ADHD-sommar

Not so easy peasy 

Alla som vet vet hur det är att leva i en familj med diagnoser. Alla som lever i det vet hur fullständigt renons omvärlden är på hur komplext, svårt och fullständigt dränerande det faktiskt är. Empati är inte något som vältras över dem som lever i det. Tvärtom. Få är så föraktade som ”misslyckade” föräldrar (föräldraskap) och stirriga eller annorlunda barn. Så det kan kännas något övermäktigt för så kallade npf-familjer att läsa spaltmeter efter spaltmeter raljanta texter som förringar och förlöjligar och förenklar svårigheter och de livskonsekvenser dessa diagnoser ger eller kan ge. Detta har pågått länge men ökat i samband med Carina Bergfeldts serie Alla mina bokstäver på SVT Play. Samtidigt som en diagnos kan bli en enkel förklaring, eller bortförklaring, till ett kasst beteende, vilket inte heller är okej. Överdiagnostiseringarna får psykiatrin stå för, men visst lutar det åt att allt färre orkar med dagens samhällstakt i längden, oavsett diagnos eller inte. Alla har vi våra egenheter, sårbarheter och svårigheter. 

Det finns föräldrar som tvingar sina gråtande barn till skolan och efter år av väntan på utredningar på BUP ändå måste åka tvärs över landet för en köpeutrening för att resurser och personal saknas i den egna regionen. Det kräver ekonomi, eftersom föräldrarna måste ha råd att lägga ut för utgifter som resor och boende med mera även om regionen betalar i efterhand. Det är alltså ekonomiskt segregerat redan från start. Sedan ska föräldrarna fatta beslut kring medicinering… med hjälp av en klinik som oftast är inkörd på ett preparat. Det är således en fyrkantig värld som möter en fladdrig själ och slutkörda föräldrar och utredningen är köpt från ett företag som inte har något uppföljande ansvar heller, och BUP sitter alltid tysta i båten. Samtidigt som skolan vägrar erkänna diagnoser, trots att de åligger dem (den omöjliga!) uppgiften att anpassa miljön, då alla barn har rätt att gå i skolan och lära sig en massa saker, trots att det saknas resurser och kunskap kring neuropsykiatriska diagnoser och varje barn är unikt. Här ställs föräldrarna inför faktum: utan anpassningar, snälla pedagoger och rimliga storlekar på klasserna (som inte är stökiga) krävs medicin för att barnet ska orka och klara skolan, hjälpligt. Inte nog med att npf-barnen lider i skolmiljön finns alltid risk för ett socialt utanförskap på det. Här skapar vi tillsammans en grogrund för hemmasittande barn och ungdomar och en exceptionell stress för hela familjen. Vi får inte heller glömma skolplikten. Här krävs alltså rika, friska, starka föräldrar med stort kontaktnät som helst ska kunna jobba hemifrån för att barnen överhuvudtaget ska klara sig någotsånär. Eller att någon ser dem, i skolan eller via något intresse, charm eller begåvning (maskrosbarnen, ni vet). 

… Adhd framstår som en diagnos helt frikopplad från samhället – ett hjärntillstånd. Något som kan avhjälpas med en tablett som reglerar nivåerna av noradrenalin och dopamin. Men adhd går inte att förstå utan att tala om den underbemannade psykiatrin, tempoökningen i arbetslivet, marknadsskolan, BUP:s förfall och så vidare. Adhd finns inte – och detta är viktigt – som ett välavgränsat tillstånd, ett dysfunktionellt samhälle är alltid invävt i diagnosen…. (Rasmus Landström, Aftonbladet)

Problemet är att vi alla sitter i samma båt (ursäkta alla båten-referenser, men precis sett lysande Svärtan på SVT och längtar till sjöss) och vi är alla länkade till varandra i ett samhälle som inte lyssnar på vad barn och unga, föräldrar och lärare (lärare är nämligen också föräldrar) behöver. Det är problematiskt. Jag misstänker att under lugna och trevliga hem- och skolaförhållanden ökar chanserna till bättre resultat för alla. Precis som Roland Paulsen beskrev det i intervjun i ETC häromdagen:

”– Något som definitivt avbegåvar oss är fattigdom, säger han.

Det finns flera experimentstudier på ämnet, just om hur ”bruset” från fattigdom kapar koncentrationen och drar ner resultat i IQ-tester.

– Om ekonomiskt utsatta före provet får frågan ”Vad skulle du göra om du fick en faktura från bilmekanikern på 30 000 kronor?”. Då sjunker deras IQ-resultat med 14 punkter, ungefär lika mycket som om man låter bli att sova under ett dygn, berättar Paulsen.” 

och:  

”Att han själv gick från ”svag i skolan” till toppstudent var inget bevis på en ”dold intelligens”, utan familjens förbättrade ekonomiska situation, andra lärare och en ny möjlighet att lära.

