Pågående samtal

Får verkligen verkliga människor finnas (på bild)?

Ett av alla dessa fotografier som jag aldrig blir klar med. De stod där, alldeles stilla, lysande vita som marmorstatyer. I grönskan. Grönskan…. Vilken grönska? Beskurit, gått tillbaka. Får ansiktena synas, då jag fotograferat dem på allmän plats, men är det konstnärliga värdet verkligen tillräckligt högt? Kan jag komma undan med att problematisera Ai kontra verkligheten? Suddar lite… Kommer inte fram till något. Lägger bort. Lägger ut. 

Magnus Halldin, Respons:

”… Redan i den första essän, »I Platons grotta«, skriver Sontag en mening som slår en bro mellan essäerna i Om fotografi och Att betrakta andras lidande: »Att fotografera är att appropriera det som fotograferas«. Fotografiet, menar hon, uppfattas ofta som en skildring av världen, men är endast ett slags dokumenterad skärva av den. Varje medveten fotograf väljer ett perspektiv, en vinkel, ett utsnitt av den så kallade verkligheten. Redan här väcks den berättigade frågan om vad som uteslutits, och på vilken grund. Är uteslutningen överlagd eller ett resultat av slumpen? Är den tendentiös? Estetisk? Politisk? Lägg därtill det retoriska manövreringsutrymme som redan i det ögonblick fotografiet tas kan sättas i spel för olika syften och sammanhang. En bildredaktion på en dagstidning, ett galleri eller ett museum kan sedan i författandet av en bildtext styra betraktarens blick och tolkning. Eller som Sontag skriver: »varje fotografi väntar på att förklaras eller förfalskas av sin bildtext«.” 

/Döden döden döden 

Känns som fredag

 fast det är torsdag (tydligen)?

Earthlings Richard Kalvar

Nytt förbättrat recept…

Nej tack!

Mitt största problem med kapitalismen är inte att den finns, den finns i oss alla, hur man än vänder och vrider på det. Att ojämlikhet inte gagnar någon, utom några få, är kanske inte heller någon nyhet. Eller att den, vi kan kalla kapitalismen Tess, med kallt mod ofta är dålig för miljön och inte sällan, alltid, krokar arm med den politiska makten. Det känns ju sådär. I mitt vardagliga liv påminns jag om Tess ständig. Att ostens pris står i kilo på ett ställe och styck på ett annat. Intill varandra på hyllorna. Seriöst? Det är bara för att förvilla trötta och ouppmärksamma människor och förstöra ekonomin för dem med små marginaler. Att kaffeförpackningarna inte bara blivit mindre, utan även alltmer komplicerade att öppna, och sortera (Zoegas till exempel). All mängd vatten som går åt att rengöra förpackningar pratas det alltför för lite om. Att dyra bra mobiler ska sluta fungera, hörlurar slängas på tippen och om något tvättmedel är riktigt bra på att ta bort fläckar och för miljön, berätta det inte för allt i världen inte för Tess för då kommer produkten göras oss med ett nytt förbättrat receptet som plötsligt kräver två produkter och bli dubbelt så dyrt och fungera sämre. Samma med hår- och hudvård och smink. Och så vidare. Hållbarhet är motsatsen till Tess, vilket är helt ohållbart. Varför säger ingen politiker ifrån? Istället måste alla ha mobiltelefoner som är svindyra, och går de inte sönder eller stjäls måste de bytas ut på grund av en orimlig mängd uppdateringar och räcker inte det som argument så handlar det om våra master. Och det slutar inte där, för varje uppdaterad modell (i princip) kräver nya fräsiga laddare och fodral. Inte ens ett mobilt miljövänligt laddsystem har de orkar innovera fram. Det finns ingen standard. Varför kan man inte ladda mobilen i solen till exempel? Det går att göra. Varför vill inte Tess gott och göra något bra? Varför ställs inga rimliga krav? Ifrågasätter Tess existensberättigande utan regleringar starkt. Nej. Det regnar aldrig några pengar över de längst där nere. Och förpackningsindustrin, vilket lönsamt, sorgebarn ändå. Tess löser inga problem, är inte särskilt funktionell och vad hände med alla kreativa innovationer. Kvalitén? 

Om kära Tess är så fantastiskt viktig för samhället och duktiga entreprenörer och innovatörer, gör något bra, annars är jag tveksam till att vårt beroende av er verkligen finns, utan mer liknar ett tvång. 

