Lola Dupre!

Den enda konst jag behöver, just nu. 

LOLA DUPRE

(Just a phase I am going through)

Det frätande ljuset

End of summer 

En bild av Elisabeth Ohlsson på Kristina Lugn från utställningen på Fabriken i Bästekille 

Hämtar tvätten som hängt över natten. Brygger mitt kaffe. Solen bränner genom gliporna, molnsjok i olika form och känsla flyter över himlen. Ömsom dis, ömsom mörker och så det frätande ljuset. Alla andra sover, utom jag, och katterna. Och något eländigt larm som aldrig slutar tjuta. 

Läser om det dåliga barnafödandet i en text om för långa studier och en annan om bostadsbristen och kan tillägga alla tusen texter om nedlagda sjukhus och brister på BB och allmänna kommunikationer som vi läst genom åren, inte heller stärker detta den generella tryggheten inför barnafödandet så värst superdupermycket. 

Att samtidigt då slå ett slag för marknadshyror = alla fina lägenheter med vettiga hyror blir ännu dyrare och oåtkomliga för vanligt folk, kanske inte är så välgenomtänkt, ändå? Men gissar att stora delar av borgerligheten kommer att slå sig blodig för rätten att omöjliggöra attraktiva bostäder för människor som inte har hunnit skaffa sig onödigt lång utbildning, bra jobb eller fett med deg. Precis som det kämpades för att sluta ta ansvar för miljön och klimatet. Lägg ner statens järnvägar (det gick jättebra!) ännu mer. Ja, ja, ja, allt det där övergår mitt förstånd. 

När någon sedan skriver om den hopplösa lantisstilen i Stockholm så bekräftar även det att för höga hyror dödar inflödet av intressanta människor, dvs all kultur (mode) och spänning med mera, även om DN:s ledare skriver Så jag slutade ängslas och lärde mig älska kändismärken. Ok, rika människor kan vara fascinerande på håll, som någon slags projektionsyta på Instagram, men intressanta är de sällan. 

Sedan, listan över journalister som kräver att Gaza öppnas för bevakning. Det jag såg var de vars namn jag saknade, vilket säger säger en hel del om tillståndet på svenska tidningshus och dagens arbetsvillkor. 

Dagen har nu gått. Lyssnar på Nina Simone genom väggen och nu är det visst tid för mat. 

Jag såg en fågel idag, den flög så högt, 

Och jag tänkte på frihet, hur fjäderlätt den måste vara.

Men sedan tänkte jag på dig och insåg, 

Att riktig frihet är att ha någon som förstår en, 

även när man flyger lågt. (Kristina Lugn)

/Döden döden döden (känner det stora vemodet rullar in) 

Ständigt aktuellt

 

Superfin utställning. Kanske orkar jag lägga upp fler bilder, men inte just nu. Att det blev en historielektion, som tyvärr visar att exakt samma problem är lika aktuella nu som då känns chockerande. Har vi inte kommit längre (!?) är en drabbande känsla i mig. 

Det är i rummet om Döden utställningen slutar och börjar sväva. Ofantligt vackert och tungt, marken skälver till. Om konst har en plikt så det kanske just där och då alla krav uppfylls. Skönhet, livets ofattbara förgänglighet och hjärnan börjar krulla sig på riktigt. Det känns. Att något så sorgligt också är så vackert är svårt att förstå. 

/Döden döden döden 

A way of seeing

Från The Red Hand Files:

”I discovered that the initial trauma of Arthur’s death was the coded cypher through which God spoke, and that God had less to do with faith or belief, and more to do with a way of seeing. I came to understand that God was a form of perception, a means of being alert to the poetic resonance of being. I found God to be woven into all things, even the greatest evils and our deepest despair. Sometimes I feel the world pulsating with a rich, lyrical energy, at other times it feels flat, void, and malevolent. I came to realise that God was present and active in both experiences.”

