångsrik i ett sjunkande system, hur framgångsrik är man då?' och det gäller väl all verksamhet, dess anställda men främst dess ledare. När det gäller psykiatrin i Malmö (läs artikelserien i Sydsvenskan för mer information) så framstår det tydligt att ledning och personal har seriösa problem. Det borde till och med regionens politiker kunna se? Någon hävdade på Twitter att vårdpersonal aldrig skulle agera på samma vis som polisen, men svagt ledarskap och en sjuk kultur på arbetsplatser smittar, oavsett var, tror jag.

Så, det jag tjatat om så länge: pengarna ska gå dit de är ämnade. Vi kan tjata om Bert, Aleris, Academedia, Carema, Jan Emanuel och så vidare i all oändlighet, men faktum kvarstår: kommuner, landsting och våra politiker är ansvariga för läget. Genom att inte anställa, utan lägga resurser på exempelvis ohemult dyra hyrläkare, eller lägga undervisning och vård på undermålig entreprenad så har man gjort ett val. Val som försämrar för oss medborgare: barn som gamla. Jag har svårt att anklaga en företagare, eller ett företag, då de främst är intresserade av vinst*.  (en vänlig repetition: marknaden kan inte reglera sig själv, det är vetenskapligt bevisat). De, de allra flesta välfärdsföretagarna, har ju andra bevekelsegrunder än själva verksamheten de säljer in: det vill säga vinsten först - och de investerar inte en krona själva. Det borde provocera alla hederliga företagare enormt. Jag tycker att det är okej och självklart att vilja tjäna pengar, jag har inga problem med det, men inte med våra skattepengar. Jag tycker att vi borde kräva av Sveriges kommuner och landsting att de inte ingår några avtal som inte är bra (bäst) för kunden (oss medborgare). Kvalitet, säkerhet, trygghet och transparenta verksamheter, det borde vara minimikrav då vi medborgare faktiskt betalar för kalaset. Eller så får faktiskt SKL se över sina ansvarsområden och göra det rätta, eller låta staten ta över mer så att patienter, studenter, gamla och barn erfar någon slags likvärdighet och seriositet. Jag börjar nämligen tänka att hela världen är rätt så inkompetent. Vi kanske är bra på att sälja oss själva, men det är mest bara (förorenad) luft.

Men visst blir man lite fnissig när man tänker på att Sverigedemokraterna gillar att välfärdspengarna försvinner utomlands, ner i andras fickor? De vill något helt annat än Sveriges väl, de vill ha makt och de vill dominera. Det har även diskuteras om begreppet svensk kultur och vad det är och alla ser ut som fågelholkar. Vi har såklart massor av kultur men vi är tack vare fred och tur och samarbete fria i vår nationella tolkning, och identitet. Kanske är det därför längan efter Nato och ökad krigföring alltid är störst i lite mer konservativa och nationalistiska världar och grupper? Jag tänker ibland på Spanien 1988 och på att till och med strandraggarna i färgglada Speedos kunde sina poeter, konstnärer och sitt lands politiska historia. Men svenskarna kände tydligen mycket starkt kring IKEAS nya, lite mindre, värmeljus med kortare brinntid annars. Tänk om det det som enar oss: värmeljus? Jag är mycket stolt över Sverige, bland annats för att vi varit hyfsat bra inom bistånd, rättvisefrågor, utbildning, forskning och vård och det vill jag gärna fortsätta vara (och att vi blir ännu bättre på). Avslutar med detta knasiga, men också lite rörande från expo: 'Paula Bieler och Markus Wiechel har också lagt en motion under namnet "Förbättra kattens status".'  Det ni. Det är kanske så vi ska se på dem; som rörande och små?

Nu blåser det och stinker plast. Avgastungt och grått. Men det är vackert det med. På sitt sätt.