Gör om, gör bättre. 

/Döden döden döden 

Identitet

Mellan rum 

Det jag egentligen försöker peka på är att artist statements är så förvillande lika varandra språkligt, och allmängiltiga, att de blir fullständigt intetesägande och skulle kunna beskriva alla konstnärers ”praktik” när man tänker efter.  Alla är samma, men den konstnärliga gestaltningen skiljer åt. Det är kring det sista krutet borde läggas. Tror att det rör det egentligen. Min irritation. Läste upp några  statements för min äldsta dotter, som utbrast: - Men, vilka floskler! Säljtexter som låter nåt. Fint. Bildat. Mellanrummen. Erfarenheter. Utanförskap. Mellanförskap. Sorg. Etnologi/Antropologi. Sexualitet. Levda erfarenheter (?). Man har kommersialiserat och akademiserat precis allt. Någon tar bilder och hävdar att det är en sorgeprocess, som att skönheten och skulle sitta i sorgen, att lastbilen/fälten/ljuset får validitet på grund av en anhörigs sjukdom eller död. En annan undersöker arv och miljö. Det är ju hela livets spektrum och erfarenheter som ständigt processas och tolkas av utföraren. Essäer skrivs. Så har det varit i alla tider, hos alla konstnärer. Man tolkar, formar och delar med sig. Väl? Det är väl självklart att du påverkas av din miljö och dina erfarenheter. Måste traumat säljas in för att ge ett konstnärligt berättigande? Ja, kanske. 

Jag är nog bara avundsjuk på grund av min egen oförmåga och frustrerad över att jag inte är frisk och pigg nog att göra något själv. Att jag inte orkar, inte hinner med.

Det är lätt att bli raljant, förlåt. Har ondgjort mig så många gånger över artist statements att jag begriper att det är dags att sluta med det nu. Skrev bättre om det tidigare i Against interpretation till exempel. Släpp. Loss. (Ge upp).

 /Döden döden döden

Klipp och klistra (artist statement, anyone)

the circuit

Bokskogen, utan synlig kroppsdel.

Höll på med gardiner. Har alltid älskat tunga draperier. Nu dök Drapes//Parts av Eva Stenram upp. Ser fantastiskt ut. Pinuppors utklippta ben, bakom draperier. Vernissage och samtal på CHAUSSEE 36 i Berlin häromdagen. 

Läser i Lensculture: 

”A pair of clever, enigmatic series that play with desire, eroticism and photography’s fundamental questions surrounding presence and absence”. Om Eva Stenram. 

Rum för eftertanke. Minne. Processer. Närvaro. Frånvaro. Läkning. Vardag. Läser jag någon annanstans. Eller identitet. Intimitet. Motsatsförhållanden som "undetsöks". Om och om igen. 

Min Artist statement (del 1) 

Processesing the absence of (identity), home, reflections surronding memory, eroticism (or intimacy), healing and presence in everyday life. (Yolo)

/Döden döden döden 

Slår ett slag för Stockholm

Monsters Partyline (igen). 

Jag får förmoda att i princip samtliga kulturskribenter i Sverige hyser en extremt stark tilltro till svensk sjukvård och socialtjänst med flera och litar blint på svenska myndigheters journalföring, samt små barns uttrycksförmåga till främlingar. Ska kolla in dokumentären Hatet på SVT och även något som fanns på TV4. Jösses Amalia. 

/Döden döden döden 

Kan du känna lycka?

Paris 2025 

 

Mamma reagerade stark när vi passerade Centre Pompidou och hon såg Eva Klasson där. Paris 1977.

Vi fick lite snö. Äntligen. 

Sen försvann den. 
Säg den glädje som varar. 
Brygger mitt morgonkaffe, nyser och tänker på att om inte medelklassen slutar leka överklass snart 
så kommer vi snart inget kaffe ha. Klimatkatastrofen kommer inte bara att innebära lägre villapriser i Skanör, att människor dör eller skogen brinner ner, utan även min frukostrutin påverkas. Där går väl ändå gränsen? 

Sex och samtid 

Storytelling är konsten att berätta en historia för att skapa en emotionell koppling och göra information mer engagerande och minnesvärd. Det är ett effektivt verktyg inom exempelvis marknadsföring och kommunikation, där det används för att bygga varumärken, förmedla budskap och engagera en publik på ett djupare plan än bara genom fakta. 