Måste ut och gå. Rensa skallen. Stan är full av folk med smink, som doftar starkt av duschtvål och parfym. De går gärna i bredd. Vill själv inte bli sedd. Sista slurken kaffe. Skärp dig människa. Ut ut ut. Orkar inte. Somrarna knäcker mig fullständigt maj, juni, juli, augusti, sen börjar återhämtningen till höstlovet och jul. Det är inte många månader om året det kanske finns en chans till sortering av liv och lite inre frid. Att somrarna måste vara så vidriga. Andra verkar ju rätt glada med sina grillar, gräsklippare och håriga ben. 

Men om jag ska se på världen med andra ögon, så visst stålar solen, visst är det vackert, ack så grant. Visst värker kroppen, men hjärtat slår. 

När jag väl närmar mig havet och doften av tång fyller min inandning tåras min blick (det är sant!) av glädje.  En enkel människas korta ögonblick av tacksamhet och eufori. 

/Döden döden döden  

The Giving Tree

Och trädet var lyckligt… 

Så här avslutar AI:

Ultimately, "The Giving Tree" is not a simple tale with a single, clear moral. It invites readers to reflect on the different aspects of giving, taking, love, and sacrifice, and to consider the potential consequences of our actions in relationships and with the environment.

Hur kan den ta slut på detta sätt? Vid varje omläsning som liten en önskan om ett slut med en förklaring. Ett lyckligare slut. 

När jag nu googlar Shel Silverstein ser jag att han skrivit The Ballad of Lucy Jordan…  

/Döden döden döden 

STELLA POLARIS

 Någon slags riktning? 

Förlåt om jag stör, mitt i semestern och allt, men just nu lever vi i ett land där det finns politiker och journalister högerut som kallar idén om alla människors lika värde för vänsterextrem. Vår kära regering samarbetar med ett gammalt rasist- och nazistparti, struntar för det mesta i miljö, sjukvård, omsorg, kultur och skola, som de flesta av oss tycker är vansinnigt viktigt. Oavsett politisk inriktning. (Men kul med billig bensin, dålig kollektivtrafik och ökade bidrag till de med högst inkomster som behöver ekonomiskt stöd till städ eller renovering hemma. Tjofaderittan hambo.)

Min morfar, född i Innsbruck, för ung för kriget (smugglade grejer i skogen) hatade Hitlerjugend, han hade även stora problem med den auktoritära katolska kyrkan. Diciplin var inte hans melodi. Hans storebror var officer och satt som krigsfånge i Ryssland, efter krigsslutet gick han därifrån hem till Österrike. Det var många efter kriget som gick och letade och irrade på vägarna efter liv och hem som försvunnit i flera bemärkelser. Han ägnade återstoden av sitt liv åt socialt arbete och körde runt i Alperna på motorcykel långt efter 80. Det pratades aldrig om kriget. Det är förkrossande med krig men min släkt var det alltså inte särskilt synd om. Morfar gick med bröd till gettot, så tjänades extra pengar. Han skrek om hjälp efter ett skärp åt en granne, mycket upprörd (jag trodde tidigare att det var hans känsla för stil, men det var så nazisterna gjorde för att kränka sina offer, i stort som smått). De tog inte bara, liv, lem och hem utan även hängslen och livrem, rätten att klä sig ordentligt och se anständig ut. Det är en genomvidrig ideologi, om någon mot förmodan missat det. Morfars mamma, änka med fyra barn, gick med en baguette under armen för att slippa heila. En snabb nickning mot de utposterade nazisterna istället. Bakade bröd. Det var hennes protest och överlevnadsstrategi. Alltid undrat hur jag själv skulle reagera. Slinka undan eller stå på barrikaderna. Vem vet? Vet du?

Vet generellt för lite, men vet att min morfar hatade nazisterna. En ingift i släkten, i Uppsala, docent och allt, var medlem i det svenska nazistpartiet i sin ”naiva ungdom” som student (han älskade f.ö. Gösta Bohman). Det här höll min lillebror på att gräva i och ville skriva om, nu blev det inte så. Gissar att pappren ligger sparade/slängda någonstans. Det var inte särskilt ovanligt i borgerligheten, men inte heller här något det pratas om. Fick reda på detta för några år sedan bara, då det dök upp i en flytt. Andra släktingar i Uppsala stod upp för judars rätt att komma in i landet och tog emot flyktingbussar och flyktingar efter kriget. Min mormor, som var lotta, beskrev krigstiden ”som ett äventyr”... Träffade mormors vän, fantastiska Mirjam, som berättade om koncentrationslägret hon varit på, som sommargäst hos han som en gång varit medlem i nazistpartiet… Min mormors föräldrar kallades "judarna i Svartbäcken" p.g.a efternamn, de var inte judar, de var socialliberala folkskollärare som tyckte att man skulle få göra sitt maskrosvin ifred, men när BSS och deras gelikar härjade som mest vandaliserades familjegraven vid ett par tillfällen. Så kan bara gissa hur de med verkligt judiskt ursprung har det.

