På tjejtoan

Vi ser er! 

🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹

Passerar Gustav Adolfs torg och valstugorna och hinner tänka: Hjälp, tänk att stöta på dem i kön på tjejtoan en fredagskväll… 

Jag kan absolut ingenting om politiska stategier och pr, det erkänner jag, men om sossarna ska locka till sig sossar måste de representeras av fler än ett par välbeställda damer med mean girls-blick, som försöker se tuffa (arga och förtroendeingivande) ut. Minns inte när jag läste eller hörde något om rättvisa eller uppriktiga och spännande visioner inför framtiden sist. Större delen av Sverige kokar av frustration, framförallt gamla sossar, som tror på ett fungerade välfärdssamhälle, för hela landet. De som vet att det kan fungera bättre, utan en massa utförsäkrade, fattigpensionärer, arbetslösa och hemlösa som får leva på kyrkans bistånd och välgörenhet. De som förstår att ett samhälle bygger på det gemensamma. Att jag har barn som tagits hand om av andra vuxna som har barn och föräldrar som andra hjälper och tar hand om, och att någon av dem kanske kommer att skjutsa din mormor till en fest i Knivsta, eller laga någon farfars höft och sanda gatan i vinter. Att vi hör ihop i en enda lång kedja, vare sig vi vill det eller inte. Och det är viktigt att vi förstår det. Att någon asfalterar en del av E4:an, någon odlar växter, någon annan ligger på hospice, och ytterligare någon filur spelar fotboll och kör bussen varje morgon från Hägersten. Skulle kunna fortsätta hur länge som helst. 

🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹 Så om jag jobbat med pr för sossarna, vad hade jag hittat på då? Kanske hade jag ringt fotografen Nils Petter Löfstedt, i dagarna aktuell på Fotografiska (det finns en otrolig mängd underbara fotografer som skildrar och undersöker vårt lilla land) och frågat efter foton och sen så hade jag ramat in dessa med röda maffiga sosserosor och skrivit: Detta tror vi på. Vi ser er! Nu kör vi! och affischerat hela stan med en kärleksförklaring till gemene man. Det är det enda svenska politiker ska hålla på med. Inte kasta ut unga människor från landet, jobba med proryska trollkonton, vara rasist, sko sig privat eller helt ignorera klimatförändringarna och slänga arbetslösa under bussen 🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹🌹men så är jag inte expert heller, men jag vet att de allra flesta vill ha det lite bra och göra rätt för sig - och kanske bli sedda någon enstaka gång. 

Med detta sagt så skrev Joel Halldorf så här i Expressen precis:

”För vad är liberalism utan öppenhet och tolerans, konservatism utan respekt för institutioner och kristdemokrati utan omsorg om den lilla, utsatta människan? 

Den som vill ha tillbaka dessa partier i den form de en gång hade, bör inte rösta på dem i årets val. Alliansen med Sverigedemokraterna har förvandlat dem till oigenkännlighet – och om det blir fyra år till i samma sällskap, vad finns då kvar? 

När värderingar eroderar fungerar ideologierna inte längre som roder. Det är därför politikerna inte klarar av att hålla kursen. Och när de visar sig oförmögna att dra en linje och stå fast vid den, måste väljarna göra det åt dem. 

Årets val handlar om detta: politikens grundläggande värderingar – och väljarnas röda linjer.”

Fred och kärlek,

/Döden döden döden 

Un petit peu

 Hopp om framtiden.

❤️ (texten här)

Några frågor i valtider

 

Om svenska värderingar 

Yayoi Kusama

Nu har jag skrivit pyttepyttelite om:

1) Miljön (i Norrland och Malmös bajsvatten)

2) Skola och diagnoser

3) Vård (spartips bland annat) 

4) Bostadspolitiken (gör om, gör rätt)

Några av de viktigaste valfrågorna, om du frågar mig - och en majoritet av det svenska folket. Men jag har som en vanlig, människa och filur lite koll och är inte någon expert, men det är inte Åkesson heller. Kanske är det ovanligt illa formulerat, men jag är jättetrött i huvudet och brottas med språket förskräckligt, och det digitala, men jag bidrar i alla fall med något.  

Någonstans hoppas jag att fantastiska Dollys frånfälle påminner oss om vad som betyder något och kanske frigör oss lite från alla dumheter som vi vaggats in i som det nya normala. Jag vill bara att det nya normala ska bli onormalt igen.  "När upphörde humanism att höra till de svenska värderingarna?" Frågar dig Martina Montelius i Expressen i en alldeles rasande lysande text...

Tack Ann Heberlein som skriver klokt om Hur synd är det om svenska barnfamiljer? och alarm om reella konsekvenser kring A-kassans försämringar beskriver Jesper Lacour Lindholm mycket tydligt på Facebook, detta borde politikerna prata mer om. 

Tack för ordet. Eder,

/Döden döden döden 

ADHD-sommar

Not so easy peasy 

Alla som vet vet hur det är att leva i en familj med diagnoser. Alla som lever i det vet hur fullständigt renons omvärlden är på hur komplext, svårt och fullständigt dränerande det faktiskt är. Empati är inte något som vältras över dem som lever i det. Tvärtom. Få är så föraktade som ”misslyckade” föräldrar (föräldraskap) och stirriga eller annorlunda barn. Så det kan kännas något övermäktigt för så kallade npf-familjer att läsa spaltmeter efter spaltmeter raljanta texter som förringar och förlöjligar och förenklar svårigheter och de livskonsekvenser dessa diagnoser ger eller kan ge. Detta har pågått länge men ökat i samband med Carina Bergfeldts serie Alla mina bokstäver på SVT Play. Samtidigt som en diagnos kan bli en enkel förklaring, eller bortförklaring, till ett kasst beteende, vilket inte heller är okej. Överdiagnostiseringarna får psykiatrin stå för, men visst lutar det åt att allt färre orkar med dagens samhällstakt i längden, oavsett diagnos eller inte. Alla har vi våra egenheter, sårbarheter och svårigheter. 

Det finns föräldrar som tvingar sina gråtande barn till skolan och efter år av väntan på utredningar på BUP ändå måste åka tvärs över landet för en köpeutrening för att resurser och personal saknas i den egna regionen. Det kräver ekonomi, eftersom föräldrarna måste ha råd att lägga ut för utgifter som resor och boende med mera även om regionen betalar i efterhand. Det är alltså ekonomiskt segregerat redan från start. Sedan ska föräldrarna fatta beslut kring medicinering… med hjälp av en klinik som oftast är inkörd på ett preparat. Det är således en fyrkantig värld som möter en fladdrig själ och slutkörda föräldrar och utredningen är köpt från ett företag som inte har något uppföljande ansvar heller, och BUP sitter alltid tysta i båten. Samtidigt som skolan vägrar erkänna diagnoser, trots att de åligger dem (den omöjliga!) uppgiften att anpassa miljön, då alla barn har rätt att gå i skolan och lära sig en massa saker, trots att det saknas resurser och kunskap kring neuropsykiatriska diagnoser och varje barn är unikt. Här ställs föräldrarna inför faktum: utan anpassningar, snälla pedagoger och rimliga storlekar på klasserna (som inte är stökiga) krävs medicin för att barnet ska orka och klara skolan, hjälpligt. Inte nog med att npf-barnen lider i skolmiljön finns alltid risk för ett socialt utanförskap på det. Här skapar vi tillsammans en grogrund för hemmasittande barn och ungdomar och en exceptionell stress för hela familjen. Vi får inte heller glömma skolplikten. Här krävs alltså rika, friska, starka föräldrar med stort kontaktnät som helst ska kunna jobba hemifrån för att barnen överhuvudtaget ska klara sig någotsånär. Eller att någon ser dem, i skolan eller via något intresse, charm eller begåvning (maskrosbarnen, ni vet). 

