Eyes wide open

Vänner, dagens tips:

Intellektuella (och kapitalister) talar och har tänkt till om makt och demokrati. Läs pengar. Orka titta på den här filmen. Satsa 86 minuter av ditt liv. Gör det och känn pyttehoppet bakom ilskan. 

Guldmusik?

Häromdagen sa min man att jag tänker som en klassisk kapitalist. Jag vill skapa, producera och jag vill äga. Jag vill tjäna och bygga vidare och sedan lämna över. Tänka långsiktigt och investera. Om jag hade haft pengar och ork det vill säga. Det är drömmen. Sedan finns det ytterligare en bieffekt av pengar och det är trygghet. Den är skönast av allt för en orolig själ med småbarn.

Idag är jag för vissen för att skriva. Hjärnan bor i snor men jag har en tanke och en idé att följa och beskriva - samt några allmänt hållna frågor. De kommer någon dag. Det är bara så synd att de som inte tänker och tycker som mig inte kan förklara hur de resonerar. Jag skulle så innerligt och gärna vilja förstå den destruktiva ideologins kärna. Begripa hur man kan tycka att det är okej med låtsaspengar, en ohållbar bostadspolitik, låglönejobb, sjukvård, skola och omsorg som faller samman (med pengarna direkt till Caymanöarna utan att passera gå) och en förstörd miljö. Socialism för de rika och kapitalism för de fattiga, som de säger i filmen. Och varför det är okej, och hur de motiverar, att du och jag ska betala för de allra rikaste individernas, företagens och bankernas misstag? Jag förstår bara inte? Snälla, snälla, snälla kan någon förklara för mig. Jag vill verkligen förstå varför man anser att ansvaret bara ska ligga på den allra minsta lilla människan? Min intellektuella förmåga är kanske för grund, men mina ögon är öppna, hjärtat slår och jag tror på någon sorts generell godhet. Eller vad det nu är. Att vi är ett lag med individer.

Så jag börjar här, på Dödens lilla blogg att ta mer ansvar. Jag säger ifrån och vad jag tycker. Fortsätter betala min skatt, uppfostra mina barn efter bästa förmåga, gillar vänlighet i vardagen och vågar lite mer än förr. Vågar tro på oss. Tillsammans.

Puss!
/Döden döden döden och guldbyxorna

MUDA: De sju slöserierna

Mean Lean Skräpmaskin

Har nu läst sista delen i serien om "Den olönsamma patienten" i DN. Det finns massor, eller inget att säga. Önskar att jag inget visste eller förstod. Att jag saknade empati, egen erfarenhet och läsförmåga. Då skulle jag kunna lalla omkring i livet: Leka med min smartphone, lyssna på Spotify och uppdatera lite statusar på fejjan och känna mig rätt nöjd med det, men det är jag inte.   

Jag hade tänkt läsa på mer om Lean, men det får bli en annan dag. Såg däremot en liten kort sammanfattning om 'De sju slöserierna' som ni kan se nedan, och jag känner nästan för att (hån)skratta åt femklövern i regionen (som i princip enbart jobbar mot principerna de ska följa), men det är inte fint, så jag försöker hålla stilen och tar en klunk kaffe istället. Gott, gott kaffe.

De sju slöserierna (muda) som Shigeo Shingo identifierade vid sina studier av Toyota Production System:

• Överproduktion - tillverka mer eller tidigare än vad som behövs. Det värsta av slöserierna, eftersom det orsakar flera andra
• Väntan - på att någonting ska hända
• Lager - att lagra mer än vad som är nödvändigt
• Rörelse - onödiga rörelser när medarbetarna utför sina jobb
• Omarbete - reparationer och omarbete som inte tillför något värde för kund
• Överarbete - att göra mer arbete än vad kunden kräver
• Transporter - onödiga transporter

Hur följer man Leanmodellen genom att stänga eller flytta på avdelningar och vårdinrättningar så att människor får åka flera mil för att komma till en läkare/mottagning numera? Att man inte gör korrekta bedömningar?  Inte tar de prover man bör och felbehandlar, så att man får omarbeta/operera och göra om hela tiden, samt att man får vänta onödigt länge på behandlingar och provsvar? Om man alls får någon behandling, det vill säga? Och så vidare...

Så, en summering och fråga från en obildad, hjärnskadad människomänniska: Om man ska följa en princip eller teori, som denna bilfabriks-arbetsmodell, till exempel, hur tänker man då, om man inte ens har delarna klara för sig? Man skulle väl inte kunna göra en bra och fungerande Toyota, utan konstruktörer och rätt maskindelar, och tro att bara för att man har en fabrik (och ja-sägare, eller rädda vikarier, omkring sig så) kommer det att komma bra bilar ur den?  

Det kanske allra viktigaste, det vill säga att vi är människor med olika behov, sjukdomar, svårighetsgrader samt historik går inte heller att bortse från håller säkert de flesta med om. Dessutom, väl värt att tjata om, är att vi är med och betalar för detta, och igen ansvarig tar något ansvar. Är det frihet under ansvar, är min stilla, pyttelilla fråga?