Kärnan i storytelling

Emotionell koppling: Genom att berätta en historia aktiveras delar av hjärnan som gör att mottagaren kan relatera till berättelsen känslomässigt, vilket leder till större engagemang.

Minnesvärdhet: Människor är programmerade att lättare komma ihåg information som presenteras i en berättelseform med en början, en mitt och ett slut.

Verktyg för kommunikation: Storytelling används för att göra komplexa produkter eller tjänster begripliga, stärka ett varumärkes identitet eller helt enkelt göra en presentation mer engagerande.

Hur det används

Marknadsföring: Företag använder storytelling för att skapa en starkare koppling till sina kunder genom att berätta om varumärkets historia, filosofi, mål och värderingar.

Medarbetarkommunikation: Inom organisationer används storytelling för att förmedla budskap på ett sätt som inspirerar och skapar engagemang bland medarbetarna.

Olika format: Storytelling kan användas i nästan vilket format som helst, inklusive text, film, musik, bild och muntliga berättelser. 

Viktigt att veta

Baserat på sanning: Även om en storytellingtext kan anpassas för att vara mer dramatisk eller intressant, bygger den alltid på en grund av sanning.

Historisk koppling: Förmågan att skapa och förstå berättelser är djupt rotad i människans historia och kopplas till överlevnad genom att vi kan måla upp scenarier för framtiden. 

(Ai, dvs en hyfsad sammanfattning av vad människor skrivit och tänkt ut redan)

Samma sak när det används i konsten, men då säger man skapa kontext och mening. Man undersöker.  Jag begriper detta men jag tycker i grunden att det underkänner betraktarens förmåga, egna tolkningsfrihet och upplevelse om verket eller konstnären måste beskrivas för att förstås av konstnären själv. Där borde väl kritikern ändå kliva in. Eller curatorn. Väl? Sedan är processerna och materialen intressanta, givetvis, men att allt måste laddas med magi (tuffa erfarenheter) och lång text är jag tveksam till. För mig blir det fluff om inte konsten orkar stå på egna ben och dessutom alltid måste beskrivs med exakt samma kontext; undersökta minnen, utanförskap bla bla bla. Handlar inte all konst om det, det intressanta är väl ändå utförandet och vad den/det gör med oss? Eller? Nej, jag har fel, men samtidigt har jag rätt. Också. Kanske stör det mig att fotografi alltmer känns som teater. En människa lägger halva överkroppen på ett bord och tittar snett bortåt. - Se ut som någon som längtar, säger fotografen! Se äkta ut! Inte vara en människa som längtar, som fångas på bild, vars eventuella längtan är äkta.

Jag älskar studiobilder, knasbilder, fula bilder, roliga foton, mode, konst, det dokumentära… Men att se, säg två personer som kramas och samtidigt tittar in i kameran… Hur många gånger har jag inte sett exakt samma bild, det ”personliga tilltalet” blir så djupt opersonligt att jag blir provocerad. 

Fotografiet måste kunna stå på egna ben. Att underkänna verkligheten är att underkänna fotografiets och fotografens potential och kraft, perception.

Det finns en konflikt (i mig) kring önskan om det perfekta och det störiga; läget när nackhåren reser sig (hos mig).  Dvs en skitig mugg eller bil i bakgrunden i perfekt ljus. Asymmetri, men ändå inte. Det transcendentala, det som kommer från ovan och annat jag inte begriper. Däri ligger magin (för mig). 

 

15 Rue Lepic (Där Amelie från Montmartre, spelades in).

I Paris, på Rue Rambuteau, var det fortfarande höst. T-shirtväder ena kvällen, regn den andra. Milt, friskt och skönt. Människor överallt. Idag faller snön över Paris. 

Det tar några dagar tills du lärt dig hur du lever billigast och bäst. Vietnamesisk lunch 3,5, nybakad paj med lax och lök 2,90 till middag. Du ber om kranvatten. Du reder dig. Skulle bli smal som en pinne, igen, om jag bodde där. Trots ostar, vin och bröd. 

Ett hett tips är buss 69 , om du orkar klura ut den nya appen eller biljetten. 

Bussen går från den där kände begravningsplatsen till det där berömda tornet, 

förbi alla möjliga sevärdheter. Buss 96 verkar också helt ok. Promenaden upp från Rue Rivoli till Montmartre, 

från Hallarna genom Pigalle (porr- och gitarrerdistriktet) och förbi någon av passagerna är också fint. 

