På resande fot

Misslyckas ständigt

men landet ligger kvar. 

Grått och vitt. 

Det mullrar vid fallet. Ån. Luften doftar gamla vintrar. 

Nationsköer och frusna tår. 

Så värdelös. Så slut. Över på något vis.

Det mullrar vid fallet. Ån. Den med gamla cyklar i.

Den där känslan av misslyckande.

Att inte ha lyckas väja av vid rätt kurva. 

Sista sucken av förvåning. 

Aha. O, nej. 

Det mullrar i fallet. Ån. Rinner bort. 

/Döden döden döden ska skärpa sig

Jag, Robot.

Det dagas så sakta. Jag ser den där kastanjen, den där jätten, avteckna sig allt tydligare bakom mörkt blyertsgrått och vitt. Ibland kommer doften. Doften: snö. Och doften av clementiner. Första koppen kaffe och lite stulen tid. Önskar att det vore lättare samtidigt som jag känner mig så djupt förunnad.

  

Tänkt lite, och just nu vadar jag i tung och sårad, en mörk och dyster leråker (som så ofta), på det där med Valerie Kyeyune Backström och twerkarna och.... nog förstår jag vad hon menar och nog kan hon ha någon poäng.... Men det är fortfarande, för mig, obegripligt att blanda grus med vatten. Rasism och fördomar är inte okej, men måste varje kulturyttring isoleras? Får vi inte inspireras? Om så: Dö, kultur. Dö. För då kan vi lika gärna lägga ner all konst (dans, musik, måleri, skriveri och så vidare) om vi inte får låna eller inspireras av varandra? Då skulle varken rocken, bluesen eller hiphopen existera för att nämna några idag levande musikgenrer. Väldigt manliga i och för sig (och beklagligt nog). Personligen är jag less på all sexualisering inom populärkulturen även om jag gillar kroppar, och jag känner mig för gammal, ja, verkligen way to old, för att gå loss och twerka till tunga beats. Jag kan testa att dansa som en robot, men twerka, det reder jag inte ut. Jag känner mig nog innerst inne allra mest less på det där med att det mest är välbärgade barn som blir stjärnor idag. De som får chansen. Den här texten skulle kunna bli väldigt lång och det finns så mycket mer att orda om, men jag är för trött. Världen blir alltmer skev. Oh. himmel över oss. Lite mer år rosa och ljusblått. Det vilar något tungt över världen. Känner ni? 

Nej, hej helgen. Idag ska vi glittra mossa och binda granris. Göra lite julefint. Jag ska linda in min sorg i rött och tända några ljus. Det ska blir fint. Ja, julefint och gött.


/Döden döden döden

    

Tillägg

Förra inlägget. 

Jag påstår verkligen inte att jag vet hur någon annan människa har det. Hur en annan människa känner sig, eller har någon egentlig sann förståelse över andra människors upplevelser. Det är väl egentligen precis tvärtom jag menar. Jag söker någon slags ömsesidig respekt över våra olikheter, och likheter.  Jag känner mig också trött på att ständigt vara orolig över vad jag får och kan skriva på den här lilla bloggen. Mitt andrum. Jag söker nyanserna även om svartvitt är både vackert och funktionellt - och ibland enklare att förstå.  Att livet är mycket större och svårare (komplext) även om vi bara vill få vara dem vi är. Den mänskliga respekten alla borde få uppleva. Jag kan också känna mig lite less på hur lättkränkta vi alla är. Vad hände med det så kallade levande samtalet? Att tillåtas pröva sina idéer lite då och då? Jag vidhåller dock att de flesta av oss är fördomsfulla och rasistiska i en eller annan mening. Alla. Sedan vet jag att de flesta av oss har mjuka hjärtan som slår - och att en ballad alltid är en ballad. 

<3

/Döden döden döden 

Vem är du, vem är jag

levande charader.

(från The Shining)

Det här har pyrt i mig ett tag och kanske borde jag inte skriva det här inlägget alls? Det handlar om vem som får tycka vad om vem, samt hur det får göras? Får jag lov att tycka något alls?

