Humanism

Medkänslan och döden

Går och lägger mig tidigt. Orkar inte mer än en fika med far, en lunch med mor en annan dag. Simmade på riktigt och det kändes i kroppen. Ska skriva ett brev till simhallen där jag bor. Om deras förakt mot simning som motion och oss som simmar, men jag är rädd för att det ska bli i affekt, och sen glömmer jag bort hur det var jag tänkte. Det är ju ofta så.
Vi gick på en konsert och firade en födelsedag. Nu är jag hemma igen. Isolerad, men här, i vårt, och det känns skönt. Längtar efter hösten, men än är det inte dags för Leonard Cohen, jazz och ost.  Jag längtar till Paris.

På något sätt är den här sången bra för dagen. I den sista riktiga grönskan, mot mörkare kvällar och hjärtats längtan och lite vemodiga och sköra slag. 

Läste om 'the late Oliver Sacks' och jag förstod att han gått bort. Det stod om hur hans sista dagar var, och hur han slutit fred med sin barndom. Vad gjorde jag den dagen han försvann? Jag kollade upp och då var jag trött. Såklart. Han, om någon, skriver om jaget och hjärnan, eller minnet och existensen. Att existera som en annan: ny och märklig, tom, men kanske helt nöjd ändå. Önskar att jag strök under alla viktiga texter och passager i livet på något vis. Men jag glömmer även det.

Hur väljer man att leva när man vet att det snart är dags att dö? Går vi i barndom? Att känna lyckan och sorgen i samma andetag. Jag tänker, varje gång jag sitter nära eller sover med mina barn, att jag befinner mig i ett högre lyckoläge. En slags fulländning; en stilla känsla av oändlighet och värme: kärlek. Att bara vara nära och höra andra människors andetag.

Jag tror att alla stora tänkare och att alla stora författare har en sak gemensamt och det är ett absolut empatisk gehör. Jag kan ha fel och det är enbart min högst ovetenskapliga uppfattning, men tanken återkommer till mig gång på gång. Precis som den absoluta vikten med medkänsla (från en fin artikelserie i Svenska dagbladet, läs även del två här). Hur ruttna, trötta och små vi än må känna oss så värmer alltid den lilla gesten mest. Vi orkar några stapplande steg till. Om att överleva och små bitar av choklad. För att orka leva, och dö, ska vi försöka vara fina mot varandra. På riktigt, jag menar verkligen det.


Fred och kärlek!

/Döden döden döden ska ut och plocka fallfrukt nu.

Läs den här fina texten av Oliver Sacks  (har lagt ut den tidigare, men den är så fin <3) eller hans ord om musik.

Någonstans i Sverige

Himlen är smusigt gul. Lerigt, grått och grönt. Det stinker parfym, svett, unkna matrapar och ölandedräkt. Kjolen sitter för tajt och jag motar tröttheten med kaffe och sött. Tveksamt men förtvivlat desperat. Soldisigt som i en gammal industriförort. Barnens röster klingar behagligt genom musiken. Måste nog byta vagn trots allt. För mycket kropp. Små sjöar och någon slags house.

Mjölby och ett erbjudande från Bistron, vagn fem. Läser lite. 

Pizza & Pasta Nini i Alvesta gled nyss förbi. Någon har rökt och svettas litegrann. Alla dessa kroppar flämtar också sakta bort. 

/Döden döden döden 

Cover lover

...och lite helgmusik

Ett av världens bästa band gör en cover av en av världens bästa låtar.

/Döden döden döden

Regnet

Ta ta ta ta ta 

Just nu: jag kan inte skriva, jag kan inte fotografera. 

När jag tänker låter det ka ka ka ka ka.

Men regnet det känner jag tydligt och bra. 

Ljuva doft av jord och snö och höstklara kvällar. 

Handen som liksom flämtar, och snuddar lite lätt elektriskt, förbi.

❤️

Det stora och det lilla

1995

Vi står vid flyktingkatastrofens rand och då tänds mitt hopp. Sverigedemokraterna

(och liknande organisationer och partier) må överleva hot och våld och bisarra lögner, men inte detta. Nu må deras idéer falla döda ner, istället för människoliv och hopp. De flesta, oavsett bakgrund, ser detta och vill hjälpa till.

 

Nittiotalet var mitt tal, men det var krig. Det var döda unga människor på tidningsomslagen då med. Min kollega A som flytt Bosnien såg sin lillebror ihjälskjuten på ett tidningsomslag. Jag minns det så väl, för jag var sur över något futtigt och jag kunde liksom inte ta in det. Jag minns idag att det jag mest brydde mig om var musik, roa mig ute på lokal och killar, om jag ska hårddra det något*. PK har jag väl alltid varit, men måttligt engagerad. Det var musik, IT, mellanöl och någon bok då och då. Fina märkeskläder på secondhand och papiljotter i håret. Tralalalala. Sen blev det mest bara jobb. Så jag kan inte slå mig för bröstet, sådär gorillaaktigt och tufft, och hävda att jag alltid slagits för de drabbade. Tyvärr. Men man gör så gott man kan i den tid man lever i - även om livet är kort och jag skriver som en kratta. Däremot har man livet på sig att försöka göra om, göra rätt, och så gott man förmår. Och jag har försvarat den som inte varit med, jag har backat den som blivit attackerad och jag ljuger sällan - så jag är inte rakt igenom usel, men så mycket storhet kan jag inte heller bjuda på.  

Det som sker nu med flyktingkatastrofen, det kommer med största sannolikhet att rädda Europa och krossa rasismen. Jag hoppas och tror verkligen det. Precis som klimatet och miljön kan räddas i Paris, om vi vill. Vi kan rädda varandra också (vi gör vad vi kan, Radiohjälpen, UNHCR och diverse lokala satsningar till exempel). Så med risk för att låta som en pampig Meatloaf-ballad tror jag att människokärleken vinner. Det får vara nog nu.

/Döden döden döden

*jag var och är väl aningens mer mångfacetterad än så (hoppas jag), men för textens enkelhets skull...