Vet ni. Det verkar inte vara någon som bryr sig, men jag skriver på. Omkring 1000-1500 sidvyer per månad och så all min trötthet. Jag har så svårt att skriva: hitta orden och tankarna som ramlar ihop,  om och om igen. Men jag lever, jag kämpar på och det känns faktiskt väldigt fint. Och lite lagom sådär.

Kärlek
/Döden döden döden
*och det skulle säkerligen jag med vara om jag drev en rörelse, även om jag troligtvis skulle investera i verksamheten och personalen snarare än att dränera den på medel och de anställda på ork. Jag tror och hoppas det i alla fall. 

måndag 5 oktober 2015

Måndag



Sömnbristen. Bruset. Livet utanför mig. Det händer något med oss nu. Vi bleknar av medan ringarna under ögonen liksom flödar ut och mörknar. Det doftar olika, dag för dag: morgon som kväll. Svavel, något sött och så den där beska himmelska doften av snö. Fuktigt och rått. Jord och dagg och blommor och frukt. Det blir alltmer gult men än är det gröna frodigt och nästintill fett. Nötter och bär och fallfrukten som snabbt krymper och ruttnar bort. Dagarna vacklar.
Så är det. När jag var ung var det enda jag var rädd för att bli gammal, vända mig om och se att jag slarvat bort mitt liv. Men jag är nöjd med det liv som varit. Jag har hela tiden gjort mina val och levt utifrån de valen oavsett om de varit rätt eller fel. Jag har aldrig stått där som ett torrt löv som någon kastat ner i strömmen och slumpmässigt kan hamna var som helst som strömmen för det. Jag törs vända mig om i dag och titta bakåt, för jag ser att jag inte slarvat bort mitt liv. Det unika med livet är ju att man får stå för de val man gör. Man kan aldrig ta ett steg tillbaka och göra om. Fast det betyder däremot inte att jag är färdig. Döden, när den än kommer, stör alltid i detta levande som pågår. (Från Mankell-intervju i GP)
Mellan liv, träda och död. Städar lite i ett skåp. Insekterna tacklar ihop; troppar förvirrat, stillsamt av. Gråvit, stilla måndag. Rosorna lyser som lampor, eller knallrosa maränger. En solstol trotsar det grå. 

Vi borde prata mer om döden, om existentiella frågor, skrev Henning Mankell i en krönika i tidningen ETC.

Stilla. Lilla måndag. Det doftar hav, snö och skog. Nu tittade solen fram igen. 

/Döden döden döden








    


fredag 2 oktober 2015

Even Steven?

Foto: Maria Wretblad 

Efter att ha vältrat mig i färgglad yta återgår jag nu till min vanliga, lite mer svartgråvitbeiga ton, och skickar ett tack och ett extra stort ❤️ till Lotta Lundgren och Britta Svensson som tycker att det finns viktigare saker än att vara en slav under den allmänna föreställningen kring vad en kvinna bör och ska med barn, i hem och kök. Den där Family Living-livsstilen som bara vissa reder ut. Som jag kämpar med dessa demoner och försöker bära min dålighet med högburet huvud. Jag är människa först. Alltid. Så gjorde jag äppelmos* förra helgen och kände mig stolt som en höna. Burrig, och glad och mammig och dan (man är ju inte klok...!).

Läste Thomas Engström: Farväl till välfärden och jag begriper att hur snäll och välformulerad han än verkar så är det bitar som saknas. Har han och hans fru aldrig varit sjuka, och inte utbildat sig och så vidare? Trafikolyckor, sjukdomar, släktingar och vänner. Vad som helst kan hända vem som helst och då sitter det oftast fint med den ibland, i vissa kretsar, så förlöjligade välfärden. För varför lyfts inte frågan om att ersättningarna faktiskt är för låga? Varför är det så att så många per automatik måste försvara ett anonymt ägarintresse före samhälle, sina egna intressen, samt kamrater och släktingars väl? Jag fattar det bara inte. Men han höll sig ödmjuk och sann mot sig själv och sitt: att känna att han inte hade råd att betala skatt. Eller så ville man ha många delningar, provocera lite lagom, på tidningen bara? Mitt förslag är ge herrn en ersättning han reder sig på. Ja, ja... Ska tänka på det här över helgen, men visst är det intressant att samma personer som inte tycker sig ha råd att betala skatt samtidigt ofta vurmar för fler låglönejobb? Matematiken, vänner. Matematiken går inte ihop om man tror på lite redigt samhälle där alla ska ges en rimlig chans. Återkommer ofta till programmet Lönesänkarna och borde se om den. Filmen finns på Youtube (en så kallad ögonöppnare, i alla fall för mig). Ett tips: se, om du missat.