När jag var nyfödd lärde min mamma känna en ung engelsk student och hans familj, han var från England med sekulär judisk bakgrund. Så växte upp med böcker som (fina, men helt obegripliga) The giving tree, Dylan Thomas och bilderböcker om fascinerande Döda havet och kibbutz. När den engelska familjen, journalister, for till det förlovade landet blev de bestörta och illa berörda över hur illa ställt det var med solidariteten och all ökad fanatism, och detta måste ha varit redan 80-90-talet. Det som sker i Gaza har inte skett i ett vakuum. 

När min mormor skiljdes från morfar så kallades det för ”bristande vandel” och höll på att kosta henne hennes magisterexamen. De träffades för övrigt på Flustret, ett välkänt litet danspalats nog alla Uppsalabor känner till. Han jobbade i disken där, även på restaurang Tre Liljor, hon var student. Han gick till sjöss för bättre arbetsmöjligheter och kom aldrig tillbaks. Han dog samtidigt som skeppet M/S Stella Polaris sjönk utanför Japans kust. En gång i tiden ansetts som världens vackraste kryssningsfartyg. Där var han inköpsansvarig, innan han blev skeppshandlare i Malmös gamla hamn. 

Det finns ett ständigt mantra om vänstern och kommunismen, men högern och rasismen/nazismen sopas alltid under mattan. Jag vet inte hur ni, mina vänner, känner er delaktiga i världen och hur era släktingar agerat i kris- och krigstider, under förtryck, men att medierna inte lyfter detta mer med ministern och hans mycket aktivt rasistiske son är obegripligt för mig. Det som sker i USA, på Gaza och det Medelhavets flyktingar upplever är bortom all logik och humanism. Och nu har jag inte ens kommit till vädret. Må bäste människa kasta första sten. 

Per Svensson, han hade skrivit om detta ur ett sant kritisk, kunnigt och humanistiskt perspektiv. En ledstjärna i denna tid, i intellektuell kris. Hur övrig svensk media väljer att i olika grad tona ner ministerns föräldraansvar, politik och säkerhet kopplad till våldsbejakande högerextremism låter jag vara osagt, men Sofia Mirjamsdotter skräder inte orden i VT. Skönt. 

/Döden döden döden

Sommarlov

Paris 

 

 

Om jag hade kunnat åka till Paris hade jag kollat in David Hockney på Foundation Louis Vuitton. Ser ut som att de har kraftfullt målade väggar i några av salarna, bara en sån sak gör mig glad. Han målar vår och sommar så att du överlever vintern. Såg en stor utställning på Centre Pompidou 2017, men tydligen ska den aktuella utställningen vara ännu mer omfattande! På utställningen 2017 fick vi besökare inte fotografera vilket inte innebar någon förändring av hur konsten upplevdes för mig, vilket jag tror var intentionen. Åh! Måste skaffa en rosa ram till min Portrait of an Artist (Pool with Two Figures)-poster. Kommer att bli fint mot blågrön vägg. Ingen kan någonsin anklaga mig för att jobba snabbt i alla fall. 

Sedan hade jag traskat förbi Maison Gainsbourg och MEP (Maison Européenne de la Photographie) eller Jeu du Paume för att avsluta kvällen med ett öppet fönster mot någon gata efter maten på torget strax intill…. Små museer och enkla restauranger är alltid bäst.

