Crazy Rhythms 2 (nu ni)

Döden bär på paket

Puss och allt fint!
/Döden döden döden

Crazy Rhythms 1

Sång

Löv!

/Döden döden döden

Upp till kamp då!

Vissa går i trasiga skor, några demonstrerar och andra tvättar fönster. Livet är fullt av möjligheter och idéer. Ibland behöver man bara vila, men aldrig glömma vår historia. 

Jag tänkte, dagen till ära, fokusera lite på ARBETE, och kom att tänka på den intressanta intervjun i P1:s program Tendens med läkaren Stefan Brandt som 'sa upp sig för att överleva'. Läkaren som inte orkade. Inte orkade vara duktig mer. Duktig i sitt yrke, kall och mot sina chefer. För det är där det brister, för den med yrkesmoral baserad på etik* man inte får möjlighet att utöva, på grund av kortsiktig politik och beslut fattade av människor utan djupare kunskap eller ambitioner, utöver pengasparande. Då kan det bli för mycket till slut, och för sorgligt. Som vår käre husläkare, som arbetar jämt och hårt. Ibland undrar jag hur människan ska hålla, denne engagerade slitvarg. Kontemplera gärna lite över vart vi är på väg, och hur vi ska uppmuntra de läkare som kämpar. Och vilken typ av läkare tror ni kommer frodas i dagens klimat, och vem vi vill träffa vid sjukdom?

Så lite lämplig musik avslutningsvis?  Kämpa, puss, hytt med näven och heja heja.

/Döden döden döden (tackar hvdvrk idag)

* Läser om etik på Läkarförbundets hemsida. Kunde inte hitta, när jag ögnade igenom texten, att man måste vara lojal sin chef, snarare än uppdrag (den goda vården). Däremot detta:

'God etik hos läkarkåren är en viktig förutsättning för bra hälso- och sjukvård. Det gäller i synnerhet i patient-läkarrelationen, men också i relationen till kollegor, arbetskamrater och samhället i övrigt. Läkarförbundet arbetar också kontinuerligt med att synliggöra etiska frågeställningar i den kliniska vardagen och att sprida kunskap om nationella och internationella etiska regler, ett urval finner du här på hemsidan'

Miget och självet.

Jag kommer undan det mesta. Jag behöver inte kunna skriva rätt och snyggt, och jag har ingen mer än mig själv och mina närmsta att ta hänsyn till. Krasst sett. Jag har en hjärnskada och ingen arbetsgivare som ger mig mat eller tak över huvudet. Jag är således känslo- och tankemässigt, om än inte ekonomiskt eller ur ett trygghetsperspektiv, fri. Fri att skriva och tycka precis som jag vill. Vem skulle hacka på en som blivit sjuk, genom sjukvården dessutom? Ett guldläge att spy ur sig åsikter och bilder helt klart. Sedan är jag för trött och det tär, men jag tror ändå att det är vettigt och klokt att kämpa lite - och kanske lär jag mig något på vägen.

Jag har tänkt fortsätta skriva om hela baletten. Om hur sjuk och dålig jag var, och fortfarande är. För att ni ska få en chans till inblick och kunskap kring hur vården fungerar, alternativt havererar, hur socialförsäkringen verkligen fungerar - eller inte, och så vidare. En helt vanlig människa ibland er, lite tröttare och sjukare bara. Det kommer en fortsättning, men det är tungt och jag behöver läka.

Jag vill också vara med i samhället, även om jag egentligen inte har tillträde, så jag delar min tid och mina ord med er så här så länge. Hoppas att det är ok.

Puss!

/Döden döden döden (och något mjukt till kaffet)

TEMA: livslögner

Ett litet tillägg bara. Jag avundas verkligen er som inte reflekterar över något. Ni som lallar på och är nöjda med det (wow och ay caramba). Ni som tycker att allt är bra för alla hela tiden. Så skönt. Vilken vila. Vilket behag. Allt är bra, allt är frid och fröjd - och man får vad man förtjänar. Jag är avundsjuk något så in i bängen, samtidigt som ni skrämmer mig lite. Ni som lever i förnekelse.