Kanske är det också därför han värjer sig mot berättelsen om den ensamma individen som ”lyckas”. Istället ifrågasätter han hela idén om att utveckling är något som vi åstadkommer ensamma.

– Det som individuella IQ-test missar är att intelligensen uppstår mellan oss. Intelligens växer i interaktionen och upprätthålls av gemensamma intentioner, säger han.”

 

/Döden döden döden  

Tillägg från forsknings- och  psykiatrihållet i SvD:

"Ju längre ut på spektret någon ligger desto större är risken att personen får svårt att fungera i komplexa sammanhang. Här finns naturligtvis inte någon skarp gräns mellan friskt och sjukt. Även en person som ligger så långt ut att 95 procent av befolkningen presterar bättre kan fungera väl, om miljön präglas av hög struktur, överblickbarhet, och förutsägbarhet. I en bra skola, med små klasser, tydlighet i undervisningen, och regelbundna läxor är risken mindre för att personens kapacitet blir otillräcklig. I ett kaotiskt klassrum, där eleven själv behöver förstå vad som ska göras, planera arbetet och fullfölja det kan samma person däremot knuffas ut i en funktionssvikt. Strukturell stabilitet har samma betydelse för ett inkluderande arbetsliv."

Markus Heilig
professor, Linköpings Universitet, ledamot av Kungl. Vetenskaps­akademien
Paul Lichtenstein
professor, Karolinska Institutet
Mikael Landén 
professor, Göteborgs Universitet
Martin Ingvar 
professor emeritus, Karolinska Institutet

Tack ❣️

❤️🩷🧡💛💚💙🩵💜🤎💚🩶🤍❤️🩷💛🧡💙🩵

Att ha makt över liv och död

Hur skriver man en story om prevention, om det som inte inträffar?

(Fanny Nilsson, 27/8-26, DN) 

LUCIAN FREUD 

(På Louisiana till och med 27 september 2026)

Ja, hur skriver man om förebyggande arbete, när det bara är utfallen (döden) som kan räknas? 

Hanne Kjöller har alltid varit lite av en trigger för mig. Ofta är hon inne på viktiga ämnen och vi delar vissa åsikter, men vi landar nästan alltid i diametralt olika slutsatser. Det är stimulerande och piggar upp min trötta hjärna. När det gäller en av mina (tusen) hjärtefrågor: sjukvården, så beskriver hon i i SvD att sjukvård inte är för alla, dvs bor du i glesbygd är det längre till sjukvård. Punkt. Helt rätt, men måste det vara så, alltid, överallt och hela tiden och ännu mer nu än förr? 

När det gäller läkarna som går ner i deltid för att slippa betala mer skatt så blir jag mest sorgsen eftersom payback inte diskuteras. Begriper om arbetsmiljön är hemsk, men varför så främmande att ge tillbaka till det samhälle som varit med och bekostat din dyra utbildning, eller tänker jag fel nu? Sedan vet jag att läkare under sin AT och ST tjänar på tok för lite. Verkligen. Men att sluta jobba för att slippa betala skatt känns i sammanhanget bara genomsorgligt, men så lever vi i en värld som idag fullt ut accepterar ojämlikhet, barnfattigdom, öppen rasism och ignorerar klimatkrisen med mera. 

Det jag däremot sett i läkarkåren är en entreprenöriell anda och ett moraliskt och etiskt svajande utav sällan skådat slag, som läkaren som och ena sidan ska ta hand om en skadad patient och samtidigt är ekonomiskt beroende av patientens försäkringsbolag i sin privata sidoverksamheter till exempel. Jobba heltid på flera kliniker och hinna skriva böcker samtidigt är minst sagt imponerande. Och alla dessa skrupellösa nättjänster och bolag som dränerar sjukvården på medel. 

Nej, det är inte fel att tjäna sig en hacka på sin utbildning, men det är inte särskilt synd om läkare som vill jobba så lite som möjligt för att tjäna så mycket som möjligt, heller. 

Jag känner läkare, många trevliga, kloka, hårt arbetande och engagerade människor, så på så vis är texten extra svår. Har självklart också träffat på många seriösa och vänliga läkare i vården: Tack! Det är precis som med ”inte alla män”…  

Sjukvårdspersonal har räddat livet på mig. Andra behandlat mig som en sopa. Det är givetvis högst individuellt, men jag kan inte låta bli att nämna detta: Ryktet gör gällande att det på 90-talet gjordes en undersökning på Lunds universitetssjukhus på den Medicinska fakulteten, som slog fast några så problematiska och graverande resultat att man inte kunde publicera den. Bland annat så ville alarmerande få bli opererade av kollegor men allra värst var kanske att en skrämmande stor andel svarade att de ville bli läkare, inte för det väntade som att bota, bra betyg, av tradition, för status, lön eller medicinsk intresse utan för ”att ha makt över liv och död” (och den där föreläsaren på läkarlinjen i ämnet empati, som var allt annat än uppåt, efter sina mötet med våra blivande doktorer, inte att förglömma)… 