Så mitt i min privata förvirring kändes det som en befrielse att läsa Nina BjörkFör dum för demokrati. Jag håller med till hundra procent. Kan inte alla ni som är livrädda för skatt, kan inte ni vända blicken åt ett annat håll istället och skriva om vad som sker: att några få tar pengarna? Kan vi inte kräva bättre betalt och vettiga löner istället? Inte mindre skatt, eller hacka på flykting som vissa oroliga själar verkar hemfalla till. Varför är det mer okej att riskkapitalbolagen dränerar samhället på skattemedel (fy, stoppa, eller reglera åtminstone eländet tydligare) än att hjälpa människor i kris? Men jag kan inte säga att SKL imponerar heller. Är alla livrädda för eget och gemensamt samhällsansvar? Sitter vi ensamma i våra skakiga båtar och söker svaren på frågorna som vi måste kunna lösa tillsammans? Det är nog ingen jättelysande lösning.   Här, i kommunen jag bor i, så ska snart ett nytt flyktingboende skapas i en jättefin lokal som stått tom länge, vilket är finfint. Det tragiska är att som det ofta verkar fungera i kustnära, lite snofsigare områden, så råkade tydligen den ursprungliga lokalen brinna upp... Så reder di rige sina problem.

Så det är nog både bättre och viktigare att satsa på falukorv och mos och samtal kring hänsyn, kärlek och respekt än att ständigt tävla i att vara bäst på allt. Det där med att vara lite hygglig mot sig själv och sina medmänniskor dagligdags. Men visst, så länge alla vill vara duktiga på det där titta-på-mig-viset, så står vi här och stampar, och så särdeles lätt är det ju inte när det ser ut som det gör. Ärligt talat, de flesta av oss älskar ju att skapa något och känner stolthet över våra värv samtidigt som vi också kör slut på oss fullständigt, och så i onödan. Lotta och Britta behövs som en påminnelse om att vi ska leva nu och ha det bra, inte jobba ihjäl oss för att tycka ner andra med våra prestationer - men framförallt att vi ska hjälpa varandra i det stora och det lilla (i hemmet. på skolgården, på jobbet i världen). Le mot tanten på bussen och vara lite vardagsvänligare och så. Livet är för kort för annat.

Summa summarum: högre löner, mindre jobb för fler människor. Okej, Thomas och alla andra underbetalda människor? lite basic jämlikhet, ni vet. Jämna till det lite grann...


Så, upp till en vänlig kamp då!




Foto: Stina Nyhlén 
❤️
/Döden döden döden

* It's gotta be simple!!! Äppelmos. Körde i två kanelstänger och kardemummakapslar (köp billig på Möllan om du bor i Skåne, en burk för en tia räcker i tio år) och tog mindre socker och de äpplen jag fann (psst. allt finns i vanliga affären också). Nog med sånt nu. Vila. Läsa. Mysa. Helga sig lite, det är fina grejer. 

Comme une carotte!

C'est beau, c'est comme une carotte! 


vrålade min väninnas mamma åt mig när jag testat en lite rödaktig hårtoning. BORDELLE, ah!

David Bowie, 1973. Photo: Masayoshi Sukita. © Sukita / The David Bowie Archive. Från PAPERMAG


Och min väninna C P trodde att herrn ovan hade en dambinda på sig, men jag tror inte det.