I förmiddags gick jag i det stora grå. Det blir bara mer och mer en svartvit film. Öststats-grått, om man får skriva så? På gator där jag rullat mina små. Hur våra kroppar hör ihop ändå. Så rasar den ena debatten efter den andra och egentligen vill jag ju bara vara. Tänker på barnen och vad jag kan ge dem utifrån min klass och etnicitet. Vilken är den? Känner mig osäker och hela tiden återkommer känslan (och frustrationen) över att det är så mycket större och mer komplext än vad den lilla ytan visar. Hur jag avskyr förenklingarnas melodi. 

Så jag blev lite glad när Åsa Lindeborg tog upp det där med åsiktsförtrycket (-korridoren). Det där jag faktiskt avskyr; begrepp huller om buller och alla skriker som arga grisar att andra inte kan, eller får, eller bör tycka på något vis - om det inte låter exakt likadant, eller du tillhör rätt människogrupp. Vad hände med intellektualismen? Jag är nog alldeles för dum för att förstå.
Det är trångt, trist och andefattigt för ögonblicket, samtidigt som alla spottar ur sig åsikter (jag med). Där vissa grupper tycker att bara de får eller kan ha en åsikt. Som att empati och kärlek bara tillåts komma från det egna gänget, eller att man avkräver andra grupper strikt disciplin (hur i hela friden menar du, Tanvir Mansur, att Tomas Ledin ska göra då?) Intoleransen ökar, och förståelsen brister, man avkräver och dikterar villkoren för den andra partens stöd. Eller dess tystnad. Stå i mitt led eller bort. Skon klämmer obehagligt och hårt.

Jag känner mig så väldigt lyckligt okunnig och befriad över att få stå utanför. Över att inte förstå och veta allt. Så skönt. Jag är fri på så vis.

Läste något i Nöjesguiden mot att medelklassmusiker (kvinnor, givetvis) inte fick rocka ryckigt och knarkigt. Vad vet du om deras liv egentligen? Kanske bara missbrukare och män får röra sig (dansa, uttrycka sig med kroppen) ryckigt, spastiskt på en scen eller i en musikvideo som de gjort sedan urminnes tider? Är den fria dansens tid helt förbi?  - Eller kvinnor i slöja? Som att man inte får ha en åsikt, eller ett samtal om slöjor? Så löjligt. Vissa måste säkert ha slöja, andra älskar det och några bär dem i protest. Tala om det istället. Några visar brösten, andra inte, men hela tiden är det kvinnokroppen som det ska petas på. Klanka inte ner på konstnärer vars jobb på något sätt faktiskt är att vara en del av det offentliga rummet och sin tid. Eller är metaforernas tid helt förbi även i konsten, framförallt vad gäller kvinnor? Låt människor vara lite ifred med sina tankar, känslor och kroppar. Lite respekt och några samtal kanske vore bättre? Skrik inte i mitt öra att jag aldrig kan förstå. Du känner inte mig, jag känner inte dig, men jag vill dig verkligen inget illa.

Här en liten lista, en kortversion, på diverse grupper som KAN ha det svårt, och som det EVENTUELLT skulle kunna vara lite synd om. Grupper som på olika sätt inte är NORMEN, det vill säga oerhört många, i olika grad. Normen är en kulturell föränderlig idé och ett statistiskt underlag skulle jag vilja våga påstå. Helt ovetenskapligt sådär. Skulle också vilka påstå att det finns människor med i princip erfarenheter av nästan alla nedan nämnda erfarenhetsområden, som inte upplever sig som speciellt drabbade OCKSÅ.  

  

Barn till missbrukare

Ensamstående föräldrar

Barn till ensamstående föräldrar

Immigranter

Flyktingar

Politiska flyktingar

Ekonomiska flyktingar

Adopterade
Föräldrar till missbrukare

Barn som lever med en saknad eller död förälder

Allmänt dysfunktionella familjer (handen på hjärtat, de flesta, mer eller mindre)

Arbetsinvandrare

Fosterbarn

Analfabeter
Mobbade barn och vuxna

Andra och tredje generationens invandrare

Misshandlade kvinnor och män

Barn till misshandlade män och kvinnor

Barn vars föräldrar sitter i fängelse

Psykiskt sjuka

Barn till psykiskt sjuka
Föräldrar till psykiskt sjuka

Syskon till svårt sjuka

Deprimerade

Melankoliker

Fattiga

Alla olika sexuella yttringar som inte enbart innehåller standardutbudet (behov, eller obehov och så vidare).