Fred!
/Döden döden döden ska lyssna på fågelkvitter och ta sig i kragen 

God morgon och de eviga frågorna.

I dansversion.

Min smak kanske inte är god, men den är absolut. Så, varsågoda och håll i hatten (och erkänn att det rycker i dansarbenen) vänner:

Kärleken

Livet

Döden

Makten

PUSS!

/Döden döden döden 

Ding Dong

Lennart Hellsing lyssnar kanske inte på Hefner.
(Underbar illustration av Poul Ströyer)

Genomblåst. Sol, friska vindar och en kopp nybryggt kaffe. Det går trögt nu, och vår allmänna solkighet framträder klarare och tydligare för varje soltimme vi får. Nej, allt är inte vackert och stiligt, men det vänder väl?

Tänkte skriva några ord om Maggie, men överlåter det år experterna, och saxar följande från Billy Bragg (Facebook). 

"This is not a time for celebration. The death of Margaret Thatcher is nothing more than a salient reminder of how Britain got into the mess that we are in today. Of why ordinary working people are no longer able to earn enough from one job to support a family; of why there is a shortage of decent affordable housing; of why domestic growth is driven by credit, not by real incomes; of why tax-payers are forced to top up wages; of why a spiteful government seeks to penalise the poor for having an extra bedroom; of why Rupert Murdoch became so powerful; of why cynicism and greed became the hallmarks of our society.

Raising a glass to the death of an infirm old lady changes none of this. The only real antidote to cynicism is activism. Don't celebrate - organise!"

Så kommer jag att tänka på vår svenska arbetar-rörelse. Arbetspartier och Arbetarpartier som är vitt skilda saker. Det hör man på namnet, om man lyssnar noga, fast någon enorm skillnad är det väl inte idag?  

Puss!
/Döden döden döden

Nattamusik del 1

Sussa gott, vänner.
/Döden döden döden

Polen och musiken

Fjärde konserten på över fem år: Nordpolen. John Cale på Malmö Opera 2011 och Stig Larsson med Differnet på Stanza 2012. Wild and crazy indeed, men så lever jag ett hektiskt liv på landet med tröttheten som närmsta vän också. 

Men jag hann med 22:30 bussen hem. Hoppet gror och visst såg jag Blonde Redhead våren 2008 (och Eggstone i kødbyen, inte att förglömma). Wild and crazy, sanna mina ord.


Eder,
/Döden döden döden testar gränserna

Fri lek, Sverkerskolan 1977

Det är kul att röra sig till musik.

/Döden döden döden

Doktorn, låtsas att du älskar mig.

... Jo, om ni undrar. Svaret angående grovt felaktig diagnoskod i patientjournalen var att det är vanliga sekreterare och inte läkarsekreterare som skriver dem: 'Om jag skulle sitta och rätta journalerna skulle jag aldrig hinna träffa mina patienter'. Valfrihet i en liten ask.

Puss igen!

/Döden döden döden tänker inte låtsas att det regnar mer, (men att du älskar mig)

Kuckeliku

EN LITEN LÅT och EN TILL

Barnen frågade efter påskharen och vi kom överens om att hen är en hen.

Syskonkärlek och politik är också på agendan - och så ska jag berätta varför Mama är bättre än Vi föräldrar och att det handlar om spriten, själen och sanningen. Typ. 

Påskpussar!

/Döden döden döden som bara vill lägga sig på tvären och sova lite. 

Flickor: Arbetslinjen del 2 (DJ culture)

Man måste halka in på ett bananskal. Precis som Lili och Susie.