… Adhd framstår som en diagnos helt frikopplad från samhället – ett hjärntillstånd. Något som kan avhjälpas med en tablett som reglerar nivåerna av noradrenalin och dopamin. Men adhd går inte att förstå utan att tala om den underbemannade psykiatrin, tempoökningen i arbetslivet, marknadsskolan, BUP:s förfall och så vidare. Adhd finns inte – och detta är viktigt – som ett välavgränsat tillstånd, ett dysfunktionellt samhälle är alltid invävt i diagnosen…. (Rasmus Landström, Aftonbladet)

Problemet är att vi alla sitter i samma båt (ursäkta alla båten-referenser, men precis sett lysande Svärtan på SVT och längtar till sjöss) och vi är alla länkade till varandra i ett samhälle som inte lyssnar på vad barn och unga, föräldrar och lärare (lärare är nämligen också föräldrar) behöver. Det är problematiskt. Jag misstänker att under lugna och trevliga hem- och skolaförhållanden ökar chanserna till bättre resultat för alla. Precis som Roland Paulsen beskrev det i intervjun i ETC häromdagen:

”– Något som definitivt avbegåvar oss är fattigdom, säger han.

Det finns flera experimentstudier på ämnet, just om hur ”bruset” från fattigdom kapar koncentrationen och drar ner resultat i IQ-tester.

– Om ekonomiskt utsatta före provet får frågan ”Vad skulle du göra om du fick en faktura från bilmekanikern på 30 000 kronor?”. Då sjunker deras IQ-resultat med 14 punkter, ungefär lika mycket som om man låter bli att sova under ett dygn, berättar Paulsen.” 

och:  

”Att han själv gick från ”svag i skolan” till toppstudent var inget bevis på en ”dold intelligens”, utan familjens förbättrade ekonomiska situation, andra lärare och en ny möjlighet att lära.

Kanske är det också därför han värjer sig mot berättelsen om den ensamma individen som ”lyckas”. Istället ifrågasätter han hela idén om att utveckling är något som vi åstadkommer ensamma.

– Det som individuella IQ-test missar är att intelligensen uppstår mellan oss. Intelligens växer i interaktionen och upprätthålls av gemensamma intentioner, säger han.”

 

/Döden döden döden  

Tillägg från forsknings- och  psykiatrihållet i SvD:

"Ju längre ut på spektret någon ligger desto större är risken att personen får svårt att fungera i komplexa sammanhang. Här finns naturligtvis inte någon skarp gräns mellan friskt och sjukt. Även en person som ligger så långt ut att 95 procent av befolkningen presterar bättre kan fungera väl, om miljön präglas av hög struktur, överblickbarhet, och förutsägbarhet. I en bra skola, med små klasser, tydlighet i undervisningen, och regelbundna läxor är risken mindre för att personens kapacitet blir otillräcklig. I ett kaotiskt klassrum, där eleven själv behöver förstå vad som ska göras, planera arbetet och fullfölja det kan samma person däremot knuffas ut i en funktionssvikt. Strukturell stabilitet har samma betydelse för ett inkluderande arbetsliv."

Markus Heilig
professor, Linköpings Universitet, ledamot av Kungl. Vetenskaps­akademien
Paul Lichtenstein
professor, Karolinska Institutet
Mikael Landén 
professor, Göteborgs Universitet
Martin Ingvar 
professor emeritus, Karolinska Institutet

Tack ❣️

❤️🩷🧡💛💚💙🩵💜🤎💚🩶🤍❤️🩷💛🧡💙🩵

Att ha makt över liv och död

Hur skriver man en story om prevention, om det som inte inträffar?

(Fanny Nilsson, 27/8-26, DN) 

LUCIAN FREUD 

(På Louisiana till och med 27 september 2026)

Ja, hur skriver man om förebyggande arbete, när det bara är utfallen (döden) som kan räknas? 

Hanne Kjöller har alltid varit lite av en trigger för mig. Ofta är hon inne på viktiga ämnen och vi delar vissa åsikter, men vi landar nästan alltid i diametralt olika slutsatser. Det är stimulerande och piggar upp min trötta hjärna. När det gäller en av mina (tusen) hjärtefrågor: sjukvården, så beskriver hon i i SvD att sjukvård inte är för alla, dvs bor du i glesbygd är det längre till sjukvård. Punkt. Helt rätt, men måste det vara så, alltid, överallt och hela tiden och ännu mer nu än förr? 

När det gäller läkarna som går ner i deltid för att slippa betala mer skatt så blir jag mest sorgsen eftersom payback inte diskuteras. Begriper om arbetsmiljön är hemsk, men varför så främmande att ge tillbaka till det samhälle som varit med och bekostat din dyra utbildning, eller tänker jag fel nu? Sedan vet jag att läkare under sin AT och ST tjänar på tok för lite. Verkligen. Men att sluta jobba för att slippa betala skatt känns i sammanhanget bara genomsorgligt, men så lever vi i en värld som idag fullt ut accepterar ojämlikhet, barnfattigdom, öppen rasism och ignorerar klimatkrisen med mera. 

Det jag däremot sett i läkarkåren är en entreprenöriell anda och ett moraliskt och etiskt svajande utav sällan skådat slag, som läkaren som och ena sidan ska ta hand om en skadad patient och samtidigt är ekonomiskt beroende av patientens försäkringsbolag i sin privata sidoverksamheter till exempel. Jobba heltid på flera kliniker och hinna skriva böcker samtidigt är minst sagt imponerande. Och alla dessa skrupellösa nättjänster och bolag som dränerar sjukvården på medel. 

Nej, det är inte fel att tjäna sig en hacka på sin utbildning, men det är inte särskilt synd om läkare som vill jobba så lite som möjligt för att tjäna så mycket som möjligt, heller. 

Jag känner läkare, många trevliga, kloka, hårt arbetande och engagerade människor, så på så vis är texten extra svår. Har självklart också träffat på många seriösa och vänliga läkare i vården: Tack! Det är precis som med ”inte alla män”…  

Sjukvårdspersonal har räddat livet på mig. Andra behandlat mig som en sopa. Det är givetvis högst individuellt, men jag kan inte låta bli att nämna detta: Ryktet gör gällande att det på 90-talet gjordes en undersökning på Lunds universitetssjukhus på den Medicinska fakulteten, som slog fast några så problematiska och graverande resultat att man inte kunde publicera den. Bland annat så ville alarmerande få bli opererade av kollegor men allra värst var kanske att en skrämmande stor andel svarade att de ville bli läkare, inte för det väntade som att bota, bra betyg, av tradition, för status, lön eller medicinsk intresse utan för ”att ha makt över liv och död” (och den där föreläsaren på läkarlinjen i ämnet empati, som var allt annat än uppåt, efter sina mötet med våra blivande doktorer, inte att förglömma)… 

(Gör mig till en fluga på väggen i klassrummet under kursen i empati, om sådan nu finnes, men snälla låt mig slippa framtidens läkarstudenters samtal på Pågatågen framöver. De gav mig skrämselhicka rent ut sagt. Ignorance is bliss, ibland… Jag tänker också på det eventuella lidande och stress de läkare som inte har empatistörningar måste befinna sig i, i en sådan miljö.)

