Stolthet och fördom

Det fria ordet?

Fönstren skallrar i vinden och adventsstjärnan i fönstret lyser försiktigt i dagen. Så meningslöst. Trotsar mig själv och känslan av hopplöshet. Stressen över livets korthet och det där som maler i huvudet: det blir inga fler chanser. Det är över sen. Ett liv. En chans. Behöver inte ens låtsas att det regnar. Hur ska jag välja och hur ska jag agera? Ligger det ens på mig? Kan resonera kring att det ligger på oss, inte bara på mig. Men om ingen orkar svara och åren bara går, vilken är min plikt och skyldighet? Vilken bok ska jag läsa. 

Mina barn blir smittade av sin omgivning. Jag märker och jag hör det. Mina barn. Mina barn som jag varje natt ligger och tänker på; att jag älskar dem mer än livet. Varje dag och varje kväll tänker jag så och fylls, fylls av värmen i hjärtat.  Inte varje morgon dock (men jag försöker skratta åt eländet). Men hur tacksam jag känner mig över att kunna, och får, älska dem. Det är det bästa jag vet. Så, ska vi flytta från de rädda och de fientliga? Ska vi känna rädsla för våra grannar och vänners vänner på facebook som skriker ut sitt hat? Fly de rädda och fientligas själsliga tomhet? Ska vi låtsas att det är okej? Jag vet inte alls. Jag vet bara att livet är kort och att det är omöjligt att alltid göra och veta rätt, och vara bra (och samtidigt bli respekterad av alla), men att det ändå måste vara målet. Att försöka förstå andra och stå upp för något. Hur skyddar jag dem bäst mot faror och enfald?
  

Så vi pratade lite om den döda fransmannen (hon vet inte mer) jag och min äldsta dotter. Hon är bara sex och jag orkade inte berätta om allt och alla döda och sade något i stil med att jag inte tycker att du, min lilla flicka, behöver veta mer än att det här rör dumma rädda vuxna. Det här måste vi lösa själva. Ni barn är oskyldiga och ska inte behöva ta in det här i era själar än. För hur kan jag berätta att några vuxna blev så arga på en teckning, så arga att de kände för att döda tolv personer - för ett barn?!? Absurditeten i dessa ord är så enorm.

Som det regnar och blåser. Är det vår, vinter eller höst? Utsikten säger inte mer än grått, rått, grönt och brunt men löven har fallit; grenarna dansar i vinden helt kala. Önskar att vi med el, värme och täckjackor kunde få ta över snön över Libanons flyktingläger. Det hade inte varit mer än rätt.

(bild från den här sidan)

Annandag jul gick vi på bio och såg Pride, och eftersom jag inte är recensent tänker jag inte gå in på filmens eventuella kvalitéer utan bara berätta att jag grät av rörelse och glädje. En fin (feelgood-)film. Jag erkänner att det finns vissa saker som rör och engagerar mig mer. Kanske var det tvålen från tvålfabriken i Barn av min stad-serien, de vitkalkade väggarna med potatistryck i filmatiseringen av Mor gifter sig, eller bara livet och min uppväxt? Kanske minns jag allt helt fel och kanske är det sekvensen när de i Per Anders Fogelströms böcker slår ner på demonstranterna (som även bråkar sinsemellan) som stöpte mig försiktigt i en viss riktning. Eller snarare hållning. Att något hände med mig där och då, vid 11-12 års ålder. Jag tänkte på filmen 1900 och San Lorenzo-natten (finns för 29 kronor på CDON såg jag precis) och att jag saknade den typer av filmer: om när folket reser sig upp gemensamt och fienden inte bara är ufon och dödliga smittor. När vi inte kämpar mot varandra utan tillsammans och för varandra och varandras rättigheter. Jag tror att det är det som kallas solidaritet. Så kom Pride, så lägligt på något vis. Freedom of speech gäller inte bara journalister och tecknare, utan alla. Citerar från facebook: '...So for example you didn't see any condemnation when the police union head in NYC told people not to protest, very few talking heads mentioned freedom of speech at that point (and notice the racial aspect of that). I also see an inequality of microphone power in situations where the media gangs up on an individual who has no platform or PR firm, and they do this all to generate page views.' 

(foto: London Lesbians and Gay Support the Miners från: libcom.org)

Läs här

Jag blir så fruktansvärt ledsen när jag tänkte på en av mina äldsta vänners pappa som blivit torterad för att han gav ut skivor med unga kampsångare, men även odödliga discoklassiker (om jag kommer ihåg rätt)... Att han nu är svårt sjuk. Så tänker jag på att många lever med tortyrskador som faktiskt fortsätter skada kroppen långt efter själva tortyren. Att det då finns ogina typer som tycker att de ska få klara sig själva på något magiskt vis. Inte komma hit och störa vår svenskhet, eller vad det nu är de menar på? Tänker på att det är omöjligt att göra en avundsjuk eller bitter svensk nöjd om du är invandrare. Satsar du och gör karriär så tar du jobb, bostäder och det gottigaste från gottepåsen, och är du kriminell så tillhör du bara ett pack som ska väck. Du måste vara lagom duktig, lagom snäll, lagom prydlig, lagomlagomlagom och framförallt hysteriskt tacksam och gärna se trevlig ut på det. Ta inga jobb, gör inte bort dig, sitt tyst och lagom leende och med mössan i knät. Då kanske du får vara med, men bara om du är snäll mot MIG. Det här gäller även kvinnor, homosexuella, sjuka och allmänt annorlunda människor. Man ska vara fruktansvärt gullig, tacksam och gärna sitta still och tyst. Fnissa och hålla med.

Och så kommer jag att tänka jag på min äldsta lilla dotters uppspärrade blick häromdagen när hon fick reda på att kvinnor generellt tjänar mindre och får lägre pension för att de förväntas leva längre. Ja, hennes uppspärrade blick (och starka rättvisepatos i ett inre krig) och då vet hon så lite fortfarande. Man vänjer sig liksom med åren. Accepterar och protesterar i lagom klädsamma doser.

Det är också därför filmer som Pride behövs. Att hata andra och sparka nedåt är inte vägen fram, den leder bara djupare ner i smuts och dy. Så fruktansvärt ledsamt bara. Jag kämpar för dig och dina rättigheter, men du skiter i mig, but I will survive (that). Frågan är bara om jag vill att mina barn ska vara bland och nära dem?

(från filmen Pride)

Och nu tittade solen fram. Nog ser det ut som vår allt? 

Relax <3! 

/Döden döden döden (ikväll blir det På Spåret).

(Jag tog bort ett långt textstycke. Det handlade om feminism, vardaglig radhusrasism och det där med hur andra har det. Det var ett klumpigt stycke text av mig, även om jag personligen är övertygad om att till exempel arbetslösa, sjuka, ensamstående, fattigpensionärer, lågbetald bemanningspersonal och flyktingar har mer att tjäna på att peppa varandra, än att klanka ner på varandra. Så upp till kamp systrar och bröder - och alla andra såklart!)