Detalj från About a Girl av Karin Mamma Andersson 

Arbetslivsintroduktion:

När jag var ung ville jag blir DJ. Det var inte en värld som omfamnade flickor överdrivet på 80-talet. Jag kan berätta om hur skönt det var att gå till skivaffären, vi kan kalla den Näsan, och bli tvingad att sjunga för att få lyssna på skivor. Hyfsat trevlig förnedring. Men jag gjorde det och jag fick lyssna. Emellanåt vågade jag inte säga nej till köp. Har en Gino Vanelli-vinylskiva kvar som bevis på fenomenet.

Frågade en DJ om råd en gång, och hans enda svar var: 'Man måste halka in på ett bananskal. Precis som Lili & Susie'. Helgjutet och bra tips. Nej, du det stämmer inte riktigt.

Så kom det sig att jag fick möjlighet att spela skivor på Studentradion i Ingmar Bergmanstan (tack till dem de berör: Ecke och Murran till exempel), för eoner sedan. Våga, våga, våga och våga vara kass och lite cool - och bara spela bra musik (mycket fokus på dans-, jazz- och tvärflöjtsmusik just då...). Sen, att jag lät som någon från kulturredaktionen och mådde fysiskt illa av nervositet under sändningarna, det är en annan femma. Men jag gjorde det och jag hade en idé om att jag skulle bana vägen för fler.

I retrospekt ser jag att jag fick en massa kul jobb. Jag tänker inte gå in på alla knasigheter som yrkeslivet bjudit på, det blir bara för mycket. Jag är ändå bara en mesig människa. Jag är blond och dålig på att tala med hela handen (kommunicera). Exempelvis: Jag drog in fasligt mycket pengar, i omsättning och vinst, under många år på mitt gamla jobb. Jag tjänade minst av samtliga kollegor på samma nivå och var givetvis den enda kvinnan där - och det fanns självklart en mängd eleganta förklaringar till löneskillnaderna, men ändå. Jag är också övertygad om att min gamla chef aldrig förstod att jag jobbade för honom och företaget och att det inte var av en slump pengarna kom in på kontot. Vi talade nog olika språk. Jag lämnar däremot det nu, och det var säkert inte illa ment, men konstaterar att kampen för ett rättvist samhälle inte bara gäller en front, person eller företeelse utan på de flesta plan.

Jag funderar också mycket kring hur vi ska uppfostra våra döttrar. Ska jag göra det lätt för dem? Säga åt dem att plugga och vara fina flickor, eller låta dem våga vara dom de är? Jag vet inte, men jag vet att livet blir enklare 'om man gör som man ska', men inte mer intressant eller mindre viktigt.

Studier visar på att jämlikhet lönar sig, men näringslivet, uppfattar jag, är ointresserat av verklig utveckling och hållbarhet. Pontus Schultz kämpade för jämlikhet i näringslivet och det borde fler tänka på. Inte bara kön, etnicitet eller ålder, utan även skillnader i bakgrund och utbildning skapar mångfald. Tycker jag.

LÄS:

Vibeke Specht (Orättvisan del 1)
Katrine Kielos (Orättvisan del 2 Sharp as a knife)
Sjuk ekonomi (Hand i hand: Hälsa och ekonomi)

Och all denna svada på grund av att Jasenko svarade Jonas i DN igår.  Som det kan bli - och någon bra DJ blev jag inte heller.

HEJ HEJ (HEMSKT MYCKET HEJ) har jag velat skriva länge, men är tveksam till om det är lämpligt.

Puss!

/Döden döden döden hejar på alla som vill

Skärtorsdagsmusik (lika som bär?)

Slice me nice är inte så pjåkig heller

/Döden döden döden bidar sin tid

Gryningen kom med ett dån

Del av A Mermaid av John William Waterhouse 1900

En fin sång om det ena och det andra (kärlek vänner, kärlek) från Nordpolen.

/Döden döden döden återkommer ju (dessvärre) alltid

Precis som vi då?