Drömmar och verklighetsflykt när det ofattbara vansinnet aldrig tycks ta slut, utan bara ökar och ökar. Får påminna mig själv om att de flesta människor egentligen vill varandra väl, men hur kan vi äldre förklara att en gång i tiden var normen gästfrihet och att ta hand om sjuka och svaga. Inte digitala flöden och polemik.  Jag saknar ord för det som sker just nu.  Men känns skönt när Emma Bouvin i DN skriver det rätt ut, den där tajmingen Netanyahu pysslar med; att skapa undergång och skifta fokus så fort människor börjar protestera. Piss på alla dessa diktatorer, härskare, despoter, makthungriga och hagalna oligarker och terroristgrupper, allihop.  Resten av mänskligheten vill nämligen leva i fred och frihet: dra sula på parketten, titta på tv, odla körsbärsträd, spela yatzy på stranden eller sticka en hatt till katten. Finns så mycket att göra, men så ska några osäkra genomläskiga individer ställa till det. Så less på dem. 

Så Paris känns inte så dumt att drömma om ändå, eller en bra bok och lite matrester i Malmö med solen gassande utanför. 

/Döden döden döden

Rörorna

Jag är monstret - filmen om Freddie Wadling på SVT Play är så fin, även Eran, punk i tre delar, rekommenderas varmt. 

Nedan bilder har poppat upp i flödet med jämna mellanrum. Borde väl skriva något reflekterande över röran, den yttre eller inre (det ena behöver inte utesluta det andra). Prata om diagnoser och genier men nu bara vilar jag i dessa bilder en stund och konstaterar att det kan se både väldigt jobbigt och lite mysigt ut. 

Var la jag mina glasögon nu igen…. ? 

Fotograf: Bleddyn Butcher, lånat från The Guardian. 

Perry Ogden, Francis Bacon's studio, 7 Reece Mews, London

1997

Kids return

Sommarmusik med Kids return fotografi: Ella Herme lånat härifrån.

Barnen provar mina gamla kläder, gammalt skryt faller platt, annat flyger oväntat högt. Dom sitter som en smäck. Väcker minnen. Sommarmusik. Den som spar, han har (för mycket skräp*). 

/Döden döden döden 

(*se kommande inlägg). 

Men det är de unga kvinnorna och omsorgen som är framtiden.

Ljuset i mörkret

Åh, vilken morgon. Kaffet blev för blaskigt och jag är fortfarande krasslig, men fåglarna kvittrar och dagen gryr. 

2000-talet måste bli kvinnornas århundrade skriver Carsten Jensen i DN:

”De flesta kvinnor står för helt andra värden än många män. Av historiska, uppfostringsrelaterade och biologiska skäl. Historiskt sett har kvinnor reducerats till det så kallat svagare könet. Men i sin marginalisering har de utvecklat egenskaper som på lång sikt gör dem till det starkare. Vi vet med säkerhet att om inte kvinnors fokus på omsorg och empati hade dominerat i familjer och barnuppfostran skulle vi i dag inte existera som mänsklighet. Vi hade för länge sedan gått under av andligt förfall, hat och krig.”

Givetvis kommer många reagera på denna text och vissa formuleringar - och kvinnor känna sig minimerade till omsorgsmaskiner, men han är något på spåret. Att, till exempel, dela på arbetet med den tysta listan och fatta vikten av alla omsorgers betydelse skulle gagna planeten och mänskligheten är hyfsat enkel matematik, och är något vi behöver lyfta. Solidaritet och vänlighet är bara bra. Men snälla, det kryper i min kropp när det skrivs om biologi (jag har inget emot biologi, men vi är människor främst). Sedan har jag ingen koll på varför han likställer Mette Fredriksen med ett gäng kvinnor från extremhögern, men det kanske någon vän av ordning kan förklara för mig? 

/Döden döden döden 

Nights are for love

 

Titellåten till Étoile, Prime Video (Sherman-Palladino).

Eller Teenage dreams? 

Slumpmässiga lyckträffar?

Energi och ekonomi

(mödrars bidrag till samhället). 