Personligen landar jag i en övertygelse om att, precis som Hanne, annan forskning och Fanny Nilsson med flera att en fast läkarkontakt och färre listade hos densamme är grundläggande för läkares möjlighet att göra ett bra jobb, för patientsäkerhetens och för den ömsesidiga tillitens skull, men min uppfattning är att vi skulle tjäna ännu fler skattekronor om läkare dessutom började lyssna, på riktigt, på sina patienter också. 

Jag vet inte hur många gånger patienter inte blivit lyssnade på, gaslightade, med år av lidande i onödan som resultat, för att de blivit avfärdade gång på gång. Framförallt kvinnor. Och hur förnedrande det är som patient att bli avfärdad som dum i huvudet eller vårdsökande, i värsta fall kanske till och med bli kallad hypokondrisk, alternativt SVBK, sveda-, värk- och brännkärring, för att sedan mötas av ”medicin är inte en exakt vetenskap” när cancern eller livshotande hälsotillstånd är ett faktum. Oops, little did we know, again. Det kostar på (samhälls)kroppen och tryggheten. 

Hos en av Capios vårdenheter som jag var listad på sa triaget, den sjuksköterska som sitter i mottaget eller telefonen och beslutar om du ska få en läkartid eller inte: Ta en Alvedon och blir det inte bättre, åk till akuten, oavsett vad det gällde. En lika intressant som sorglig iakttagelse är att om jag och min före detta make kom med exakt samma symptom så fick han en diger läkarundersökning och lång radda tester, medan exakt samma hälsotillstånd beskrevs som utmattning, stress eller oro hos mig. 

Men, observera, så lyckliga vi blir av att möta vänliga och professionella läkare och sjukvårdspersonal, när det händer. Glöm inte det kära ni. We love you! Ni gör skillnad och ger hopp. Bara en liten sak som rak och tydlig kommunikation räcker mer än väl för att värma mitt hjärta alldeles särskilt mycket. 

Måste även passa på att ta upp det där med Kloka kliniska val. Jag vet inte om jag håller med Dagens Nyheters ledare som gått på kampanjen. Snarare ser jag ett problem med vilka som får vård och att läkares förutfattade meningar inte är densamma som patienternas verkliga sjukvårdsbehov; att många läkare bedömer utifrån andra faktorer, egna bias, än de medicinska. Snarare tror jag att en hel del problem med ”slöseriet” i sjukvården kan bero på vilka som nyttjar sjukvårdsapparaten mest och bäst, bland annat de med sjukvårdsförsäkringar ”Jämfört med liknande personer utan försäkring får de försäkrade snabbare tillgång till specialistvård och i vissa fall tidigare diagnoser – bland annat vid cancer.”

Min enda rekommendation är alltså, detta är helt gratis och kräver inga dyra tester (!), till sjukvården är att börja lyssna på vad patienter säger, ta en seriös anamnes, ställ några relevant frågor och sluta bedöma människor utifrån hur ni bedömer det som sägs utifrån ytliga fördomsfulla parametrar (kön, ålder, socialgrupp, utseende och så vidare). Klirr i kassan direkt! Men det är svårt att leda till bevis: 

Inom medicinsk forskning är dödlighet det ”hårdaste” utfallet. Men relationskontinuitet ger så mycket mer: man söker mindre vård, genomgår färre meningslösa tester, och – det här är oerhört viktigt – man känner sig tryggare. Relationen och förtroendet, fundamentet i sjukvård, är även svaret på vaccinskepsism, alternativmedicin och ökad medicinsk komplexitet. Mer primärvård i stället för sekundärvård (sjukhusvård) är dessutom billigare.

Det borde ju vara en politikers dröm, eller hur? Lägre dödlighet, nöjdare och tryggare befolkning, och dessutom billigare! Men i stället för riktig primärvård hittar man på nödlösningar för att ”avlasta” vårdcentralerna: 1177, närakuter, oseriösa appläkare och farliga chattbotar. Detta existerar inte i nämnda länder med fungerande primärvård. 

(Fanny Nilsson, DN)

För hur skriver man en story om prevention, om det som inte inträffar? 

Eder,

Döden döden döden 

Glädjebeskedet:

”Inget mer bajsvatten i kanalen”

(Gammal text jag sket i, men så läste jag nu zombielaxarna i Torneälven och slänger ut rader från i början av maj… efter en ovanligt varm sommar.)

Nu, när livet spritter i varje gren och knopp och solen börja värma och kanske, kanske, finns det ändå ett litet hopp. Då, mitt i centrala stan, i kanalen, med stadens godkännande klockan 19, en vanlig tisdagskväll i maj, tada: valde staden att släppa bajset fritt! Det kändes sådär. 

Längs kanalen lever svanar, gäss, änder, hägrar med sina ungar och gässlingar med råttor, kaniner, småkryp och ett gäng arter och växter jag inte kan namnen på. I kanalen som rinner ut i havet finns det fisk. Där tar människor i stan sitt stärkande morgondopp. Råttorna leker och lever fritt, mitt på blanka dan röjer de runt bland lekande barn. Synnerligen klokt ur ett smitt- och hälsoperspektiv med extra mycket bajs i kanalen då, tänker jag. 

Hade det inte varit bättre att hämta upp det ofiltrerade avloppsvatten med tankbilar till närmsta reningsverk istället? Oavsett kostnad. Nu när syrénen blommar och gräset är som grönast.  Men vad vet väl jag. 

Numer sker bad i havet ”på egen risk”. Ja, släpp bajset fritt, det är vår! 

Ska snart ta tag i Hanne Köllers text om samerna och rennäringen, det har varit en följetong, minst sagt. Jag har tyckt att det låter förskräckligt. Sen läser jag om LKAB och gruvnäringens eviga oförmåga och ovilja att respektera miljön, men vad är väl lite uran i vattnet och dieselskimrande utsläpp om staten vill gå in och sälja ut, och gräva bort. När det finns snabba cash i Norrland. När uranet och eller oljan rinner ut i friska, viktiga vattendrag och gammal skog skövlas så vill Ebba Busch gräva ännu mer. Känns så himla tryggt när kommuner, företag och myndigheter tittar bort. 

Vad naturen behöver och Sveriges befolkning vill tycks helt irrelevant. Hade tänkte knorra ihop texten med bajs- och oljeutsläppen i centrala Malmö och stinkande vindar från Norra hamnens oljeindustrier tillsamman med alla skryt- och nybyggen och projekt med fantastisk havsutsikt, men kanske en annan gång, om den orken återfinns. 

Jag kan väl lite trött konstatera nu i augusti att det känns sådär.

❤️

/Döden döden döden 

William Wordsworth

Ode Composed On A May Morning

While from the purpling east departs
The star that led the dawn,
Blithe Flora from her couch upstarts,
For May is on the lawn.
A quickening hope, a freshening glee,
Foreran the expected Power,
Whose first-drawn breath, from bush and tree,
Shakes off that pearly shower.