Lågbegåvade

Dyslektiker

Sjuka 

Funktionshindrade

Långtidsarbetslösa

Ensamma

Fattigpensionärer 

Överviktiga

Underviktiga
Barnlängtande barnlösa... Och så vidare, och så vidare och så vidare och helt utan någon som helst klassificering.

Etnicitet och bakgrund är så mycket mer, och utanförskap kan se ut på så otroligt många olika sätt. Vem är du som tror att just ditt utanförskap inte kan förstås av någon annan?  Eller inbillar du dig att just ditt utanförskap skulle vara större, viktigare och mer komplicerat än någon annans? Varför vägra bjuda in någon annan i din sfär utom dem som är precis som dig? Läste precis Vi överlever alla enstaka fester av Leila Brännström i Bang om att inte få, och att få, vara den man är till fullo, och etnicitet. Våra olika referenser. Någon som tänkt till. En människa. För det var precis det jag (personligen) läste in, även om det kanske inte var skribentens mening rakt igenom. (Jag kan ju omöjligt veta exakt hur Leila tänker och resonerar). Eller helt enkelt smärtan i att vara ung, växa upp och lära känna sig själv. Det är så mycket större än bara en enda sak (läs listan ovan). Så oändligt många faktorer att ta hänsyn till som gör oss till dem vi är. Att hitta sin flock är underbart, men att samtidigt måste vi också försöka acceptera våra olikheter.  I och utanför gruppen. 

Din smärta är varken större eller mindre än min. I vilket fall bestämmer inte du vilken smärta, eller vilket utanförskap, som är viktigast, om vi nu, de facto, strävar efter ett jämlikt samhälle. Jag kräver faktiskt att jag ska kunna få reflektera över saker som sker i min samtid oavsett hur jag växt upp. Du vet ingenting om mig, eller din nästa, så näbben, eller lite tolerans tillbaks, TACK. Du och jag vet ingenting heller om Tomas Ledins eventuella smärta - så vänligen tolerera andras empati och solidaritet. Erkänn din och alla andras inre rasist och ge mig din hand.  Alla bär på sina ok. Okej?  

Tänk dig att aldrig ha blivit älskad. Det tänker jag på ibland.

Fred och  kärlek,
/Döden döden döden utan klass.

Det stora grå

Luften. Utan skärpa.
Det blåser stadigt. Mjukt.

Det doftar lite hav. Lite jord
och kanske lite snö.

Av allt det där som aldrig blev.

Det skälver till där råttor bor.

 

/Döden döden döden

Vatten och smör

Räddaren i nöden.

Golvad men glad. Befrielse och lycka, som när du klarat av det där svåra. Eller när världen doftar framtid, ler så rart och fåglarna glatt håller med. Så känner jag mig nu när vi äntligen lyckades skicka i väg 'den minstas' spök-inbjudningar (många månader försent), hålla kalas, överleva och göra det okej. För det tycker jag med tanke på budget och ork. Sen att jag nu inte kan fylla i ett formulär för att jag inte kommer på hennes fyra sista, eller vårat postnummer, det får jag ta. Orden ramlar omkring, försvinner och har sig.  Så är det ju bara. Vila nu och sen. Jag har också fått vara lite redig mamma. Bästa känslan i stan, eller på byn. Leka vanlig (vad nu det är?) är det härligaste som finns ibland.

Förlåt nu alla supermammor och -pappor, men här kommer ett tips på ett väldigt billigt och mycket lättsamt enkelt kalas för nio barn: FUSKA (tillsätt endast vatten och smör) och niopack gräddbullar
för en tia, så ni vet. För er som inte orkar, har oändligt med tid och pengar: FUSKA FUSKA FUSKA <3. Barnen älskade bakverken, bara de ligger vackert på (rosa) fat. - och körv, det dög verkligen toppenbra som mat.