”Is not this contribution of the devoted mother unrecognized precisely because it is immense? If this contribution is accepted, it follows that every man or woman who is sane, every man or woman who has the feeling of being a person in the world, and for whom the world means something, every happy person, is in infinite debt to a woman.” Winnicott om Ordinary devotion

Åker upp till Fotosalongen efter en vecka utan sömn. Födelsedagar, katt på intensivvård och en konfirmation att leverera hemma under loppet av några dagar. Hade jag råd med nya underkläder eller klänningen då. Inte alls. - Men, som jag har längtat! Till Göteborg! Till Hasselblad Foundation, till UTSTÄLLNINGEN och vernissagen, träffa och se de andra medverkande och deras bilder. Tacka juryn och alla på Hasselblad Foundation. TACK ❤️ TACK ❤️ TACK❣️ (och kissemissen klarade sig bra!!) 

Slut som artist, låg, på gränsen till död och ensamt ansvar för kidsen (det fanns givetvis en annan plan från början, ”men livet händer”) så fick lyfta mig i nackhåret och helt enkelt hålla mig själv i handen för att reda ut detta utan att falla ihop som en blöt fläck på golvet. En håller andan och biter ihop. Försöker i alla fall. Kommer försent. Känner mig rödmosig, svettig och blyg. Som en vilsen anomali. Reservbatterierna är döda sedan länge, men kvällen blir bra (överlever!!). Hinner träffa ljuvliga och kloka K, prata med några andra medverkande och mamma och barnen kommer. Fint. Sådan generös och euforisk kväll ändå. Allas ögon tindrar.  

Precis allting har genomsyrats av seriositet, nyfikenhet och professionalism (värdigt, vackert och vänligt!). Fotografierna (och alla fotograferna!!!) är underbara. Sådan mångfald. Vackert svartvitt och glödande skirt, kraftfullt, estetiskt, färgglatt, konstnärligt, dokumentärt, sorgligt, intressant, självutlämnande, viktigt, poetiskt och roligt. 

Eva Dahlgren beskrev under sitt fina tal det poetiska/musikaliska och satte nålen i hjärtat på det som är så fantastiskt med fotografi. Det som jag själv grunnat på men inte lyckats formulera så bra som hon gjorde under kvällen. Den eviga sekunden som vissa fångar med några toner, ord eller en bild. Tänker på några av de filmare jag tycker mest om jobbar fullständigt briljant med musiken, rummet, klippningen och fotot, vilket berättelsens genomförande hänger på: rytm, berättelse och form. Att en enda strof/bild/ton kan förklara nästan allt. Allt och alla hör som bekant nästan alltid ihop. 

Nåväl, min egna ensamma bild, med sin rosa träram, strand och människor, som från Gud, eller av slumpen, ställt sig som små dockor och bildat berättelser, var individ eller grupp för sig. Händer som sträcks ut, samtal, vardagsvänligheterna, eller ordinary devotion, som Winnicotts teori handlar om. Det jag tror på allra mest (och som trots allt ger mig lite hopp). 

Det är givetvis inte en ensam bild, jag sprang efter barnen och var djupt frustrerad över att inte hinna fotografera mer. Ljuset!!! Jag ville ha fågeln och killen i torsons skugga rätt, springer vidare. Alla bilder blir underbara. En muslimsk kvinna vadar ut i vattnet och ser ut som Stålmannen i sin lysröda dräkt, slöjan som en mantel i vattnet i det gräddvita ljuset. Barn, vars fötter sticker upp. Fåglar och folk. Alla är snygga och intressanta. En magisk Malmöeftermiddag, men hade kunnat vara vilken strand, epok eller land som helst. Rörelser. Lekar i havsbrynets krus. Omsorgerna. 

En i juryn (❤️!!!!) hade fastnat för min bild och beskrev att det vilade någon slags underliggande hot eller fara i bilden. Det gör det ju. Det gör det i nästan alla mina bilder. Är det lugnet? Killen i torson? Livet är inte ofarligt, hur vackert det än må vara. Vi samsas på denna jord. Lätt är det sällan. 

Hade velat prata mer fotografi, men jag är tom på ord och social förmåga. Jag bara vevar samma ord om och om igen. Tacksam och så sinnesjukt trött. Själv har jag svårt för det alltför perfekta, det måste till något annat i bilden för att rucka min världsbild, även om jag kan imponeras över teknik och ljussättning. Lite skräp, skevhet, måste in. 

“Every bad picture is a good picture.”  - Andy Warhol.

