Vem är du, vem är jag

levande charader.

(från The Shining)

Det här har pyrt i mig ett tag och kanske borde jag inte skriva det här inlägget alls? Det handlar om vem som får tycka vad om vem, samt hur det får göras? Får jag lov att tycka något alls?

I förmiddags gick jag i det stora grå. Det blir bara mer och mer en svartvit film. Öststats-grått, om man får skriva så? På gator där jag rullat mina små. Hur våra kroppar hör ihop ändå. Så rasar den ena debatten efter den andra och egentligen vill jag ju bara vara. Tänker på barnen och vad jag kan ge dem utifrån min klass och etnicitet. Vilken är den? Känner mig osäker och hela tiden återkommer känslan (och frustrationen) över att det är så mycket större och mer komplext än vad den lilla ytan visar. Hur jag avskyr förenklingarnas melodi. 

Så jag blev lite glad när Åsa Lindeborg tog upp det där med åsiktsförtrycket (-korridoren). Det där jag faktiskt avskyr; begrepp huller om buller och alla skriker som arga grisar att andra inte kan, eller får, eller bör tycka på något vis - om det inte låter exakt likadant, eller du tillhör rätt människogrupp. Vad hände med intellektualismen? Jag är nog alldeles för dum för att förstå.
Det är trångt, trist och andefattigt för ögonblicket, samtidigt som alla spottar ur sig åsikter (jag med). Där vissa grupper tycker att bara de får eller kan ha en åsikt. Som att empati och kärlek bara tillåts komma från det egna gänget, eller att man avkräver andra grupper strikt disciplin (hur i hela friden menar du, Tanvir Mansur, att Tomas Ledin ska göra då?) Intoleransen ökar, och förståelsen brister, man avkräver och dikterar villkoren för den andra partens stöd. Eller dess tystnad. Stå i mitt led eller bort. Skon klämmer obehagligt och hårt.

Jag känner mig så väldigt lyckligt okunnig och befriad över att få stå utanför. Över att inte förstå och veta allt. Så skönt. Jag är fri på så vis.

Läste något i Nöjesguiden mot att medelklassmusiker (kvinnor, givetvis) inte fick rocka ryckigt och knarkigt. Vad vet du om deras liv egentligen? Kanske bara missbrukare och män får röra sig (dansa, uttrycka sig med kroppen) ryckigt, spastiskt på en scen eller i en musikvideo som de gjort sedan urminnes tider? Är den fria dansens tid helt förbi?  - Eller kvinnor i slöja? Som att man inte får ha en åsikt, eller ett samtal om slöjor? Så löjligt. Vissa måste säkert ha slöja, andra älskar det och några bär dem i protest. Tala om det istället. Några visar brösten, andra inte, men hela tiden är det kvinnokroppen som det ska petas på. Klanka inte ner på konstnärer vars jobb på något sätt faktiskt är att vara en del av det offentliga rummet och sin tid. Eller är metaforernas tid helt förbi även i konsten, framförallt vad gäller kvinnor? Låt människor vara lite ifred med sina tankar, känslor och kroppar. Lite respekt och några samtal kanske vore bättre? Skrik inte i mitt öra att jag aldrig kan förstå. Du känner inte mig, jag känner inte dig, men jag vill dig verkligen inget illa.

Här en liten lista, en kortversion, på diverse grupper som KAN ha det svårt, och som det EVENTUELLT skulle kunna vara lite synd om. Grupper som på olika sätt inte är NORMEN, det vill säga oerhört många, i olika grad. Normen är en kulturell föränderlig idé och ett statistiskt underlag skulle jag vilja våga påstå. Helt ovetenskapligt sådär. Skulle också vilka påstå att det finns människor med i princip erfarenheter av nästan alla nedan nämnda erfarenhetsområden, som inte upplever sig som speciellt drabbade OCKSÅ.  

  

Barn till missbrukare

Ensamstående föräldrar

Barn till ensamstående föräldrar

Immigranter

Flyktingar

Politiska flyktingar

Ekonomiska flyktingar

Adopterade
Föräldrar till missbrukare

Barn som lever med en saknad eller död förälder

Allmänt dysfunktionella familjer (handen på hjärtat, de flesta, mer eller mindre)

Arbetsinvandrare

Fosterbarn

Analfabeter
Mobbade barn och vuxna

Andra och tredje generationens invandrare

Misshandlade kvinnor och män

Barn till misshandlade män och kvinnor

Barn vars föräldrar sitter i fängelse

Psykiskt sjuka

Barn till psykiskt sjuka
Föräldrar till psykiskt sjuka

Syskon till svårt sjuka

Deprimerade

Melankoliker

Fattiga

Alla olika sexuella yttringar som inte enbart innehåller standardutbudet (behov, eller obehov och så vidare).

Lågbegåvade

Dyslektiker

Sjuka 

Funktionshindrade

Långtidsarbetslösa

Ensamma

Fattigpensionärer 

Överviktiga

Underviktiga
Barnlängtande barnlösa... Och så vidare, och så vidare och så vidare och helt utan någon som helst klassificering.

Etnicitet och bakgrund är så mycket mer, och utanförskap kan se ut på så otroligt många olika sätt. Vem är du som tror att just ditt utanförskap inte kan förstås av någon annan?  Eller inbillar du dig att just ditt utanförskap skulle vara större, viktigare och mer komplicerat än någon annans? Varför vägra bjuda in någon annan i din sfär utom dem som är precis som dig? Läste precis Vi överlever alla enstaka fester av Leila Brännström i Bang om att inte få, och att få, vara den man är till fullo, och etnicitet. Våra olika referenser. Någon som tänkt till. En människa. För det var precis det jag (personligen) läste in, även om det kanske inte var skribentens mening rakt igenom. (Jag kan ju omöjligt veta exakt hur Leila tänker och resonerar). Eller helt enkelt smärtan i att vara ung, växa upp och lära känna sig själv. Det är så mycket större än bara en enda sak (läs listan ovan). Så oändligt många faktorer att ta hänsyn till som gör oss till dem vi är. Att hitta sin flock är underbart, men att samtidigt måste vi också försöka acceptera våra olikheter.  I och utanför gruppen. 

Din smärta är varken större eller mindre än min. I vilket fall bestämmer inte du vilken smärta, eller vilket utanförskap, som är viktigast, om vi nu, de facto, strävar efter ett jämlikt samhälle. Jag kräver faktiskt att jag ska kunna få reflektera över saker som sker i min samtid oavsett hur jag växt upp. Du vet ingenting om mig, eller din nästa, så näbben, eller lite tolerans tillbaks, TACK. Du och jag vet ingenting heller om Tomas Ledins eventuella smärta - så vänligen tolerera andras empati och solidaritet. Erkänn din och alla andras inre rasist och ge mig din hand.  Alla bär på sina ok. Okej?  

Tänk dig att aldrig ha blivit älskad. Det tänker jag på ibland.

Fred och  kärlek,
/Döden döden döden utan klass.