(Gör mig till en fluga på väggen i klassrummet under kursen i empati, om sådan nu finnes, men snälla låt mig slippa framtidens läkarstudenters samtal på Pågatågen framöver. De gav mig skrämselhicka rent ut sagt. Ignorance is bliss, ibland… Jag tänker också på det eventuella lidande och stress de läkare som inte har empatistörningar måste befinna sig i, i en sådan miljö.)

Personligen landar jag i en övertygelse om att, precis som Hanne, annan forskning och Fanny Nilsson med flera att en fast läkarkontakt och färre listade hos densamme är grundläggande för läkares möjlighet att göra ett bra jobb, för patientsäkerhetens och för den ömsesidiga tillitens skull, men min uppfattning är att vi skulle tjäna ännu fler skattekronor om läkare dessutom började lyssna, på riktigt, på sina patienter också. 

Jag vet inte hur många gånger patienter inte blivit lyssnade på, gaslightade, med år av lidande i onödan som resultat, för att de blivit avfärdade gång på gång. Framförallt kvinnor. Och hur förnedrande det är som patient att bli avfärdad som dum i huvudet eller vårdsökande, i värsta fall kanske till och med bli kallad hypokondrisk, alternativt SVBK, sveda-, värk- och brännkärring, för att sedan mötas av ”medicin är inte en exakt vetenskap” när cancern eller livshotande hälsotillstånd är ett faktum. Oops, little did we know, again. Det kostar på (samhälls)kroppen och tryggheten. 

Hos en av Capios vårdenheter som jag var listad på sa triaget, den sjuksköterska som sitter i mottaget eller telefonen och beslutar om du ska få en läkartid eller inte: Ta en Alvedon och blir det inte bättre, åk till akuten, oavsett vad det gällde. En lika intressant som sorglig iakttagelse är att om jag och min före detta make kom med exakt samma symptom så fick han en diger läkarundersökning och lång radda tester, medan exakt samma hälsotillstånd beskrevs som utmattning, stress eller oro hos mig. 

Men, observera, så lyckliga vi blir av att möta vänliga och professionella läkare och sjukvårdspersonal, när det händer. Glöm inte det kära ni. We love you! Ni gör skillnad och ger hopp. Bara en liten sak som rak och tydlig kommunikation räcker mer än väl för att värma mitt hjärta alldeles särskilt mycket. 

Måste även passa på att ta upp det där med Kloka kliniska val. Jag vet inte om jag håller med Dagens Nyheters ledare som gått på kampanjen. Snarare ser jag ett problem med vilka som får vård och att läkares förutfattade meningar inte är densamma som patienternas verkliga sjukvårdsbehov; att många läkare bedömer utifrån andra faktorer, egna bias, än de medicinska. Snarare tror jag att en hel del problem med ”slöseriet” i sjukvården kan bero på vilka som nyttjar sjukvårdsapparaten mest och bäst, bland annat de med sjukvårdsförsäkringar ”Jämfört med liknande personer utan försäkring får de försäkrade snabbare tillgång till specialistvård och i vissa fall tidigare diagnoser – bland annat vid cancer.”

Min enda rekommendation är alltså, detta är helt gratis och kräver inga dyra tester (!), till sjukvården är att börja lyssna på vad patienter säger, ta en seriös anamnes, ställ några relevant frågor och sluta bedöma människor utifrån hur ni bedömer det som sägs utifrån ytliga fördomsfulla parametrar (kön, ålder, socialgrupp, utseende och så vidare). Klirr i kassan direkt! Men det är svårt att leda till bevis: 

Inom medicinsk forskning är dödlighet det ”hårdaste” utfallet. Men relationskontinuitet ger så mycket mer: man söker mindre vård, genomgår färre meningslösa tester, och – det här är oerhört viktigt – man känner sig tryggare. Relationen och förtroendet, fundamentet i sjukvård, är även svaret på vaccinskepsism, alternativmedicin och ökad medicinsk komplexitet. Mer primärvård i stället för sekundärvård (sjukhusvård) är dessutom billigare.

Det borde ju vara en politikers dröm, eller hur? Lägre dödlighet, nöjdare och tryggare befolkning, och dessutom billigare! Men i stället för riktig primärvård hittar man på nödlösningar för att ”avlasta” vårdcentralerna: 1177, närakuter, oseriösa appläkare och farliga chattbotar. Detta existerar inte i nämnda länder med fungerande primärvård. 

