Lola Dupre!

Den enda konst jag behöver, just nu. 

LOLA DUPRE

(Just a phase I am going through)

Det frätande ljuset

End of summer 

En bild av Elisabeth Ohlsson på Kristina Lugn från utställningen på Fabriken i Bästekille 

Hämtar tvätten som hängt över natten. Brygger mitt kaffe. Solen bränner genom gliporna, molnsjok i olika form och känsla flyter över himlen. Ömsom dis, ömsom mörker och så det frätande ljuset. Alla andra sover, utom jag, och katterna. Och något eländigt larm som aldrig slutar tjuta. 

Läser om det dåliga barnafödandet i en text om för långa studier och en annan om bostadsbristen och kan tillägga alla tusen texter om nedlagda sjukhus och brister på BB och allmänna kommunikationer som vi läst genom åren, inte heller stärker detta den generella tryggheten inför barnafödandet så värst superdupermycket. 

Att samtidigt då slå ett slag för marknadshyror = alla fina lägenheter med vettiga hyror blir ännu dyrare och oåtkomliga för vanligt folk, kanske inte är så välgenomtänkt, ändå? Men gissar att stora delar av borgerligheten kommer att slå sig blodig för rätten att omöjliggöra attraktiva bostäder för människor som inte har hunnit skaffa sig onödigt lång utbildning, bra jobb eller fett med deg. Precis som det kämpades för att sluta ta ansvar för miljön och klimatet. Lägg ner statens järnvägar (det gick jättebra!) ännu mer. Ja, ja, ja, allt det där övergår mitt förstånd. 

När någon sedan skriver om den hopplösa lantisstilen i Stockholm så bekräftar även det att för höga hyror dödar inflödet av intressanta människor, dvs all kultur (mode) och spänning med mera, även om DN:s ledare skriver Så jag slutade ängslas och lärde mig älska kändismärken. Ok, rika människor kan vara fascinerande på håll, som någon slags projektionsyta på Instagram, men intressanta är de sällan. 

Sedan, listan över journalister som kräver att Gaza öppnas för bevakning. Det jag såg var de vars namn jag saknade, vilket säger säger en hel del om tillståndet på svenska tidningshus och dagens arbetsvillkor. 

Dagen har nu gått. Lyssnar på Nina Simone genom väggen och nu är det visst tid för mat. 

Jag såg en fågel idag, den flög så högt, 

Och jag tänkte på frihet, hur fjäderlätt den måste vara.

Men sedan tänkte jag på dig och insåg, 

Att riktig frihet är att ha någon som förstår en, 

även när man flyger lågt. (Kristina Lugn)

/Döden döden döden (känner det stora vemodet rullar in) 

Ständigt aktuellt

 

Superfin utställning. Kanske orkar jag lägga upp fler bilder, men inte just nu. Att det blev en historielektion, som tyvärr visar att exakt samma problem är lika aktuella nu som då känns chockerande. Har vi inte kommit längre (!?) är en drabbande känsla i mig. 

Det är i rummet om Döden utställningen slutar och börjar sväva. Ofantligt vackert och tungt, marken skälver till. Om konst har en plikt så det kanske just där och då alla krav uppfylls. Skönhet, livets ofattbara förgänglighet och hjärnan börjar krulla sig på riktigt. Det känns. Att något så sorgligt också är så vackert är svårt att förstå. 

/Döden döden döden 

A way of seeing

Från The Red Hand Files:

”I discovered that the initial trauma of Arthur’s death was the coded cypher through which God spoke, and that God had less to do with faith or belief, and more to do with a way of seeing. I came to understand that God was a form of perception, a means of being alert to the poetic resonance of being. I found God to be woven into all things, even the greatest evils and our deepest despair. Sometimes I feel the world pulsating with a rich, lyrical energy, at other times it feels flat, void, and malevolent. I came to realise that God was present and active in both experiences.”

Måste ut och gå. Rensa skallen. Stan är full av folk med smink, som doftar starkt av duschtvål och parfym. De går gärna i bredd. Vill själv inte bli sedd. Sista slurken kaffe. Skärp dig människa. Ut ut ut. Orkar inte. Somrarna knäcker mig fullständigt maj, juni, juli, augusti, sen börjar återhämtningen till höstlovet och jul. Det är inte många månader om året det kanske finns en chans till sortering av liv och lite inre frid. Att somrarna måste vara så vidriga. Andra verkar ju rätt glada med sina grillar, gräsklippare och håriga ben. 