All Nature welcomes Her whose sway
Tempers the year’s extremes;
Who scattereth lustres o’er noon-day,
Like morning’s dewy gleams;
While mellow warble, sprightly trill,
The tremulous heart excite;
And hums the balmy air to still
The balance of delight.

Time was, blest Power! when youth and maids
At peep of dawn would rise,
And wander forth, in forest glades
Thy birth to solemnize.
Though mute the song, to grace the rite
Untouched the hawthorn bough,
Thy Spirit triumphs o’er the slight;
Man changes, but not Thou!

Thy feathered Lieges bill and wings
In love’s disport employ;
Warmed by thy influence, creeping things
Awake to silent joy:
Queen art thou still for each gay plant
Where the slim wild deer roves;
And served in depths where fishes haunt
Their own mysterious groves.

Cloud-piercing peak, and trackless heath,
Instinctive homage pay;
Nor wants the dim-lit cave a wreath
To honor thee, sweet May!
Where cities fanned by thy brisk airs
Behold a smokeless sky,
Their puniest flower-pot-nursling dares
To open a bright eye.

And if, on this thy natal morn,
The pole, from which thy name
Hath not departed, stands forlorn
Of song and dance and game;
Still from the village-green a vow
Aspires to thee addrest,
Wherever peace is on the brow,
Or love within the breast.

Yes! where Love nestles thou canst teach
The soul to love the more;
Hearts also shall thy lessons reach
That never loved before.
Stript is the haughty one of pride,
The bashful freed from fear,
While rising, like the ocean-tide,
In flow the joyous year.

Hush, feeble lyre! weak words refuse
The service to prolong!
To yon exulting thrush the Muse
Entrusts the imperfect song;
His voice shall chant, in accents clear,
Throughout the live-long day,
Till the first silver star appear,
The sovereignty of May.

Fiskarna (i havet)

Det är härligt med rusket och kylan. Det väcker sommarminnen. Nostalgi. Det blåser, regnar, rister till i väggar och fönster.  Som somrarna var förr. Det är inte längre jättevarmt. Kanske blåser fönstret in…

Att sitta ute på en träveranda och frysa och äta fisk och nykokt färskpotatis med dill. Dessa irriterande fiskben, skal och fjäll och skinn. Lax, sik, räkor, torsk. Sufflé och pulverfromage. Mest vuxendricka i läskbacken, Grape tonic och Vichyvatten, istället för Sockerdricka, Pommac eller Päronsoda. Läsk det fick vi aldrig hemma. Farmors suketter och Dextrosol, inte jättegott, men svårt att låta bli. Som mormors Vicks inhalator, känna brännet i näsan, spännande ändå. Konserver, burkar, saft och sylt, marmelad och gelé,  färdigkokt potatis och Bullens pilsnerkorv på vägghyllan i matkällartrappen. Där var det kallt och fanns spindlar. Det var inget vidare för mig. På verandan kunde du blicka mot det kyliga havet, vid horisont låg en ö. Som ingen vuxen ville ro över till. På verandan myggen, på husväggen hängde fiskenäten som aldrig gav något men som skulle rensas på tång. Gång på gång. Kanske en simpa, sådan fuling, så fisken kom från fiskarn’ och räkorna från Konsum och smultronen från någon skogspromenad. Med mjölk. Eller grädde. Men först träs på strå. Tallskog, blandskog, älgar, tjuvar, kaffe, måsars skrik och myggmos på väggarna och Fantomen och Agent X9 och pottan under någon säng. Senare Veckorevyn och Aftonbladet. Bilen som susade förbi löpsedlarna från stora vid världen. Kanske var något rockband på turné. I vindsförrådet gamla Playboys från innan farmors tid. Och veden brann och skinnstolen var nött och jag längtade in till stan, nu längtar jag tillbaka till något som inte längre finns kvar. Myggen. Dasset. Det kyliga havet och högarna av tång. Halkiga stenar. Minns just ingen solnedgång. Jag längtade till Furuvik eller Mallorca hade varit väldigt flott. Gröna Lund, snälla nån, sådan lyx. Hade vi lyckan med oss en tur in till Gävle och känna på lite civilisation. Någon gång stylade jag lillebror med klänning och smink, det uppskattades inte av alla. Så nä, en satt mest och dinglade med benen på utedasset och fäktade mot mygg och gick långpromenader mot klipphällar medan botanikern föreläste och jag tänkte på annat, kanske på troll. Farmors Svensk damtidning. Korsord. Inte minns jag nått, mer än att visst doftar en myr något alldeles fantastiskt gott. Och det fanns bär och svamp och crocket och yatzy och jag undrar hur det skulle kännas att åka ut dit nu. Rensa strömming. Diska utomhus. Och kanske frysa lite, samtidigt som veden knastrar och knäpper och det luktar gammalt hus och vattnet bara finns i dunk. Den ruggiga vackra svenska sommaren. 

Sticker ut näsan genom fönstergluggen, det doftar alla mina svenska somrar. Gräs, blommor, jord, fukt, den söta lukten av träd och sommarkväll. Regnjacksskavet och klistriga kläder, lite svett och lite regn. Regnet mot rutan knackar på. Så tyst, sen blåser det på. Vinden väljer själv. Trädkronorna flaxar, dansar vilt och löven är stora och så klara de kan bli för i år. I morgon kommer det att ligga brutna grenar och nerblåsa badlakan på gården, något enstaka parasoll och blommor som ruskats av. Ja, det doftar barndom. Myggbett. Frustration. Kallt och skönt. Och grönt. Jag tänker på svanarna. Var gömmer fåglarna sig när det blåser så här hårt. 

Nu ska jag läsa min bok (och detta var bara ett simpelt hej). 

Eder,

Döden döden döden 

Mental urladdning

 

 

Koreografi: franska kollektivet (LA)HORDE

Koreografi: Damien JALET

Läget?

Hemma på min gata i stan 

Fiskespö och extra rosa himmel. Kille i rullstol vid gamla hamninloppet, nu Dockan

(där läkare gärna bor, har jag läst någonstans).

Eftersom jag varken är berömd, något auktoritet på området eller klarar av att skriva kort och snärtigt (läs aitexten längst ner om du inte orkar med mina ord) så vet jag inte vad jag ska göra med texten. Skrev den från början, tänkt som en insändare eller inlägg detta sköra valår. För att ställa frågan till vår Kommunstyrelse. Hur vansinnigt långt det fått gå utan att någon politiker gjort något bra för svenska hyresgäster, så jag måste försöka i alla fall. Det börjar bli skarpt läge.

Jag är och har varit medlem av och till i Hyresgästföreningen sedan många år, men varit lite kritisk till Malmömodellen. Den får Hyresgästföreningen ta ansvar för, men intentionen var säkert bara god. Jag är övertygad om att ju fler vi är, desto bättre och starkare. Jag har däremot (tyvärr) aldrig någonsin varit en föreningsmänniska, och är nog inte heller lämpad åt det hållet, men jag har tröttnat på att vi tycks ha gett upp våra inre kompass kring vad som är rätt och riktigt och tappat tron på det gemensamma så totalt. Många knyter näven i fickan och har väldigt svårt att få vardagen att gå runt. Hyresgästföreningens håller i gratis utbildningar och kurser och rekommenderas varmt för dem som vill engagera sig. Jag vill också veta mer och förstå hur våra kära politiker motiverar och fattar sina beslut. 