❤️

Photo: Yannis Vlamos / Indigitalimages.com Vouge

Blev helt lycklig när jag såg Guccis ready to wear-kläder och tusan vad jag hade varit smashing, och helt klart ready, i flera av deras kläder - och DU med, gissningsvis. Men de där kortkorta dräkterna och kjolarna passar nog Rory Gilmore-folket bättre. Så jag rodnar och erkänner mina drömmar om flärd, samtidigt som jag tittar ut genom fönstret och ser verklighetens stilla förfall, och skönhet. Det där omöjliga med att ens ha klackaskor på sig. Men drömma får man och glad av färger har jag alltid blivit. Så en trött fattiglapp som står någonstans mellan ungdomsdrömmar och ...


...tittar på de kläderna (nedan) och tänker att om jag lyckades spara ihop så mycket som till den här fantastiska klänning så hade jag antagligen hellre åkt bort en vecka. Eller köpt en matta för att värma och täcka det deprimerande laminatgolvet i vardagsrummet, köpt en cykel åt vår yngsta, eller anlitat lite hjälp i trädgården och bjudit till fest. Men man ska och får drömma också.  För oj: Nice (bajs) ❤️ ❤️ ❤️ .




❤️

Backstagebilder av Kevin Tachman från Gucci-visningen (Vouge), 
men hade väl lika gärna kunnat vara från en Wes Anderson-casting?


❤️


Kanske blir jag glad av färgerna, kanske blir jag glad över kjollängdernas variation? Eller är det det faktum att kläderna ser ut som klassiska loppisfynd? Att det känns lite fritt och glatt när så mycket annat är svårt? Äsch, jag har ingen aning men så är jag ingen modemänniska heller. Jag är bara jag, men så kul det hade varit att gå på galej i den här (som den glittrar!)... 



eller träffa en väninna i den här....

...eller jobba med konst i den här (i den där havsnära studioliknande stugan med vinden i de där flortunna Ingmar Bergman på Fårö-gardinerna... Hemmet i övrigt: stiligt, tungt och med både toner av mörker och ljus. Ja, ni fattar: lite läder, lite trä, skuggor och ljus, så någon skulptur och ett vasst intellekt på det.) Ha! Dessa inre bilder och de där känslorna om vem man vill vara, snarare än är, tänker jag oduschad med liten sjuk som tittar på film medan jag sitter här, i morgonrocken i fleece (!!), IKEA Family-tofflor och det allt kallare kaffet i den förvisso rätt okej-snygga muggen, men ändå... Det är långt till Fårö. 

Photo: Yannis Vlamos / Indigitalimages.com Vouge

❤️




Moonrise Kingdom (Wes Anderson)

Om Mars från Nasa.



Pizzafredag då?
❤️
/Döden döden döden


torsdag 1 oktober 2015

När skeppet sjunker

Age Of Consent / Letter Of Intent


Skrattade glatt, och lite rått, åt världens bästa skönhetstips från Kristofer Andersson Bon:
Vilket är ditt bästa skönhetsknep?
– Stjäl alla produkter av din partner. Sov åtta timmar och drick en jävla massa vatten. Ansträng dig hela tiden för att bli smartare. Läs böcker. Var rolig. Nöj dig inte. Håll hårt i dina drömmar. Skaffa livsärr i ögonen. Var snäll. Är du dum i huvudet kan du smörja in dig med skitdyr snigelkräm bäst du vill – du kommer fortfarande vara dum i huvudet. 
Och så det här viktiga: att allt inte handlar om individen från Insidan/DN:
– I dag blir människor utbrända, deprimerade och upplever en tomhet i sina liv. Lösningen enligt självhjälpsindustrin är att leta efter orsaken till problemen i sitt inre. Men det kan vara en farlig återvändsgränd. 
Allt är nämligen inte individrelaterat, menar Svend Brinkmann. Orsaken till problemen och känslan av meningslöshet kan ofta hittas i hur samhället fungerar, enligt honom. 
– Alla krav på förändring och flexibilitet gör att människor upplever en meningslöshet – och tror att de inte tillräckligt noga lyssnat till just sin ”inre röst”. Men jag tycker att det viktiga snarare är att lyssna och se sina medmänniskor. Vi blir till i relationen till andra – inte genom att bara fokusera på oss själva och våra ofta egoistiska behov.
Tror att det kommer att ta år att hämta tillbaka oss och vårt och ditt och mitt till rätt, och mänskligare, nivåer igen. Dagar när folk slentrianmässigt slutar tror och uttrycka att vinsten är det som håller oss flytande. Så länge kan vi ju lyssna på musik, läsa böcker, vara snälla och hålla varandra i hand lite lagom ömt. Kämpa på. 