Idag åt vi lunch på stan. Jag fick besöka ett ställe jag borde besökt för längesen. Det var gott och fullt av folk: Äldre som fortfarande vill vara coola, och så asgarvade vi och konstaterade rått 'precis som vi då'. Man vill så gärna vara med och kvar. Hålla ungdomen i hand med ett lätt knyck, men så haltar vi tillbaka till verkligheten som också är fin. På sitt sätt. 

Helgen, den lilla, och barnen de mjuka. Ibland undrar jag hur det känns att vara så älskad? Förstår de hur mjuka och älskade de är, de små?

Fred och kärlek och chips med dippa i kväll då?

/Döden döden döden


 

Träd, grenar och snö.

Mars i Skåne

Jo, så måste vi nog prata lite mer om döden. Att köpa nya byxor till exempel. Behöver man det om man vet att man kan dö när som helst?  Jag vet att det låter drastiskt, men så funderar jag. Ska jag verkligen? Måste jag? Alternativt: Klart jag ska, jag kan ju dö i morgon. Det är förvirrade tankar. Halvsvarta och inte alltid praktiska. Eller superpraktiska? Men de finns, och nu luftade jag dem med er. Knäppa små tankar.

För trött. Er,
/Döden döden döden gillar svart

Konsten att vara konstnär

Sedan har vi döden och spriten, eller Jason Molina, konstnärslönen och orättvisan. Jag återkommer i ärendet, för detta är viktigt mina vänner: Vad vi väljer att tro på och försöker att förstå (själen själen själen).

/Döden döden döden sover för lätt

Eyes wide open

Vänner, dagens tips:

Intellektuella (och kapitalister) talar och har tänkt till om makt och demokrati. Läs pengar. Orka titta på den här filmen. Satsa 86 minuter av ditt liv. Gör det och känn pyttehoppet bakom ilskan. 

Guldmusik?

Häromdagen sa min man att jag tänker som en klassisk kapitalist. Jag vill skapa, producera och jag vill äga. Jag vill tjäna och bygga vidare och sedan lämna över. Tänka långsiktigt och investera. Om jag hade haft pengar och ork det vill säga. Det är drömmen. Sedan finns det ytterligare en bieffekt av pengar och det är trygghet. Den är skönast av allt för en orolig själ med småbarn.

Idag är jag för vissen för att skriva. Hjärnan bor i snor men jag har en tanke och en idé att följa och beskriva - samt några allmänt hållna frågor. De kommer någon dag. Det är bara så synd att de som inte tänker och tycker som mig inte kan förklara hur de resonerar. Jag skulle så innerligt och gärna vilja förstå den destruktiva ideologins kärna. Begripa hur man kan tycka att det är okej med låtsaspengar, en ohållbar bostadspolitik, låglönejobb, sjukvård, skola och omsorg som faller samman (med pengarna direkt till Caymanöarna utan att passera gå) och en förstörd miljö. Socialism för de rika och kapitalism för de fattiga, som de säger i filmen. Och varför det är okej, och hur de motiverar, att du och jag ska betala för de allra rikaste individernas, företagens och bankernas misstag? Jag förstår bara inte? Snälla, snälla, snälla kan någon förklara för mig. Jag vill verkligen förstå varför man anser att ansvaret bara ska ligga på den allra minsta lilla människan? Min intellektuella förmåga är kanske för grund, men mina ögon är öppna, hjärtat slår och jag tror på någon sorts generell godhet. Eller vad det nu är. Att vi är ett lag med individer.

Så jag börjar här, på Dödens lilla blogg att ta mer ansvar. Jag säger ifrån och vad jag tycker. Fortsätter betala min skatt, uppfostra mina barn efter bästa förmåga, gillar vänlighet i vardagen och vågar lite mer än förr. Vågar tro på oss. Tillsammans.

Puss!
/Döden döden döden och guldbyxorna

Skånelandet och post-rocken