(Igår handlade jag på både ICA och Lidl, jag kan deras priser och kampanjer utan och innan, och kan kortfattat säga att ICA Malmborgs cashar på ytterligare vinster nu. Det var precis som vanligt där. Vassego ICA från Svantesson, tjingeling!) 

Nå, texten jag ville skriva skulle handla om hyresnivåerna (utgår från Malmö) idag. Måste ta en klunk kaffe så att jag klarnar till lite. Borde väl använt mig av ChatGPT, men bjussar på egen text ändå, så här: 

Vi måste börja prata om hyresrättens roll någon gång. Vad som hänt är fullständigt förödande för oss hyresgäster. Vi svettas varje år vid de årliga hyresförhandlingarna och aldrig kommer någon ”återbäring”. Det blir bara värre och värre och sämre och sämre, trots Hyresgästföreningens idoga arbete. 

Vi hyresgäster behöver få tydliga svar från regerings- och riksdagspartierna, men även från de styrande i Malmö i och med valet. Vad säger kommunen? Oppositionen? Partierna? Allmännyttan, MKB - de som sätter taktpinnen för övriga fastighetsägare? Ja, vad säger ni kära politiker? Såg någon av er Fredrik Gerttens film Push, och om så, tog ni överhuvudtaget in budskapet? Läser ni om hur viktigt det är med levande städer, där människor kan bo, vara och verka; studera, starta företag, arbeta, låta barnen växa upp, njuta av närhet till kultur men även ha råd att använda sig av stadens utbud? För nu finns det snart inga anständiga hyror kvar i Malmö. 

Enbart gamla lägenheter och lägenhetskontrakt, några privata fastighetsägare eller bostäder i så kallade utsatta områden kan ha acceptabla hyresnivåer. De få billiga bostäder som finns kvar går inte att flytta ifrån till större/mindre (tills dess att det ska ske stambyte och fastighetsägaren väljer att helkakla och hyran höjs, igen, och du blev av med ytterligare förvaring och plötsligt inte har råd med gröten längre och paniken är ett faktum). Jag tänker inte gå in i detalj kring hur dåligt systemet hängt med, men det är alarmerande. På riktigt. 

Vi hyresgäster bara betalar och betalar och betalar och den frihet och bekvämlighet som många en gång valt (eller behövt av andra skäl), med vetskapen att vi aldrig kommer att bli miljonärer på vårt boende, känns alltmer avlägsen. Vari ligger friheten när du inte har råd med mat eller något sparande när hyresnivåerna ser ut som de gör? Jag vill inte skämmas över att bo i hyresrätt, men det har blivit en boendeform som idiotförklaras gång på gång. Faktum är att det blivit ekonomiskt ohållbart att bo i hyresrätt för de flesta, och det är en tragedi för fler än mig. Det drabbar staden. Tillväxten. Tilltron till den gemensamma staden: Malmö. Våra barns framtid. 

Två inkomster och fläckfri ekonomi krävs för att hyra 3-5 rum och kök, i centrala Malmö (13.500-30.000). 2-3 rum och kök ligger oftast på omkring minst 10.000 -15.000 + kr, om det inte är nyproduktion . Gissa hur många sökanden det är på de med lägst hyror… Vart ensamstående, pensionärer, sjuka, unga, studerande, singlar, låginkomsttagare med eller utan barn, eller de utsatta för våld med flera, ska ta vägen, det tar kommunen och allmännyttan inte ansvar för. Eller dem med helt normala inkomster som inte vill lägga långt över 50 % av sin inkomst på sin hyra, pengar vi aldrig mer ser röken av. Större lägenheter till familjer finns knappt att få tag på alls och framförallt inte till en skälig kostnad. Vi hyresgäster har inte ens möjlighet att spara till en kolonistuga eller välja bra hållbara material vid renoveringar. Istället vräks barnfamiljer och Sverige utmärker sig med allt fler fattigpensionärer. Vill vi verkligen ha det så här? Gällande bostadstillägget för pensionärer anses en bostadskostnad upp till 7 500 max som skälig och är det man beräknar tillägget på (Försäkringskassan). Ensamstående (utan barn) över 29 år har inte heller rätt till bostadsbidrag. Bara så att ni vet. 

En av de parametrar som påverkar våra hyror, Bruksvärdet, är ”läget” (utöver standard, balkong, hiss, spisfläkt och handduksvärmare och så vidare). Läget måste bort om vi ska ha en vettig hyrespolitik i Malmö (läget finns redan i bruksvärdessystemet med adderas på det även in i Malmömodellen!) samt onödiga renoveringar, - eller några centrala museer och gemensamma byggnader kvar i våra städer, för den delen. Bruksvärdesprincipen tillsammans med Malmömodellens zoner har gemensamt skapat marknadshyror, utan att vi erkänt denna kollaps. 

I centrala Malmö, där vi bor, lever konstnärer, läkare, missbrukare, förskolepedagoger, företagare och entreprenörer, myndighetspersoner, kriminella, arbetslösa, ekonomer, pensionärer, låg- och högutbildade och så vidare, sida vid sida med restauranger och affärer, dagis och skolor, sjukhus, parker och en mängd företag. Det är mångfald på riktigt och något jag som Malmöbo är mycket stolt över. Inte alltid roligt eller lätt, men så en stad bör få vara. Levande. Men området lever en tynande tillvaro idag. 

Sp nu får nog kommunstyrelsen erkänna att de anser att bara höginkomsttagare har rätt att välja områden och bostäder nära skolor, parker, hav eller vänner i Malmö och resten slängas framför bussen. Stå för er politik eller gör något! Nu. 

I vårat hus kunde tidigare ensamstående föräldrar och pensionärer bo, så är det inte längre. Det är svårt för många med normalinkomst att få ihop omkring närmare 15.000-20.000 kr/mån. Finns det inget tak på hur dyrt det tillåts bli, i ett illa förvaltat hus, som betalat sina kostnader för längesen? 

Frågan är om Boplats Syd ens är motiverat längre? Du kommer aldrig att få någon drömlägenhet om du inte vill lägga 15000-25000 kr månad oavsett hur länge du stått i bostadskön. Observera, hyrorna är inte särskilt låga i säg Eslöv, Bjuv eller Trelleborg heller. Det finns ju centrala, attraktiva lägen överallt… Allt beror på vilken stol du står på. 

Utöver detta, om ni vill tvinga människor bort från stan, politiker i Region Skåne, se åtminstone till att kollektivtrafiken fungerar och inte ruinerar oss i så fall. 

Det är erat ansvar, politiker (S, L och M) att stå även på vår sida. Vi är många (majoriteten?) som hyr och tror på hyresrätten. Vi som hyr av MKB har till exempel varit med och betalat över en miljard* för fina Malmö Live, Stadsteatern och annat tjusigt, men era hyresgäster har knappast råd att besöka dess fantastiska platser med dagens hyresnivåer. Marknadshyror (”trygghetshyror”) gynnar inte några hyresgäster. 

Nu har vi haft dessa modeller, lightversioner av marknadshyror, och det blev inte så himla bra för någon, utom fastighetsägarna, misstänker jag. 

Gör om, gör rätt, gör bättre, det gynnar alla! 