Men om jag ska se på världen med andra ögon, så visst stålar solen, visst är det vackert, ack så grant. Visst värker kroppen, men hjärtat slår. 

När jag väl närmar mig havet och doften av tång fyller min inandning tåras min blick (det är sant!) av glädje.  En enkel människas korta ögonblick av tacksamhet och eufori. 

/Döden döden döden  

The Giving Tree

Och trädet var lyckligt… 

Så här avslutar AI:

Ultimately, "The Giving Tree" is not a simple tale with a single, clear moral. It invites readers to reflect on the different aspects of giving, taking, love, and sacrifice, and to consider the potential consequences of our actions in relationships and with the environment.

Hur kan den ta slut på detta sätt? Vid varje omläsning som liten en önskan om ett slut med en förklaring. Ett lyckligare slut. 

När jag nu googlar Shel Silverstein ser jag att han skrivit The Ballad of Lucy Jordan…  

/Döden döden döden 

STELLA POLARIS

 Någon slags riktning? 

Förlåt om jag stör, mitt i semestern och allt, men just nu lever vi i ett land där det finns politiker och journalister högerut som kallar idén om alla människors lika värde för vänsterextrem. Vår kära regering samarbetar med ett gammalt rasist- och nazistparti, struntar för det mesta i miljö, sjukvård, omsorg, kultur och skola, som de flesta av oss tycker är vansinnigt viktigt. Oavsett politisk inriktning. (Men kul med billig bensin, dålig kollektivtrafik och ökade bidrag till de med högst inkomster som behöver ekonomiskt stöd till städ eller renovering hemma. Tjofaderittan hambo.)

Min morfar, född i Innsbruck, för ung för kriget (smugglade grejer i skogen) hatade Hitlerjugend, han hade även stora problem med den auktoritära katolska kyrkan. Diciplin var inte hans melodi. Hans storebror var officer och satt som krigsfånge i Ryssland, efter krigsslutet gick han därifrån hem till Österrike. Det var många efter kriget som gick och letade och irrade på vägarna efter liv och hem som försvunnit i flera bemärkelser. Han ägnade återstoden av sitt liv åt socialt arbete och körde runt i Alperna på motorcykel långt efter 80. Det pratades aldrig om kriget. Det är förkrossande med krig men min släkt var det alltså inte särskilt synd om. Morfar gick med bröd till gettot, så tjänades extra pengar. Han skrek om hjälp efter ett skärp åt en granne, mycket upprörd (jag trodde tidigare att det var hans känsla för stil, men det var så nazisterna gjorde för att kränka sina offer, i stort som smått). De tog inte bara, liv, lem och hem utan även hängslen och livrem, rätten att klä sig ordentligt och se anständig ut. Det är en genomvidrig ideologi, om någon mot förmodan missat det. Morfars mamma, änka med fyra barn, gick med en baguette under armen för att slippa heila. En snabb nickning mot de utposterade nazisterna istället. Bakade bröd. Det var hennes protest och överlevnadsstrategi. Alltid undrat hur jag själv skulle reagera. Slinka undan eller stå på barrikaderna. Vem vet? Vet du?

Vet generellt för lite, men vet att min morfar hatade nazisterna. En ingift i släkten, i Uppsala, docent och allt, var medlem i det svenska nazistpartiet i sin ”naiva ungdom” som student (han älskade f.ö. Gösta Bohman). Det här höll min lillebror på att gräva i och ville skriva om, nu blev det inte så. Gissar att pappren ligger sparade/slängda någonstans. Det var inte särskilt ovanligt i borgerligheten, men inte heller här något det pratas om. Fick reda på detta för några år sedan bara, då det dök upp i en flytt. Andra släktingar i Uppsala stod upp för judars rätt att komma in i landet och tog emot flyktingbussar och flyktingar efter kriget. Min mormor, som var lotta, beskrev krigstiden ”som ett äventyr”... Träffade mormors vän, fantastiska Mirjam, som berättade om koncentrationslägret hon varit på, som sommargäst hos han som en gång varit medlem i nazistpartiet… Min mormors föräldrar kallades "judarna i Svartbäcken" p.g.a efternamn, de var inte judar, de var socialliberala folkskollärare som tyckte att man skulle få göra sitt maskrosvin ifred, men när BSS och deras gelikar härjade som mest vandaliserades familjegraven vid ett par tillfällen. Så kan bara gissa hur de med verkligt judiskt ursprung har det.

