”Kommer tiderna bli kvinnligare eller kommer vi att dö?” (Katrine Kielos)
Eftersom jag bara kan tänka och skriva hjälpligt så är det min förbaskade plikt och skyldighet att slå ett slag för lite hederlig journalistik och de journalister som kämpar i motvind. Det varslas och sägs upp i allt raskare takt, samtidigt som det väl aldrig delats och konsumerats så mycket skriven media som idag (nästa steg torde bli ett Spotify-liknande system för artiklar och tidningar)? Vi står vid kanten av en avgrund just nu. Så upplever jag stämningarna i alla fall. Det händer något med oss, vår moral och jord, och jag tror att de flesta av oss åtminstone förnimmer känslan av förändring. En moralisk brytningstid.
DN:s artikelserie tar upp detta ur ett miljöperspektiv: Min stund på jorden, idag Katrine Kielos. Om ni inte orkar läsa dessa intressanta artiklar, sammanfattas en del av problematiken här.
Så debatterna. Kommer att tänka på debatterna. Vilka som inbjuds att debattera. Vilka tackar ja? Vilka tackar nej, och vems ord hindras, och av vem eller vilka i så fall? Jag har ingen aning om huruvida en författare av en debattbok har rätt att kräva att få veta vem hen ska möta i en debatt. Om det ens är lämpligt? Men som människa i en demokrati är jag väldigt intresserad av att veta vilka som är tysta och vilka som tystas. Skulle man vänligen kunna skriva ut alla som vägrar vara med, eller de som hindras? Ibland är nämligen det mer intressant än själva debatten i sig.
Intellektuella (och kapitalister) talar och har tänkt till om makt och demokrati. Läs pengar. Orka titta på den här filmen. Satsa 86 minuter av ditt liv. Gör det och känn pyttehoppet bakom ilskan.
Häromdagen sa min man att jag tänker som en klassisk kapitalist. Jag vill skapa, producera och jag vill äga. Jag vill tjäna och bygga vidare och sedan lämna över. Tänka långsiktigt och investera. Om jag hade haft pengar och ork det vill säga. Det är drömmen. Sedan finns det ytterligare en bieffekt av pengar och det är trygghet. Den är skönast av allt för en orolig själ med småbarn.
Idag är jag för vissen för att skriva. Hjärnan bor i snor men jag har en tanke och en idé att följa och beskriva - samt några allmänt hållna frågor. De kommer någon dag. Det är bara så synd att de som inte tänker och tycker som mig inte kan förklara hur de resonerar. Jag skulle så innerligt och gärna vilja förstå den destruktiva ideologins kärna. Begripa hur man kan tycka att det är okej med låtsaspengar, en ohållbar bostadspolitik, låglönejobb, sjukvård, skola och omsorg som faller samman (med pengarna direkt till Caymanöarna utan att passera gå) och en förstörd miljö. Socialism för de rika och kapitalism för de fattiga, som de säger i filmen. Och varför det är okej, och hur de motiverar, att du och jag ska betala för de allra rikaste individernas, företagens och bankernas misstag? Jag förstår bara inte? Snälla, snälla, snälla kan någon förklara för mig. Jag vill verkligen förstå varför man anser att ansvaret bara ska ligga på den allra minsta lilla människan? Min intellektuella förmåga är kanske för grund, men mina ögon är öppna, hjärtat slår och jag tror på någon sorts generell godhet. Eller vad det nu är. Att vi är ett lag med individer.
Så jag börjar här, på Dödens lilla blogg att ta mer ansvar. Jag säger ifrån och vad jag tycker. Fortsätter betala min skatt, uppfostra mina barn efter bästa förmåga, gillar vänlighet i vardagen och vågar lite mer än förr. Vågar tro på oss. Tillsammans.
Jag har kämpat och slitit. Dragit mig fram i motvind och regn och tänkt: Fasiken, jag ska inte ge mig. Jag ska inte låta mig knäckas av livets tokerier. Jag är stark. Jag kan.
Kudden och kinderna blir blöta och kalla och det bara forsar. Hjärtat dunkar och skär. Is och glöd. Brännande lava sjuder i huvud, tinningar och bröst. Trött och så fruktansvärt ledsen. Vill hulka, skrika som ett barn. Men det blir tysta tårar i natt och gryning, för jag ligger vid en av mina kärleksgrisar. Liten rund, osar av kärlek och självklarhet. Så len och trind och så märkvärdigt fin, min lilla hjärtansknopp.