Vänligen, 

/Döden döden döden (Som har bott i villa i rik kranskommun och vet av personlig erfarenhet hur gynnsamt det är att äga, för de allra flesta i alla fall. Om du, som är hyresgäst och aldrig ägt undrar över hur det kommer sig att vännerna har råd att åka skidor, på solsemestrar under högsäsong, city getaways och samtidigt har stugor på landet, en, två bilar i garaget och kan renovera huset så kan jag berätta att det inte beror på att de är bättre än dig, utan på svensk politik. Jag unnar alla detta, men se för katten till att rösta så att Sveriges hyresgäster har råd att leva, utan ständig ekonomisk stress. Dumförklara inte oss, utan svensk politik)

Snabbfakta, Subventioner till bostadssektorn (2024):

Ränteavdrag 50,6 miljarder 

Rotavdrag 12,4 miljarder (preliminär beräkning 2025 är 22 miljarder, varav 72 miljoner gick till renoveringar utomlands) 

Bostadsbidrag 4,4 miljarder 

Bostadstillägg till pensionärer 13,8 miljarder 

Investeringsstöd 3,7 miljarder 

Om jag tolkar SCB statistik från Hur vi bor (Hyresgästföreningens hemsida) rätt så är hyresrätten fortfarande Sveriges vanligaste boendeform och Malmös hyror högre än riksgenomsnittet, (men förmodligen ser det likadant ut i Stockholm, Göteborg och Uppsala också). Malmö är också en socioekonomisk belastad stad med hög arbetslöshet så undrar verkligen över kommunen och allmännyttans intentioner och ansvar här? Om vi sedan tittar lite snabbt på Förtroendevalda i MKB Fastighets AB på Malmö stads hemsida så lär det inte finnas många där som bor i hyresrätt, eller någon av dem som bor i MKBs fastigheter. Skämmes, som Tariq Taylor, skulle sagt. 

* De senaste åtta åren har Malmö stad plockat ut 1,7 miljarder kronor av de pengar som MKB:s hyresgäster har betalat in. Det motsvarar 65 000 kronor per hyreslägenhet.

❤️

Nedan, om ChatGPT, skrivit texten:

Hyresrätten i Malmö är på väg att bli en klassfråga

Hyresrätten har länge varit en grundpelare i den svenska bostadsmodellen. Ett tryggt och flexibelt boende – oavsett livssituation. Men i Malmö håller den på att förlora sin funktion.

I dag är det många hyresgäster som lever med en ständig oro inför de årliga hyresförhandlingarna. Resultatet är förutsägbart: höjningar. Aldrig lättnader. Aldrig en paus. Samtidigt ökar avståndet mellan vad människor tjänar och vad det kostar att bo.

Konsekvensen är tydlig. Det krävs i praktiken två inkomster och en stabil ekonomi för att efterfråga en större hyresrätt i Malmö. Även mindre lägenheter ligger ofta på nivåer som gör det svårt att få ekonomin att gå ihop. För ensamstående, pensionärer, studenter och låginkomsttagare är situationen i många fall redan ohållbar.

Men problemet stannar inte där.

När hyror drivs upp genom standardhöjande renoveringar och lägesfaktorer pressas människor bort från sina områden. Kvar blir en allt mer ensidig stad, där bara vissa har råd att bo centralt. Det riskerar att underminera det som gjort Malmö till en levande stad: blandningen av människor, yrken och livsvillkor.

Samtidigt subventioneras det ägda boendet i stor skala genom ränte- och rotavdrag, medan stöden till hyresgäster är betydligt mer begränsade. Det skapar en obalans som i längden påverkar hela bostadsmarknaden – och förstärker ojämlikheten.

Detta är inte en naturlag. Det är resultatet av politiska beslut.

Därför behövs tydliga svar från såväl regering och riksdag som från Malmö stads styrande och opposition. Hur ser ni på utvecklingen av hyresrätten? Vilket ansvar är ni beredda att ta för att säkerställa att vanliga människor har råd att bo kvar i staden?

Allmännyttan har här en särskilt viktig roll. Bolag som MKB sätter normer för hyresnivåer och påverkar hela marknaden. Med det följer ett ansvar – inte bara att bygga och förvalta, utan att bidra till en långsiktigt hållbar stad där fler har en plats.

Hyresrätten kan inte reduceras till en boendeform för dem som saknar alternativ. Den måste åter bli ett rimligt val även för människor med vanliga inkomster.

Annars riskerar vi en stad där allt färre har råd att leva – och där tilliten till det gemensamma gradvis urholkas.

Frågan är enkel: vill vi ha det så?

---

Vill du att jag vässar den ytterligare mot en specifik mottagare (t.ex. kommunstyrelsen i Malmö eller ett visst parti), eller gör den ännu mer polemisk?

Pågående samtal

Får verkligen verkliga människor finnas (på bild)?

Ett av alla dessa fotografier som jag aldrig blir klar med. De stod där, alldeles stilla, lysande vita som marmorstatyer. I grönskan. Grönskan…. Vilken grönska? Beskurit, gått tillbaka. Får ansiktena synas, då jag fotograferat dem på allmän plats, men är det konstnärliga värdet verkligen tillräckligt högt? Kan jag komma undan med att problematisera Ai kontra verkligheten? Suddar lite… Kommer inte fram till något. Lägger bort. Lägger ut. 

Magnus Halldin, Respons:

”… Redan i den första essän, »I Platons grotta«, skriver Sontag en mening som slår en bro mellan essäerna i Om fotografi och Att betrakta andras lidande: »Att fotografera är att appropriera det som fotograferas«. Fotografiet, menar hon, uppfattas ofta som en skildring av världen, men är endast ett slags dokumenterad skärva av den. Varje medveten fotograf väljer ett perspektiv, en vinkel, ett utsnitt av den så kallade verkligheten. Redan här väcks den berättigade frågan om vad som uteslutits, och på vilken grund. Är uteslutningen överlagd eller ett resultat av slumpen? Är den tendentiös? Estetisk? Politisk? Lägg därtill det retoriska manövreringsutrymme som redan i det ögonblick fotografiet tas kan sättas i spel för olika syften och sammanhang. En bildredaktion på en dagstidning, ett galleri eller ett museum kan sedan i författandet av en bildtext styra betraktarens blick och tolkning. Eller som Sontag skriver: »varje fotografi väntar på att förklaras eller förfalskas av sin bildtext«.” 

/Döden döden döden 

Känns som fredag

 fast det är torsdag (tydligen)?

Earthlings Richard Kalvar

Nytt förbättrat recept…

Nej tack!