Lyssnar på Det Gamla Landet och nynnar på Fly me to the moon efter måndagsmånen. Vackra morgontimmar med månen och kaffet. De andra sov så sött och tungt. 



Psst... Jag hade fel!

Det handlar inte om ett absolut empatiskt gehörDet kan handla om något helt annat, men någon slags gehör har de där riktigt fantastiska författarna alla i alla fall. Tänker jag.

Puss!
/Döden döden döden

söndag 27 september 2015

Cirklarna

mellan dikt och verklighet


Självporträtt


Som barn blev jag ofta demoniserad, men jag var också mycket älskad. Det är så mitt minne talar till mig, och eventuellt har jag fel. Jag blev ibland kallad manipulativ. Det här (hatade) ordet har följt mig i bakhuvudet genom livet. Det var inte för så längesedan jag insåg att det var jag som hade blivit manipulerad. Manipulerad till att tro på detta och inte lyssnat på ordets innebörd. Jag blev manipulerad till tystnad och en falsk bild av mig själv. För nog var jag busig och känslosam och kanske ett svårfostrat barn, som min mamma brukar säga ibland, men samtidigt fullständigt obegåvad att manipulera min omgivning. Däremot ville jag bli älskad, men vem vill inte det?
Bland alla våra sanna och falska minnen är det svårt att stå oböjd. Vi tänjer våra kroppar och förändras. Vi accepterar okritiskt andras tolkningar och påverkas av tiden vi lever i: åren, omständigheterna och dem omkring oss. Det är lurigt. Ibland behöver vi tiden och erfarenheterna för att bilden ska klarna, men med årens distans också få ett mildare, mer förlåtande filter. Bilden av förändras med dig, och våra rörelser.

Lou Reeds syster återtar kontrollen över sina minnen om sin bror och familjer (via M T-E). Att äga sitt.

Jag borde skriva mer om hur det är att inte ha något vettigt minne. Jag har varit här och tassat förr. Vem berättar sanningen om mig? Den gapige sanningssägaren, eller den som lyssnar och försöker ta in? Alla har sitt utsnitt, sin bild av sig och mig och den och det, men det fullständiga pusslet låter sig inte läggas klart. Den där mjuka känslan och doften av gran och hav och mormors andedräkt. Värmen från vårsolen, eller en allra första cigarett.

Det där om att inte kunna välja fritt. Om vem jag är om jag inte minns mig själv fem minuter senare? En slags vardagsdemens och all oro, stress och förvirring den genererar. Försöker minnas varför jag började skriva och vart jag en gång noggrant lagt de där rengjorda vinterstövlarna. Kanske är det bara känslorna och dofterna som hänger kvar till sist? Jag minns inte om det var för att berätta om sjukvårdens konstanta ojämlikhet och kris som jag började skriva, eller om hur det är att bli en annan lite grann. Kanske hade jag nog tänkt skriva mer om kaffe också? Eller var det bara för att få finnas till: existera och ta lite plats? För att äga mig själv och stå lite still med mitt.