När jag var nyfödd lärde min mamma känna en ung engelsk student och hans familj, han var från England med sekulär judisk bakgrund. Så växte upp med böcker som (fina, men helt obegripliga) The giving tree, Dylan Thomas och bilderböcker om fascinerande Döda havet och kibbutz. När den engelska familjen, journalister, for till det förlovade landet blev de bestörta och illa berörda över hur illa ställt det var med solidariteten och all ökad fanatism, och detta måste ha varit redan 80-90-talet. Det som sker i Gaza har inte skett i ett vakuum. 

När min mormor skiljdes från morfar så kallades det för ”bristande vandel” och höll på att kosta henne hennes magisterexamen. De träffades för övrigt på Flustret, ett välkänt litet danspalats nog alla Uppsalabor känner till. Han jobbade i disken där, även på restaurang Tre Liljor, hon var student. Han gick till sjöss för bättre arbetsmöjligheter och kom aldrig tillbaks. Han dog samtidigt som skeppet M/S Stella Polaris sjönk utanför Japans kust. En gång i tiden ansetts som världens vackraste kryssningsfartyg. Där var han inköpsansvarig, innan han blev skeppshandlare i Malmös gamla hamn. 

Det finns ett ständigt mantra om vänstern och kommunismen, men högern och rasismen/nazismen sopas alltid under mattan. Jag vet inte hur ni, mina vänner, känner er delaktiga i världen och hur era släktingar agerat i kris- och krigstider, under förtryck, men att medierna inte lyfter detta mer med ministern och hans mycket aktivt rasistiske son är obegripligt för mig. Det som sker i USA, på Gaza och det Medelhavets flyktingar upplever är bortom all logik och humanism. Och nu har jag inte ens kommit till vädret. Må bäste människa kasta första sten. 

Per Svensson, han hade skrivit om detta ur ett sant kritisk, kunnigt och humanistiskt perspektiv. En ledstjärna i denna tid, i intellektuell kris. Hur övrig svensk media väljer att i olika grad tona ner ministerns föräldraansvar, politik och säkerhet kopplad till våldsbejakande högerextremism låter jag vara osagt, men Sofia Mirjamsdotter skräder inte orden i VT. Skönt. 

/Döden döden döden

Sommarlov

Paris 

 

 

Om jag hade kunnat åka till Paris hade jag kollat in David Hockney på Foundation Louis Vuitton. Ser ut som att de har kraftfullt målade väggar i några av salarna, bara en sån sak gör mig glad. Han målar vår och sommar så att du överlever vintern. Såg en stor utställning på Centre Pompidou 2017, men tydligen ska den aktuella utställningen vara ännu mer omfattande! På utställningen 2017 fick vi besökare inte fotografera vilket inte innebar någon förändring av hur konsten upplevdes för mig, vilket jag tror var intentionen. Åh! Måste skaffa en rosa ram till min Portrait of an Artist (Pool with Two Figures)-poster. Kommer att bli fint mot blågrön vägg. Ingen kan någonsin anklaga mig för att jobba snabbt i alla fall. 

Sedan hade jag traskat förbi Maison Gainsbourg och MEP (Maison Européenne de la Photographie) eller Jeu du Paume för att avsluta kvällen med ett öppet fönster mot någon gata efter maten på torget strax intill…. Små museer och enkla restauranger är alltid bäst.

Drömmar och verklighetsflykt när det ofattbara vansinnet aldrig tycks ta slut, utan bara ökar och ökar. Får påminna mig själv om att de flesta människor egentligen vill varandra väl, men hur kan vi äldre förklara att en gång i tiden var normen gästfrihet och att ta hand om sjuka och svaga. Inte digitala flöden och polemik.  Jag saknar ord för det som sker just nu.  Men känns skönt när Emma Bouvin i DN skriver det rätt ut, den där tajmingen Netanyahu pysslar med; att skapa undergång och skifta fokus så fort människor börjar protestera. Piss på alla dessa diktatorer, härskare, despoter, makthungriga och hagalna oligarker och terroristgrupper, allihop.  Resten av mänskligheten vill nämligen leva i fred och frihet: dra sula på parketten, titta på tv, odla körsbärsträd, spela yatzy på stranden eller sticka en hatt till katten. Finns så mycket att göra, men så ska några osäkra genomläskiga individer ställa till det. Så less på dem. 

Så Paris känns inte så dumt att drömma om ändå, eller en bra bok och lite matrester i Malmö med solen gassande utanför. 

/Döden döden döden