Dofterna av rengöringsmedel, kryddor, stekos, parfym, avlopp, nybakat, skaldjur, kaffe, omelett, trafik och kakis stora som apelsiner. Livet på gatan. Brandfarliga vindlande trätrappor. Koppelfria hundar som strosar tryggt omkring. Små flickor i vackra kappor, en korpulent slaktare i förkläde tittar nollställt ut mot gatan, ett par som hånglar i en busskur i Montmartre. Paranta damer. Det finaste är kanske ändå blickarna… och ostarna. Ostronen! Och vännerna, såklart. Och en café noisette. Tunnelbanan, att ladda sitt lilla papperskort kändes oöverstigligt först, men klarades av utan högskoleexamen, till sist. Kalla mig gärna geni. C'est très compliqué! 

Ger upp fotograferandet. Ska jag börja med lera? Olja? Klippa klistra? I don’t know. Något måste jag ju göra, skapa. Börja sticka halsdukar igen. Jag är så fasansfullt less på ”fotografi”. Det exotiska snubblar vid det rasistiska, men ack så välmenande ändå? Sett det tusen gånger om. Ge mig något nytt!!! Det är processer hit och dit, det eviga narrativet. Undersökandet som pose. Eller en skön attityd.

Ramlar in på någon Serranoutställning intill renoveringsstängda Centre Pompidou, ser Piss Christ och minns debaclet då det begav sig (1987?) och hur det hänger sig kvar i det konstnärligt betydelsebärande undersökandet av stigman och trauman. En bild på ett knä. Har benet burit en specifik erfarenhet. Ett trauma? Böldpest/våldtäkt/minnen av utanförskap/sexuell läggning. Det gör bilden intressant. Inte själva fotografiet. Det finns massor av bra fotografi. Såklart. Tänker på Hasselbladsprisvinnaren Sophie Ristelhueber, dra inte in henne i det här. Hon gör det storartat. Men om alla andra ska känna in sig på trauman vill jag inte vara med. Eller fotografera sina eller andras skrev/bröst/hud. Vem har inte varit med om traumatiska livshändelser ändå? Vem har inte ett skrev och en underbyxa? Eva Klasson har redan gjort det, bäst. Eller minnen. Ge mig skönhet. Ge mig en käftsmäll. Få mig att känna något någon gång. Ett skratt. En tår. Nya perspektiv. Tänka: shit, din lyckans ost! Så snyggt! Vill inte bli kittlad av erotiska undertoner. Jag vill bli avundsjuk och inspirerad. Jag är less på undertoner. Men även övertoner. Är så fruktansvärt less på fotografier på människor som ligger i en hög på varandra med nollställda ögon och påhittade utanförskap. En massa rika typer med dyra kameror lånar människor i färg, diagnos, eller sjukdomar för att hitta på något intressant om sig själva. För hård blixt. Infrarött. Det var roligt första gången! Alla tillgjorda blickar, ta bort. Ge mig unika ögonblick, något briljant; känslor av aha! Kul! Av något jag inte kan definiera, men ändå känner igen. Så mycket lättsmält och innehållslös, ytlig rappakalja. Det blir så likartat. Alla gör samma. Jag förgås av leda, av min egen oförmåga och totala brist på energi. Jag kanske bara är deprimerad. Läkaren frågade: kan du känna lycka? Ja. -Då är du inte deprimerad.  Nähä, jag är väl bara låg då…? 

Läser en gammal text av Lyra Ekström Lindbäck i Flamman och kan bara hålla med Traumakulturen gör oss alla till offer (för ett pissigt självcentrerat samhälle och tråkig konst). Ai ännu mer. Har ju avtrollat hela världen. Så fort du ser något fint ylar barnen, nämen det är ai (även när det inte är det!). Hur ska någon kunna fotografera något om det inte ens får existera i egen rätt, erkännas på riktigt. Snart finns inget kvar. Allt en potentiell fabrikation. Det kanske glädjer andra, men just nu känner jag bara tomhet. 

Kanske är det bara jag som står och stampar och som är alldeles för trött. För låg för konst. Ett nytt slags low. 2025, året jag inte tog en enda riktigt fet bild. Det skrämmer mig. Året då det enda som räknas är ett halmstrå hopp - and yet another kaffekopp. 

💙🤍❤️

Puss! 

Eder bittre Döden dövörat (hur rätt har inte autkorr ändå?) döden

Ja?