Jag har också skrivit förr om när jag vaknade upp ur respiratorn: om att kroppen och hjärnan kortslutits för att sedan byggas upp igen. Återfå och återgå i ändrad form och modell. Och här kommer SPRÅKET in. Att jag återfann orden tack vare barn- och pekböcker, men hur svårt och stapplande det var och är. Hur svårt jag hade, och fortfarande har: att tolka text, och så det där mystiska, oändligt krävande med kommunikation. Människor och ljud och all denna ensamhet. Att sakna gehör (när jag är trött och läser för barnen kan det minst sagt låta märkligt, men dom är glada ändå). 

Så nu, nu sitter jag här och tänker att nu skriver jag bara för att jag kan. För att träna upp mig litegrann. För att minnet sviker och om mina barn vill veta mer om mig så är det här de kan lära känna mig, med mina ord, ett litet tag och så småningom. Kanske, men jag kan ju ha fel, är jag bäst lämpad att berätta berättelsen om mitt liv? Åtminstone måste vi få chans att välja vems sanning vi ska bära. 

Det enda som inte smular sönder min hjärna är bilder. Längtar efter ett sammanhang. Dricker lite kaffe. Känner mig lycklig och ledsen. Det är svårt att förklara. Bilderna blir dagboken jag inte orkar skriva. Årstiderna passerar, och återkommer. Samma och annorlunda, precis som allt annat. 

Jag borde väl skriva mer om min skada? Vad den gör med mig, mina barn och vår familj. Dråpligheterna och paniken och om alla tokiga situationer. Dela med mig mer och skratta lite högre, göra komedi av eländet, men där är jag inte än. Den där eviga brottningsmatchen och alla missförstånd. Ambivalensen och frustrationen i att å den ena sidan behöva allt stöd och förståelse som finns att mänskligt begära och samtidigt inte vilja göra en grej av det. Att inte vara ett offer eller bli stigmatiserad mer än jag redan är rent praktiskt och så vidare. Jag skulle vilja kunna skriva så att andra i en liknande situation skulle känna trösten med att vi är många, men det är svårt. Språket är ju som det är. Och jag med. Jag räcker inte till för detta alls.

Där vi är så olika och samtidigt i samma andetag och kropp: NUET. Det svårslagna, korta och precisa. Lika skrämmande som berusande. Som döden, utan berusningen med den eviga frågan: vad händer sen och vad väljer du att leva efter och tro på? Vi pratar mycket om det här hemma nu. Döden och om man blir en ängel när man dör. Mitt svar: om du tror det blir du det och så alla dessa fina barnböcker. Själv lever jag på hoppet, men vet, det gör ju ingen. 



/Döden döden döden behöver plommonrecept (på något gott, men det måste vara barnsligt enkelt!!!)

Så en snabbsummering kaffe och sjukvård:

OM kaffe. Kaffet dricker jag svart och helst ekologiskt här hemma. Kaffekulturen i Sverige är helförvirrad om ni frågar mig. Det ska drickas på spanska, italienska och franska och varje café och kedja kör sin egen tolkning. Borde det inte vara straffbart att sälja extra shots, så att kaffet ska smaka kaffe egentligen? Det är tragiskt om ni frågar mig och leder till irritation. Jag vet däremot hur jag skulle lösa detta om jag finge starta ett café, om jag haft pengar och ork det vill säga. Det är också på tok för dyrt att dricka, uppvärmd mjölk med liten touch av något som ska påminna om kaffe (tvi vale). De som har bäst kaffe i Malmö som jag känner till är Solde och Kaffebaren på Möllan och så gillar jag Njutbar och Bistro Royal på Malmö centralstation också. Bästa kaffet (och priset), <3  

OM sjukvårdskrisen: Hej på dig! Alltid lika aktuell, ojämlik och farlig. Ibland har man tur och möter kärlek, omsorg och kompetens, ibland inte. Orättvisorna är dessvärre oändliga och oacceptabla. Jag vet inte hur mycket man bör och ska tjata om detta, då ingen beslutsfattare verkar lyssna, mer än för ett kort tag om en kändis, anhörig eller kollega drabbas. Min sorg är stor. Det finns mycket bra vård att få, men också personal och patienter som far illa helt i onödan.