Mitt största problem med kapitalismen är inte att den finns, den finns i oss alla, hur man än vänder och vrider på det. Att ojämlikhet inte gagnar någon, utom några få, är kanske inte heller någon nyhet. Eller att den, vi kan kalla kapitalismen Tess, med kallt mod ofta är dålig för miljön och inte sällan, alltid, krokar arm med den politiska makten. Det känns ju sådär. I mitt vardagliga liv påminns jag om Tess ständig. Att ostens pris står i kilo på ett ställe och styck på ett annat. Intill varandra på hyllorna. Seriöst? Det är bara för att förvilla trötta och ouppmärksamma människor och förstöra ekonomin för dem med små marginaler. Att kaffeförpackningarna inte bara blivit mindre, utan även alltmer komplicerade att öppna, och sortera (Zoegas till exempel). All mängd vatten som går åt att rengöra förpackningar pratas det alltför för lite om. Att dyra bra mobiler ska sluta fungera, hörlurar slängas på tippen och om något tvättmedel är riktigt bra på att ta bort fläckar och för miljön, berätta det inte för allt i världen inte för Tess för då kommer produkten göras oss med ett nytt förbättrat receptet som plötsligt kräver två produkter och bli dubbelt så dyrt och fungera sämre. Samma med hår- och hudvård och smink. Och så vidare. Hållbarhet är motsatsen till Tess, vilket är helt ohållbart. Varför säger ingen politiker ifrån? Istället måste alla ha mobiltelefoner som är svindyra, och går de inte sönder eller stjäls måste de bytas ut på grund av en orimlig mängd uppdateringar och räcker inte det som argument så handlar det om våra master. Och det slutar inte där, för varje uppdaterad modell (i princip) kräver nya fräsiga laddare och fodral. Inte ens ett mobilt miljövänligt laddsystem har de orkar innovera fram. Det finns ingen standard. Varför kan man inte ladda mobilen i solen till exempel? Det går att göra. Varför vill inte Tess gott och göra något bra? Varför ställs inga rimliga krav? Ifrågasätter Tess existensberättigande utan regleringar starkt. Nej. Det regnar aldrig några pengar över de längst där nere. Och förpackningsindustrin, vilket lönsamt, sorgebarn ändå. Tess löser inga problem, är inte särskilt funktionell och vad hände med alla kreativa innovationer. Kvalitén? 

Om kära Tess är så fantastiskt viktig för samhället och duktiga entreprenörer och innovatörer, gör något bra, annars är jag tveksam till att vårt beroende av er verkligen finns, utan mer liknar ett tvång. 

Gör om, gör bättre. 

/Döden döden döden 

Identitet

Mellan rum 

Det jag egentligen försöker peka på är att artist statements är så förvillande lika varandra språkligt, och allmängiltiga, att de blir fullständigt intetesägande och skulle kunna beskriva alla konstnärers ”praktik” när man tänker efter.  Alla är samma, men den konstnärliga gestaltningen skiljer åt. Det är kring det sista krutet borde läggas. Tror att det rör det egentligen. Min irritation. Läste upp några  statements för min äldsta dotter, som utbrast: - Men, vilka floskler! Säljtexter som låter nåt. Fint. Bildat. Mellanrummen. Erfarenheter. Utanförskap. Mellanförskap. Sorg. Etnologi/Antropologi. Sexualitet. Levda erfarenheter (?). Man har kommersialiserat och akademiserat precis allt. Någon tar bilder och hävdar att det är en sorgeprocess, som att skönheten och skulle sitta i sorgen, att lastbilen/fälten/ljuset får validitet på grund av en anhörigs sjukdom eller död. En annan undersöker arv och miljö. Det är ju hela livets spektrum och erfarenheter som ständigt processas och tolkas av utföraren. Essäer skrivs. Så har det varit i alla tider, hos alla konstnärer. Man tolkar, formar och delar med sig. Väl? Det är väl självklart att du påverkas av din miljö och dina erfarenheter. Måste traumat säljas in för att ge ett konstnärligt berättigande? Ja, kanske. 

Jag är nog bara avundsjuk på grund av min egen oförmåga och frustrerad över att jag inte är frisk och pigg nog att göra något själv. Att jag inte orkar, inte hinner med.

Det är lätt att bli raljant, förlåt. Har ondgjort mig så många gånger över artist statements att jag begriper att det är dags att sluta med det nu. Skrev bättre om det tidigare i Against interpretation till exempel. Släpp. Loss. (Ge upp).

 /Döden döden döden

Klipp och klistra (artist statement, anyone)

the circuit

Bokskogen, utan synlig kroppsdel.

Höll på med gardiner. Har alltid älskat tunga draperier. Nu dök Drapes//Parts av Eva Stenram upp. Ser fantastiskt ut. Pinuppors utklippta ben, bakom draperier. Vernissage och samtal på CHAUSSEE 36 i Berlin häromdagen. 

Läser i Lensculture: 

”A pair of clever, enigmatic series that play with desire, eroticism and photography’s fundamental questions surrounding presence and absence”. Om Eva Stenram. 

Rum för eftertanke. Minne. Processer. Närvaro. Frånvaro. Läkning. Vardag. Läser jag någon annanstans. Eller identitet. Intimitet. Motsatsförhållanden som "undetsöks". Om och om igen. 

Min Artist statement (del 1) 

Processesing the absence of (identity), home, reflections surronding memory, eroticism (or intimacy), healing and presence in everyday life. (Yolo)

/Döden döden döden 

Slår ett slag för Stockholm

Monsters Partyline (igen). 

Jag får förmoda att i princip samtliga kulturskribenter i Sverige hyser en extremt stark tilltro till svensk sjukvård och socialtjänst med flera och litar blint på svenska myndigheters journalföring, samt små barns uttrycksförmåga till främlingar. Ska kolla in dokumentären Hatet på SVT och även något som fanns på TV4. Jösses Amalia. 

/Döden döden döden 

Kan du känna lycka?

Paris 2025 

 

Mamma reagerade stark när vi passerade Centre Pompidou och hon såg Eva Klasson där. Paris 1977.

Vi fick lite snö. Äntligen. 

Sen försvann den. 
Säg den glädje som varar. 
Brygger mitt morgonkaffe, nyser och tänker på att om inte medelklassen slutar leka överklass snart 
så kommer vi snart inget kaffe ha. Klimatkatastrofen kommer inte bara att innebära lägre villapriser i Skanör, att människor dör eller skogen brinner ner, utan även min frukostrutin påverkas. Där går väl ändå gränsen? 

Sex och samtid 

Storytelling är konsten att berätta en historia för att skapa en emotionell koppling och göra information mer engagerande och minnesvärd. Det är ett effektivt verktyg inom exempelvis marknadsföring och kommunikation, där det används för att bygga varumärken, förmedla budskap och engagera en publik på ett djupare plan än bara genom fakta. 

Kärnan i storytelling

Emotionell koppling: Genom att berätta en historia aktiveras delar av hjärnan som gör att mottagaren kan relatera till berättelsen känslomässigt, vilket leder till större engagemang.

Minnesvärdhet: Människor är programmerade att lättare komma ihåg information som presenteras i en berättelseform med en början, en mitt och ett slut.

Verktyg för kommunikation: Storytelling används för att göra komplexa produkter eller tjänster begripliga, stärka ett varumärkes identitet eller helt enkelt göra en presentation mer engagerande.

Hur det används

Marknadsföring: Företag använder storytelling för att skapa en starkare koppling till sina kunder genom att berätta om varumärkets historia, filosofi, mål och värderingar.

Medarbetarkommunikation: Inom organisationer används storytelling för att förmedla budskap på ett sätt som inspirerar och skapar engagemang bland medarbetarna.

Olika format: Storytelling kan användas i nästan vilket format som helst, inklusive text, film, musik, bild och muntliga berättelser. 

Viktigt att veta

Baserat på sanning: Även om en storytellingtext kan anpassas för att vara mer dramatisk eller intressant, bygger den alltid på en grund av sanning.

Historisk koppling: Förmågan att skapa och förstå berättelser är djupt rotad i människans historia och kopplas till överlevnad genom att vi kan måla upp scenarier för framtiden. 