Jag är lycklig och jag är väldigt, väldigt trött,
men gladast är nog liten ändå.
Allt blev så oerhört gulligt och jättejättesött*.

/Döden döden döden

* Psst, lite för sött egentligen. Nästa år blir det gurkstavar och broccoligratäng.  Kanske, kanske lite russin...  Äsch. 

   

Kulturskolan

Bildning. 

Jag tänker att Alice* B K säkert är helbra, men som kulturminister hade jag nog hellre sett Marie-Louise. Om jag fått välja helt själv och fritt, men det får jag ju inte (pust). Däremot verkar det fritt fram vad gäller förenklingar när det gäller skolan, och vems allt ansvar allt egentligen är. Det är allas om jag får vara sådan. Inte föräldrarnas om skolan (rektor och kommun) brister. Eller skolans om föräldrarna inte fullt förmår. Så, vad funkar bäst? Jo, teamwork.  Det är faktisk sant, precis lika sant som att det finns jobbiga typer lite överallt. Ni skulle ha sett på badet idag. Ingen ordning alls. 

Så satsa lite på kultur och bildning istället, så ska ni se att vänder. Snöbollseffekten ni vet. 

Oj, det blev en liten sur, raljant,  liten text. Jättetrött på att vara trött. 

Upp till kamp då,

/Döden döden döden 

* inget ont om Alice, jag tror bara att det handlar om att många längtat efter en förändring. En riktigt en. Så i en annan tid hade hon säkert kunnat varit bra. Just nu lätt desperation. 

Hey

Moon

Läggdags. Strålkastaren bakom molnen. Vinden flyter, skuggor fladdrar till. Läggdags.

/Döden döden döden 

Att låtsas att det regnar

Hanne och jag

Döttrarna har upptäckt Veronica Maggio. De vill lyssna på regnet. Ute är det grått och stilla. Jättevackert. 

Tjutet i öronen tar aldrig slut. Ibland surrar det, ibland som att ha en stämgaffel mot huvudet. Ögonen svider. Jag är i mitt. I min kropp. Jag känner kärlek och lycka, men jag orkar liksom inte mer. 

En lite för lång text med några dagar på nacken. 

Det har slumpat sig så att jag läst flera cancerbloggar, fyra eller fem, de senaste dagarna, och nästan samtliga är så oerhört lyckliga och starka och så gripande och bra på så många olika sätt. Så jag blir både glad och lite avundsjuk (så rutten är jag!). - För sådan skulle ju jag också vilja bli och vara. Så fint vill jag också skriva. Det var vad jag trodde i alla fall efter min förvärvade hjärnskada. Att jag skulle se ljuset och få glittret i blicken, och kanske till och med kunna hjälpa andra på något sätt (det drömmer jag i och för sig fortfarande om). Istället kämpade jag i ensamhet med skammen, rädslan och sorgen i fem år innan man över huvud taget började fundera på någon som helst form av seriös rehabilitering eller stöd. Tänker att skillnaden inte ligger i vilken sjukdom man har: det är alltid tungt när döden går från teori till praktik. Megafonen i örat: du kan dödödödödö på riktigt. Det är inte hysteriskt humoristiskt även om man kan försöka skratta åt det. Som jag hatar cancer. Skillnaden ligger i annat. Det som drabbar oss med hjärntrötthet är en både akut och långvarig trötthet. Det finns inte utrymme för skratt och gråt, det handlar om att andas och bära sin kropp. Framåt. Skittröttheten. Du orkar och kan varken dela eller beskriva den. Som att gallskrika tyst. Ensamt och helt meningslöst.