(Fanny Nilsson, DN)

För hur skriver man en story om prevention, om det som inte inträffar? 

Eder,

Döden döden döden 

Glädjebeskedet:

”Inget mer bajsvatten i kanalen”

(Gammal text jag sket i, men så läste jag nu zombielaxarna i Torneälven och slänger ut rader från i början av maj… efter en ovanligt varm sommar.)

Nu, när livet spritter i varje gren och knopp och solen börja värma och kanske, kanske, finns det ändå ett litet hopp. Då, mitt i centrala stan, i kanalen, med stadens godkännande klockan 19, en vanlig tisdagskväll i maj, tada: valde staden att släppa bajset fritt! Det kändes sådär. 

Längs kanalen lever svanar, gäss, änder, hägrar med sina ungar och gässlingar med råttor, kaniner, småkryp och ett gäng arter och växter jag inte kan namnen på. I kanalen som rinner ut i havet finns det fisk. Där tar människor i stan sitt stärkande morgondopp. Råttorna leker och lever fritt, mitt på blanka dan röjer de runt bland lekande barn. Synnerligen klokt ur ett smitt- och hälsoperspektiv med extra mycket bajs i kanalen då, tänker jag. 

Hade det inte varit bättre att hämta upp det ofiltrerade avloppsvatten med tankbilar till närmsta reningsverk istället? Oavsett kostnad. Nu när syrénen blommar och gräset är som grönast.  Men vad vet väl jag. 

Numer sker bad i havet ”på egen risk”. Ja, släpp bajset fritt, det är vår! 

Ska snart ta tag i Hanne Köllers text om samerna och rennäringen, det har varit en följetong, minst sagt. Jag har tyckt att det låter förskräckligt. Sen läser jag om LKAB och gruvnäringens eviga oförmåga och ovilja att respektera miljön, men vad är väl lite uran i vattnet och dieselskimrande utsläpp om staten vill gå in och sälja ut, och gräva bort. När det finns snabba cash i Norrland. När uranet och eller oljan rinner ut i friska, viktiga vattendrag och gammal skog skövlas så vill Ebba Busch gräva ännu mer. Känns så himla tryggt när kommuner, företag och myndigheter tittar bort. 

Vad naturen behöver och Sveriges befolkning vill tycks helt irrelevant. Hade tänkte knorra ihop texten med bajs- och oljeutsläppen i centrala Malmö och stinkande vindar från Norra hamnens oljeindustrier tillsamman med alla skryt- och nybyggen och projekt med fantastisk havsutsikt, men kanske en annan gång, om den orken återfinns. 

Jag kan väl lite trött konstatera nu i augusti att det känns sådär.

❤️

/Döden döden döden 

William Wordsworth

Ode Composed On A May Morning

While from the purpling east departs
The star that led the dawn,
Blithe Flora from her couch upstarts,
For May is on the lawn.
A quickening hope, a freshening glee,
Foreran the expected Power,
Whose first-drawn breath, from bush and tree,
Shakes off that pearly shower.

All Nature welcomes Her whose sway
Tempers the year’s extremes;
Who scattereth lustres o’er noon-day,
Like morning’s dewy gleams;
While mellow warble, sprightly trill,
The tremulous heart excite;
And hums the balmy air to still
The balance of delight.

Time was, blest Power! when youth and maids
At peep of dawn would rise,
And wander forth, in forest glades
Thy birth to solemnize.
Though mute the song, to grace the rite
Untouched the hawthorn bough,
Thy Spirit triumphs o’er the slight;
Man changes, but not Thou!

Thy feathered Lieges bill and wings
In love’s disport employ;
Warmed by thy influence, creeping things
Awake to silent joy:
Queen art thou still for each gay plant
Where the slim wild deer roves;
And served in depths where fishes haunt
Their own mysterious groves.

Cloud-piercing peak, and trackless heath,
Instinctive homage pay;
Nor wants the dim-lit cave a wreath
To honor thee, sweet May!
Where cities fanned by thy brisk airs
Behold a smokeless sky,
Their puniest flower-pot-nursling dares
To open a bright eye.

And if, on this thy natal morn,
The pole, from which thy name
Hath not departed, stands forlorn
Of song and dance and game;
Still from the village-green a vow
Aspires to thee addrest,
Wherever peace is on the brow,
Or love within the breast.

Yes! where Love nestles thou canst teach
The soul to love the more;
Hearts also shall thy lessons reach
That never loved before.
Stript is the haughty one of pride,
The bashful freed from fear,
While rising, like the ocean-tide,
In flow the joyous year.

Hush, feeble lyre! weak words refuse
The service to prolong!
To yon exulting thrush the Muse
Entrusts the imperfect song;
His voice shall chant, in accents clear,
Throughout the live-long day,
Till the first silver star appear,
The sovereignty of May.