(Ai, dvs en hyfsad sammanfattning av vad människor skrivit och tänkt ut redan)

Samma sak när det används i konsten, men då säger man skapa kontext och mening. Man undersöker.  Jag begriper detta men jag tycker i grunden att det underkänner betraktarens förmåga, egna tolkningsfrihet och upplevelse om verket eller konstnären måste beskrivas för att förstås av konstnären själv. Där borde väl kritikern ändå kliva in. Eller curatorn. Väl? Sedan är processerna och materialen intressanta, givetvis, men att allt måste laddas med magi (tuffa erfarenheter) och lång text är jag tveksam till. För mig blir det fluff om inte konsten orkar stå på egna ben och dessutom alltid måste beskrivs med exakt samma kontext; undersökta minnen, utanförskap bla bla bla. Handlar inte all konst om det, det intressanta är väl ändå utförandet och vad den/det gör med oss? Eller? Nej, jag har fel, men samtidigt har jag rätt. Också. Kanske stör det mig att fotografi alltmer känns som teater. En människa lägger halva överkroppen på ett bord och tittar snett bortåt. - Se ut som någon som längtar, säger fotografen! Se äkta ut! Inte vara en människa som längtar, som fångas på bild, vars eventuella längtan är äkta.

Jag älskar studiobilder, knasbilder, fula bilder, roliga foton, mode, konst, det dokumentära… Men att se, säg två personer som kramas och samtidigt tittar in i kameran… Hur många gånger har jag inte sett exakt samma bild, det ”personliga tilltalet” blir så djupt opersonligt att jag blir provocerad. 

Fotografiet måste kunna stå på egna ben. Att underkänna verkligheten är att underkänna fotografiets och fotografens potential och kraft, perception.

Det finns en konflikt (i mig) kring önskan om det perfekta och det störiga; läget när nackhåren reser sig (hos mig).  Dvs en skitig mugg eller bil i bakgrunden i perfekt ljus. Asymmetri, men ändå inte. Det transcendentala, det som kommer från ovan och annat jag inte begriper. Däri ligger magin (för mig). 

 

15 Rue Lepic (Där Amelie från Montmartre, spelades in).

I Paris, på Rue Rambuteau, var det fortfarande höst. T-shirtväder ena kvällen, regn den andra. Milt, friskt och skönt. Människor överallt. Idag faller snön över Paris. 

Det tar några dagar tills du lärt dig hur du lever billigast och bäst. Vietnamesisk lunch 3,5, nybakad paj med lax och lök 2,90 till middag. Du ber om kranvatten. Du reder dig. Skulle bli smal som en pinne, igen, om jag bodde där. Trots ostar, vin och bröd. 

Ett hett tips är buss 69 , om du orkar klura ut den nya appen eller biljetten. 

Bussen går från den där kände begravningsplatsen till det där berömda tornet, 

förbi alla möjliga sevärdheter. Buss 96 verkar också helt ok. Promenaden upp från Rue Rivoli till Montmartre, 

från Hallarna genom Pigalle (porr- och gitarrerdistriktet) och förbi någon av passagerna är också fint. 

Dofterna av rengöringsmedel, kryddor, stekos, parfym, avlopp, nybakat, skaldjur, kaffe, omelett, trafik och kakis stora som apelsiner. Livet på gatan. Brandfarliga vindlande trätrappor. Koppelfria hundar som strosar tryggt omkring. Små flickor i vackra kappor, en korpulent slaktare i förkläde tittar nollställt ut mot gatan, ett par som hånglar i en busskur i Montmartre. Paranta damer. Det finaste är kanske ändå blickarna… och ostarna. Ostronen! Och vännerna, såklart. Och en café noisette. Tunnelbanan, att ladda sitt lilla papperskort kändes oöverstigligt först, men klarades av utan högskoleexamen, till sist. Kalla mig gärna geni. C'est très compliqué! 

Ger upp fotograferandet. Ska jag börja med lera? Olja? Klippa klistra? I don’t know. Något måste jag ju göra, skapa. Börja sticka halsdukar igen. Jag är så fasansfullt less på ”fotografi”. Det exotiska snubblar vid det rasistiska, men ack så välmenande ändå? Sett det tusen gånger om. Ge mig något nytt!!! Det är processer hit och dit, det eviga narrativet. Undersökandet som pose. Eller en skön attityd.

Ramlar in på någon Serranoutställning intill renoveringsstängda Centre Pompidou, ser Piss Christ och minns debaclet då det begav sig (1987?) och hur det hänger sig kvar i det konstnärligt betydelsebärande undersökandet av stigman och trauman. En bild på ett knä. Har benet burit en specifik erfarenhet. Ett trauma? Böldpest/våldtäkt/minnen av utanförskap/sexuell läggning. Det gör bilden intressant. Inte själva fotografiet. Det finns massor av bra fotografi. Såklart. Tänker på Hasselbladsprisvinnaren Sophie Ristelhueber, dra inte in henne i det här. Hon gör det storartat. Men om alla andra ska känna in sig på trauman vill jag inte vara med. Eller fotografera sina eller andras skrev/bröst/hud. Vem har inte varit med om traumatiska livshändelser ändå? Vem har inte ett skrev och en underbyxa? Eva Klasson har redan gjort det, bäst. Eller minnen. Ge mig skönhet. Ge mig en käftsmäll. Få mig att känna något någon gång. Ett skratt. En tår. Nya perspektiv. Tänka: shit, din lyckans ost! Så snyggt! Vill inte bli kittlad av erotiska undertoner. Jag vill bli avundsjuk och inspirerad. Jag är less på undertoner. Men även övertoner. Är så fruktansvärt less på fotografier på människor som ligger i en hög på varandra med nollställda ögon och påhittade utanförskap. En massa rika typer med dyra kameror lånar människor i färg, diagnos, eller sjukdomar för att hitta på något intressant om sig själva. För hård blixt. Infrarött. Det var roligt första gången! Alla tillgjorda blickar, ta bort. Ge mig unika ögonblick, något briljant; känslor av aha! Kul! Av något jag inte kan definiera, men ändå känner igen. Så mycket lättsmält och innehållslös, ytlig rappakalja. Det blir så likartat. Alla gör samma. Jag förgås av leda, av min egen oförmåga och totala brist på energi. Jag kanske bara är deprimerad. Läkaren frågade: kan du känna lycka? Ja. -Då är du inte deprimerad.  Nähä, jag är väl bara låg då…? 

Läser en gammal text av Lyra Ekström Lindbäck i Flamman och kan bara hålla med Traumakulturen gör oss alla till offer (för ett pissigt självcentrerat samhälle och tråkig konst). Ai ännu mer. Har ju avtrollat hela världen. Så fort du ser något fint ylar barnen, nämen det är ai (även när det inte är det!). Hur ska någon kunna fotografera något om det inte ens får existera i egen rätt, erkännas på riktigt. Snart finns inget kvar. Allt en potentiell fabrikation. Det kanske glädjer andra, men just nu känner jag bara tomhet. 

Kanske är det bara jag som står och stampar och som är alldeles för trött. För låg för konst. Ett nytt slags low. 2025, året jag inte tog en enda riktigt fet bild. Det skrämmer mig. Året då det enda som räknas är ett halmstrå hopp - and yet another kaffekopp. 

💙🤍❤️

Puss! 

Eder bittre Döden dövörat (hur rätt har inte autkorr ändå?) döden

Ja?