Icke-linjär livslögn

Att leka normal kostar. Om jag träffar en vän med barn, tar emot spontanbesökare och svarar på ett utlåtande så faller hus, tanke och kropp samman. Barnen och jag far illa, men vi måste få leka och låtsas vara vanliga människor ibland. Drömma om sol och bad och försörjningsförmåga. Ett sammanhang.

Jag skulle vilja tala om livslögnerna, villalivet och kärleken men väntar med det. Vad är livslögn och vad är förnekelse, kontra utmattning och bekvämlighet? Sus-chefen Jan Eriksson tycker i alla fall att man jobbar såhär med arbetsmiljön och patientsäkerheten på akuten och lägger ut det på utomstående sakkunnig, samtidigt som avhoppen fortsätter. Såg att man i Ingmar Bergmanstan numer ska kunna få tillgång till sina journaler och se vem eller vilka som loggat in på dem. Det kanske ljusnar och en eloge till landstinget där. Här i Skåne är det lite bökigare, om man nu skulle orka dra i det också. Stånk och stön.

Ingenting

Jag är för trött, men jag har kanske något att säga dig i alla fall. Lite skabbighet i den vackra bloggvärlden, om inte annat.   

PUSS!
/Döden döden döden i vårgrus och grått

Det blev aldrig så, del två.

Allt går i vågor. Det kan vara dagar som handlar om barnen, andra om miljön, dödens lilla viskning i örat, eller en sång från förr. Vissa saker och debatter bör dock aldrig stanna av, eller glömmas bort: Som att patientsäkerheten måste komma först inom all vård och att vi har ett gemensamt ansvar för våra unga.  

Lyssnade äntligen klart på radiodokumentären Den fastspända flickan*. Det är fasansfulla minuter av mitt liv och år av hennes. År som bara går. Liv som spills och 'det blev aldrig så' på repeat. Makten över våra liv som bara består, hos människor som varken behöver vara speciellt kloka eller goda. Vi är bara människor, hur smärtsamt det än kan vara att erkänna det - och maktens språk går bara åt ett håll. Vi kan inte längre gömma oss bakom idén att alla vill oss väl och att samtliga vet vad de pysslar med. Eller att den som far illa bara har sig själv att skylla. Vi måste hjälpas åt. Okej?

Debatten efter Zarembas artikelserie fortsätter. Några välrenommerade läkare säger till och håller med på DN Debatt samt ytterligare en professor i SvD. Roger Molin, nationell vårdvalssamordnare på Socialdepartementet svarar - och håller givetvis inte med. Vi reflekterade också, med viss sorg, att Barnmorskeupproret är fint och viktigt, men att säga i TV-soffan att det inte känns patientsäkert räcker inte. Säg att det inte är patientsäkert istället. Bara en liten notering och för tydlighetens skull. 

Fred och kärlek!

/Döden döden döden

* Länk till radiodokumentären samt artikel om sjukvårds-personal som fortsätter missbruka sitt förtroende och uppdrag.  

Människorna och barnen

I det tidigare inlägget 'Sol, vind och vatten...' skrev jag om barnen och föräldrarna. Jag exkluderade alla som inte har barn, vilket jag faktiskt tänkte på, men jag var för lat för att korrigera. Jag tänkte att 'ni förstår vad jag menar', men jag vill ändå tydliggöra detta: MILJÖN RÖR ALLA - och barnen som blir större, kommer, med all rätt, bli lacka. Oavsett vilkas de är.   

Del av Lennart Hellsing-bild

Puss!
/döden döden döden

Sol, vind och vatten...

Mina små barn, och era med, kommer att förakta mig och oss, om vi inte skärper oss rätt så omgående. Miljön, vänner. Miljön. Det är lite småbråttom vet ni. Ville bara säga det. Tjata lite.

Kärlek!
/Döden döden döden 

Döden och verkligheten.

Jag tycker att det här med bloggandet är rätt trevligt. Jag bestämmer själv takt och ton och ingen kan begära något underverk. It's only me.

Däremot är det svårt att hitta läget. När och vad och hur? När går jag för långt? Vad är intressant och hur ska man uttrycka sig utan att bli för gnällig, rabiat eller sorgsen till exempel? - Det bestämmer jag ju själv, det begriper jag, däremot uppstår en intressekonflikt någonstans inom mig.  Jag behöver mitt privata liv och samtidigt vill jag skrika i en megafon: HEJ! DETTA HÄNDER NU! EN VÄN TILL ER OCH JAG GÅR UNDER SNART! Till exempel. Sedan är det den andra sidan, nyanserna och komplexiteten ni vet,  - samt upprätthållandet av någon form av stil och känsla för vad som är lämpligt. Jag kan vara glad och knäckt samtidigt. Som att man inte väljer de allra fulaste fotografierna av sig själv till fotoalbumet och samtidigt vill berätta sanningen. Lite småknivigt.

Jag skulle vilja berätta i detalj vad som händer när man hamnar mellan stolarna. Berätta om klåparna som leker med mitt liv samtidigt som jag är helt beroende av dem. Jag skulle vilja berätta hur det kan bli när man blir uppsagd, i ett gäng, i samband med regeringsskifte och vad om kan hända då. Jag skulle vilja berätta hur det är att gå en utbildning vars syfte enbart är att tillskansa sig pengar hos ägaren och en av lärarna är direkt olämplig, men du inte kan göra någonting åt saken för då förlorar du din A-kassa, samtidigt som du får ta nya studielån under tiden. Jag skulle vilja berätta hur det känns när det ringer bemanningsföretag och erbjuder dig jobb som du inte längre klarar av (vi har 'pinpointat' dig till en fräsig tjänst på ett multinationellt företag med XXXXX i lön. Intresserad av att ses?). För nu ska jag få sjukdomsinsikt och lära känna mitt nya, svaga, dumma, trötta jag.  Och det kan vara lätt att känna sig positiv och byta livsstil, 'downshifta lite' om man har pengar. Tänk på det gullegrisar: Pengar. Wow, det är fina grejer man har dem, annars är man rätt körd. - Och snälla, orkar någon förklara för mina barn att de alltid kommer att vara fattigast i byn för att mamma träffade en skön kille på akuten, som inte tyckte att hon var värd att undersöka vidare - och att alla år av arbete inte gav ett smack. Kan någon vara så bussig (och TACK på förhand)?  

Puss och trevlig helg!

/Döden döden döden, vet att man inte ska skriva i affekt...