Jag valde den rosa ramen med viss vånda. En vitlaserad ask mot en rosa dito. Å ena sidan låta bilden tala för sig själv (vit/estetisk) eller rosa för att jag ville våga uttrycka lite mer av mig själv. Det var kanske dumt om jag vill bli såld, men den kommer att hänga fint på någons vägg i framtiden. Troligtvis min (längtar, den blev underbar!). Min ena dotter vrålande: - ”Mamma är du helt dum i huvudet, nu kommer ingen att köpa din tavla!”, när jag berättade vad den kostar. Ja, är väl det. Ska fråga henne om prissättningen nästa gång (💰💰), men även fotografi och den verklighet som passerat måste värderas ibland. 

Jag hade en dröm om att printa vissa av mina bilder på tyger (alltings förgänglighet och så vidare) men att bara få ut en liten provprint kostade för mycket. Det var därför glädjande att se två helt olika bildsviter på tyg som blev enormt lysande vackra. Bara energin och ekonomin som brast hos mig. Sedan vill jag ha Lindemalms grisrumpa på väggen och ett av Rovas tryck på print. Jag behöver få skratta mer. Jag vill ha en bild på händer som bäddar en säng och en liten flicka i rufset och ett stökigt hem i svartvitt. Vilken konst!! Så mycket fint. Jag vill ha en bild på en man vars näsa petas… och så vidare. Det är en synnerligen och ytterst fin samling fotografier att få hänga sin bild och vara bland. 

I GP skrev Karin Frid till min stora lycka:  ”De flesta ställer ut verksserier om 3-6 fotografier och några visar endast ett foto. En höjdpunkt är den vänstra väggen precis i entrén där fyra olika fotografer samsas med var sin bild.” 

SVT:s recensent Anders Jansson talar däremot om det tomt estetiska och lyfter det autentiskta, de olika uttrycken, och säger: ”….Dokumentära bilder som aldrig kan förväxlas med slumpmässiga lyckträffar” och däri ligger faran med att bara vara med med ett verk gissar jag? Eller menar han att fotografier måste ha en (dokumentär) berättelse i ryggen för att vara autentiska? Så verkligheten i sig är inte autentisk nog? Vet ju inte om det är våra ensamma verk han åsyftar, eller rent generellt, men slumpmässiga lyckträffar tror nog få fotografer på. Även om det också är det det hänger på. Om och om igen. Är det slumpmässiga lyckträffar varje gång jag tar en bra bild? Ok. 

Svårigheten att söka Open calls är många, beskrivet helt lysande av curatorn Rica Cerbarano på Picters blogg. En tärande träning i att misslyckas och känna sig fel/irrelevant och dessutom betalar du ofta för det. Jag hade velat söka till en salong i Kalabrien och till Arbetets museums nu i vår, då de hade teman för mig, men jag hade helt enkelt inte möjlighet.  Därför var Hasselbladstiftelsens Open call så förtjusande fritt och på riktigt demokratiskt. 

Jag skickade in fem bilder, tre olika teman, vilket kanske var dumt, men hur i hela friden ska jag kunna veta vad en jury vill ha eller fastnar för? ETT uttryck, eller en serie, hade kanske gjort det enklare för mig, men hade de älskat mina vilda blommor ännu mer? Eller inte alls…!? Hur väljer du som fotograf när du har 100.000-tals bilder? Hur värjer du dig mot en kritiker som kanske tror att ditt fotografi är slumpmässigt, inte ögat, ljuset och objektens samklang. Samtidigt vet alla fotografer att det är ödet, högre makter, som hjälper till. Det handlar om ögonblick, tiondelars sekunder och ett moln, en hand som hamnat rätt, också. Intuition. Blick. Tur. En ton. Ett ständigt fotograferande. En trasig blixt. Där har ni fotografiets magi, ibland. Vivian Maier, var hon också drabbad slumpmässiga lyckträffar? ”Fotografi är, liksom musik eller litteratur, ett språk någon kan ha fallenhet för” (Jenny Maria Nilsson). Vems verklighet är viktig på riktigt? 