Jag var så lycklig, jag skulle få rehabilitering efter snart fem år. Även jag skulle få ta del av den 'goda vården'. Fanns den även för en sådan som mig? Jo, jag skulle få åka på en liten rehabilitering och utvärdering; träffa specialister i lugnan ro och få hjälp att hitta min nya form. Kanske skulle jag kunna få chans att fungera på ett hållbart sätt? Vara en vettig mor med lite ork och kunna jobba en smula? Bidra och få vara med igen. Om än bara pyttelite. Kände mig lycklig och jag kände tillförsikt. Så läste jag om nedläggningen här och här.
Jag har haft ont på flera ställen som är lite märkliga och det känns samlat inte bra. Mitt PK-värde sjunker (det som reglerar det blodförtunnande, om än livräddande, råttgiftet till medicin jag tar) och jag är orolig. Orolig för min hälsa, men tyar inte ta kontakt med vården. Hånen och nonchalansen men framförallt det stora ointresset - och det är därför jag gråter (skriker och grimaserar) tyst om natten. För jag kommer inte att orka kämpa mer. Blir jag sjuk igen eller mer kommer jag inte orka. Hur stor, evig och för alltid, min kärlek till mina barn än är. Inte ens för dem orkar jag resa mig en gång till. Jag tyar inte mer och jag blir så fruktansvärt rädd. Vården skrämmer mig och det skrämmer mig att inte fler inom vården reagerar. Eller är det som en av mina läkarkontakter sa om sina kollegor: De vill jobba så lite som möjligt och tjäna så mycket som möjligt, även om detta säkert kan appliceras på de flesta...?
Jag är livrädd för utvecklingen och ibland har jag tänkt att detta drabbade bara mig, andra får säkert bättre mottagande och vård, men så lyckligt är det inte. Läs DN här (och gråt med mig) och inse att vi snart är förlorade om vi inte säger NEJ till detta svinn och elände. Läs även här om ni vill läsa om hur läkare i USA ser på sjukvård när vi är nära slutet: How Doctors Die. Också ett intressant perspektiv som även det talar för att marknad och vård inte bör hänga ihop, men även andra etiska frågor och om vård i livets slutskede (och då kommer jag ju osökt in på Lydiagården i Skåne som jag länkat till tidigare. Läs här till exempel).
Mitt enkla lilla svar som patient eller anhörig till svårt sjuk patient: Tala till mig som om jag vore din syster, fru, dotter eller mor. Inget annat är ok. Berätta vad just DU anser och REKOMMENDERAR eller gråt med mig. Låtsas inte all allt är bra - och kämpa. Kämpa med mig annars orkar jag inte mer.
Några länkar till: Nödrop från Ingmar Bergmanstan samt en liten välformulerad ledare om ansvar och lättja igår. Ni ska nog vara glada över att jag inte gått igång när det gäller skolan, arbetslinjen, bostadssituationen och... Och så lite Ilmar avslutningsvis.
Puss och trevlig ny vecka amigos!
/Döden döden döden gråter sällan, dricker kaffe och lyssnar på gubbarock idag.
"När jag blir stor ska jag blir mamma eller doktor." "- Nej, lilla hjärtat. Du kan bli mamma och doktor." (hemma hos oss igår)
Idag är jag för trött för att skriva, men jag kör på i alla fall. Det får bära eller brista.
Igår var det ett nyhetsinslag om att kvinnor inte skulle få bära jeans på en skola i Indien. Jag lyssnade inte jättenoga, men uppfattade att det handlade om att män inte skulle kunna klara av att bete sig som folk om de såg en modernt klädd kvinna. Oklart varför. Vi kom fram till, här hemma i lantissoffan, att det bästa vore kanske att förbjuda kvinnor helt?
I Sverige ser det annorlunda ut. Läs här till exempel, eller titta på filmen nedan. Inte heller det förtrycket särskilt skönt och trivsamt. Nedan film talar för sig själv och den handlar om näthat riktat mot kvinnor i media. Jag kan, precis som med kapitalismen, inte förstå. Jag har inte förmåga att begripa var det där hatet kommer ifrån. Har de inga mammor, systrar, flickvänner, döttrar och så vidare? Jag förstår bara inte och kanske är jag för trött för att komma med en liten knorr (och nu nämnde jag inte läget i, säg Saudiarabien, eller senaste politikern i Åre som inte var så hemskt negativ till prostitution, eller hur det nu var, mer än pyttelite heller). Fräsigt, måste ändå vara dagens ord?