Jag har personligen känt mig generad över min 'svaghet': mina brister och tillkortakommanden. Fortfarande gör jag allt jag kan för att verka så normal som möjligt. Den, vi kan kalla den, offer-oförmågan, jag besitter, som jag inbillar mig att det handlar om, är en stor brist hos mig och skammen jag känner, som jag vet inte borde få finnas alls. Som att det bor en liten Hanne Kjöller i mig. Fast hon ju ändå är min totala motsats: hon tycker att hon förtjänar vård och omsorg, men ingen annan. Så det stämmer ju inte heller. Jag är helt enkelt värdelös på att vara sjuk (och det slutar alltid med att jag tycker mer synd om alla andra). Det är inte synd om mig, livet är bara oerhört tungt ibland och det som drabbade mig vill jag bli fri från, och göra allt jag förmår för att informera andra om. Slarv inom sjukvården på grund av nedskärningar och allmänna besparingar får enorma konsekvenser och blir oerhört kostsamt för väldigt många. Punkt. Så försöker jag förstå vad det är Hanne försöker säga i sin förvirrade svada i DN. Är det tillgängligheten till vård och psykiatri som skapat överkänsliga, vårdberoende (och arbetsskygga?) individer i det här landet (apa, tänker jag så snällt jag bara kan)? Jag ska tala om för er som inte vet: det är oerhört lätt att komma till en vårdcentral, men att få rätt sorts hjälp, eller träffa en specialist, är däremot i princip omöjligt och kräver sin man eller kvinna, tur, mor eller far - pengar eller kontaktnät. Dessutom dessa enormt långa kötider och både långa och knöliga resvägar som kan vara, och oftast är, för tunga och krävande för dem som är sjuka på riktigt. Fråga vem som helst som haft svårare bekymmer med sig själv, med psykiskt sjuka släktingar eller vänner. Det saknas kompetens. Det saknas vårdplatser och resurser. Det saknas vilja och ekonomiska förutsättningar. Så det Hanne kommit fram till är ett direkt påhopp på alla människor med svårt sjuka anhöriga som faktiskt lever som rön för vinden. De som valsar runt. De som inte kan tillvara ta sina egna intressen, eller betala för sig. Vården är en enda stor popularitetstävling. Gulligaste vinner. Eller den som vrålar högst, eller  gråter bäst. Aldrig den som rent kliniskt har störst behov av insatser och stöd. Jag skulle önska att man tog tag i dessa frågor mer, än ansåg att vård ges för att människor skulle ha svårt att acceptera själva livet.  Det finns så många exempel, och de flesta som mår dåligt jobbar ändå på. Sliter med sig själva och vardagens matkassar och funderingar. Sörjer (och vissa tar faktisk livet av sig eller dör på grund av försenade diagnoser). Det raljeras även från Åsa Kadowaki (i Hannes text) om rätten till att känna sig trygg. Baby, nästan ingen känner sig helt, eller särskilt trygg idag. Bara så att du vet.

Så tänker jag på det där med barn med cancer som får åka runt milsvis för att få behandling, och att det där med att vissa sjukdomar och människor är viktigare och mer behjärtansvärda än andra. Att det är det som är så farligt när vi börjar prata om välgörenhet och vård. Vem ska vi välja, vem känns gulligast och viktigast för stunden? Till slut blir det kanske bara riktigt söta barn, valpar och tuttar kvar. Bajs, fetma, underliv, läskiga insekter och psykiskt sjuka missbrukare får reda sig själva. Om man får vara sådan, och det får man väl egentligen inte vara? Förlåt, förlåt, förlåt, men det jag menar är att alla borde få vara lika viktiga. Sjukdomar som människor. Hur ska man kunna välja, det är väl den frågan man måste ställa sig och sedan varför och vem. Vi måste hjälpa till överallt och det är väl det som är så svårt och känns så omöjligt ibland.

Orkar inte stapla exempel på exempel på unga som inte fått den vård de behövt, men vi kan ju ta den smärtsamma #minskola-texten för någon vecka sedan. Nämna lite lätt det där med ätstörningar, mobbing, depressioner och självskadebeteenden och hur galant vård- och samhällsapparaten fungerar. Lite med hatten på svaj sådär. Fy fy fy, man ska faktiskt försöka vara snäll.

Puss puss puss!
Döden döden döden 

Löv

Jag drar mig fram på knäna. 

Bara en vecka till. Sen. Alltid sen. 

För barnen skull. Bara för deras mjuka hjärtans skull. 

Bara för dem.

Sen. 

/Döden döden döden och så det där med perspektiv <3