Ibland när jag tagit ett bra fotografi tänker jag: shit, om jag hade varit frisk och pigg. Jag hade kunnat blir riktigt, riktigt bra…

Jag tror att vi riskerar tyna bort som land och kulturellt om bara de som har råd eller rätt utbildning kan få möjlighet att spela musik, filma, fota, skriva. Om bara en männisosort får vara med: frisk, ung, redan framgångsrik, socialt begåvad, stark, välutbildad och snygg eller rik. Helst alltihop samtidigt och kända päron. Jag tycker precis som sossarna sa förr: alla ska med. Så tyckte jag det kändes på Hasselbladstiftelsens Fotosalongen 2025, utan att nagga på kvaliteten. Så fantastiskt bra!!! Så lycklig över detta så ni kan inte tro. 

Läser en svensk curator på Instagram som ondgör sig över svåra asociala konstnärstyper som inte begriper att de måste kunna sälja sig bättre och lyssnar på Sonia Hedstrands underbara podd om artist statements (I hear you), men hur mycket jag än älskar människor och begriper att det kan vara bra att förklara sin konst, för det gör jag, så har vi olika lätt för den sociala och verbala biten. Jag finner det väldigt svårt. Efter min förvärvade hjärnskada funkar jag till exempel dåligt med mycket interaktioner och ljud och då kan en utställning eller dag på Liseberg kännas som en form av tortyr, blicken blir lätt suddig under ett kalas…  (en gör så gött en kan!) men som den osäkra själ jag är hoppas jag ändå att mina verk klarar av att tala för sig själva när min ande tryter. Om inte: Smaken är som baken! 

"Sommardag på Skagen Sønderstrand" av Peder Severin Krøyer.

Har för övrigt foton på flickorna i baddräkt med två jämnåriga nakna gossar i vattnet.

Jämlikheten tar sin tid.

 Puss!

/Döden döden döden 

Skånsk vinter

Nu kommer ljuset igen

Men känner mig ful och sliten, ser botox och fillers överallt…  Blir min revolt fri ansiktsbehåring och gulaste tänder i ett race redan förlorat av mig? 

Rensade skräpmail och helt plötsligt dök det upp dels gulliga mail från läsare av blogginlägget De Aderton från 2017 NU (!?) men även mail från journalister och andra, som velat komma i kontakt med mig då. Jag har verkligen inte koll på det där med datan och internetet, men undrat någon gång varför ingen överhuvudtaget hörde av sig, förutom Matilda, innan knäcket, men där mina erfarenheter och min berättelse kanske inte riktigt passade in i den litterära och journalistiska idén/frågeställningen/berättelsen (inte bra tv nog?); allas gemensamma ansvar och frågorna kring vem och vilka som styr med mera. Ja ja….  Tusen år försent och nu styrs landet av människor som hatar gemensamt ansvar och kanske allt som är gemensamt (och framtiden troligtvis) och USAs befolkning har valt en president som vill ta över Gaza och Grönland med nasse-Elon som sidekick, och någon person som uppenbarligen inte är frisk i huvudet har fått vapenlicens och skjuter ihjäl helt oskyldiga människor (man ska givetvis inte skjuta på någon) på en skola i Örebro. Och nepobabies har avhandlats till leda och ingen förändring i sikte, bara fördjupad cementering av orättvisor och ojämlikhet. Det röstar vi för. Hurra. Ärvda olika sorters kapital är det enda som räknas. Allt är så ofattbart rubbat, tråkigt och kasst just nu. 

Jo, jag kan lyssna på småfåglarnas kvitter också och kaffet är gott (jag uppskattar dessa stunder av stilla själslig lyx) men hade gärna haft en kaka och mer sinnesro till. För hur kravlar man sig upp i någon slags normaltillstånd igen? 

Sedan försöker jag skärp mig. Tänker på vågen av unga som följde Greta, de som protesterar mot orättfärdiga krig. Jag vet ju att förändring är möjlig, men vi måste orka med det också. Tya kämpa. Problemet, som jag skyller på, är kanske att fienden, den som inte vill gott är i form an slajm full av smuts, en gegga helt omöjlig att kommunicera med. Hur ställer man om sig mentalt när inget är normalt längre? Man forsätter hoppas och tro. I guess. 

❤️

/Döden döden döden.