Uppgiven och utmattad,

/Döden döden döden

Tivolitumme

Ibland vill jag bara sätta mig på en sten vid havet och (stilla) gråta, men det kan ju komma någon, så jag struntar i det. Livet är, ibland, lika svårt som vackert.

Är ni med om min medelålderskris, sjukdomsinsikt och mina småbarnsföräldraår? Allt i en skön röra och  lite halvpublikt sådär. Uttråkad, nästintill död nynnar jag och samtidigt oförskämt lycklig. Nervsammanbrott inför att räkningarna ska betalas. Living on the edge-spännande. Nej, bara fruktansvärt. Jag lever i nuet. Jag älskar grått och lerigt men även solens strålar och snödroppsknopp. On repeat: Det ena behöver inte utesluta det andra, bara ekonomiskt. Jag kan och bör inte drömma om semester, men jag längtar efter alper och goda ostar. I natt drömde jag om Zlatan. Han behövde prata med någon.

Har tummat med Ros, Tivoli-tummat. Hade lovat mig själv konst, kaffe och komplexitet i vår, men det får bli i ett annat liv. Nu kaffe och internetbanken. 

Pip.

/Döden döden döden ligger minus

What Can I Do?

Jag har kommit att älska snö i år. Detta på ett helt nytt, mer intensivt och kärleksfullt vis. Kanske var det fluffet i Ingmar Bergmanstan i julas? Jag har saknat snön; den vita och tysta scenografin. Jag älskar också simningen (och kaffe och en hel drös med andra saker och människor), trots att tanterna kan verka lite skrämmande och själupptagna i sin egna härlighet. Finns mycket att glädjas åt.

Den söta doften av förväntan kommer i kvällningen. Bjökveds-brasor och mjuk jord. Vårtecken, klätt i vitt och lera. I Skånelandet.

/Döden döden döden, skrattar hela vägen till banken, hade jag lust att skriva, men så är det givetvis inte. Puss.

Näverhatt (snabbsummering)

Ja, då ska vi väl stänga butiken för den här gången då. Barnen badar och vädret ligger någonstans mellan hopp och förtvivlan. Känner mig positiv på ett balanserat vis. Ni galningar som  älskar LIIIVET var dag. Ni som lever i glädjestan. Vad går ni på egentligen? Förnekelse eller centralstimulerande?  Eller så är det bara min oförmåga att omfamna elände med ett lyckorus? Ja, jag ska fundera lite kring det där, glad känner jag mig i alla fall. Fredagsparty med gotter och så På Spåret. Mums och hurra.

Nu en partyhatt och helgmusik. Barnens favoritlåt och en snabbsummering av sjukvårdsrelaterat för min del nedan:

Vi listar lite snabbt:

1. Mödravårdscentralen, privat. Fel dos heparin (blodförtunnande), remitterade inte till specialistmödravården vilket ska ske. Hade inte heller möjlighet att ge kurserna inför förlossningen innan vecka 40. För många patienter.

2. BB, allmänna sjukhuset. Missade att kolla om jag skulle ta blodförtunnande i flera dagar i samband med och efter förlossningen, samt ignorerade svår buksmärta trots risk för att det fanns moderkaksrester. Fick akutopereras efter omkring 14 dagar (på grund av rikligt med moderkaksrester).

3. Akuten, allmänna sjukhuset. Blir hemskickad med svår huvudvärk (trots känd antitrombin III-brist, nyförlöst samt nyopererad).  När man berättar detta för läkare brukar de flesta reflexmässigt rygga tillbaka (sinustrombos är en så kallad differentialdiagnos vid snabbt uppkommen huvudvärk).

4. NIVA, allmänna sjukhuset. Efter timmar av operation i skallen för att avlägsna ovanligt stor blodpropp ger man mig blodförtjockande istället för -förtunnande. NIVA Lex Maria-anmäler.

Handlar det (spekulerar fritt och vilt) om pengabesparingar? Handlar det även om att jag är kvinna utan statusutbildning och inte är tillräckligt vacker? För  ni vet väl att man behandlar samma symptom olika på grund av olika yttre faktorer. Eller handlar det om att sjukvården faller samman? 

Kärlek,
/Döden döden döden

Fredagsmys

Varför bloggar jag? Jag läser inga bloggar, förstår inte hur de fungerar och har en hel del fördomar kring fenomenet om jag ska vara ärlig. Snygga tjejer i vita linnen i vita hem med rika killar/föräldrar som berättar om sin sköna livsstil och shopping. Typ. Lite dansk design, slingor i håret och så fruktansvärt naturligt fräsch (och samtidigt bohemisk). Vem vill inte vara snygg, rik och lalla runt. Åka lite till New York, spa:a sig och så gosa i Asien med sina gulligt klädda barn som verkligen älskar all världens mat.

Tala om fördomsfull. Eller är det avundsjuka? Jo, så är det nog. Samtidigt som jag spyr på perfektionisthetsen och den konforma estetiken är jag er avundsjuka motståndare (med risigt hem, hår och trött blick)! Och jag vet och förstår att det finns en mängd bloggar som handlar om annat; viktigt och fint, dumt och skoj. Dessutom: Jag gillar också snygga kläder och tjusiga möbler. Det är inte det.

Jag bloggar bland annat för att jag hamnat i ett läge som jag inte, på något sätt, valt själv - och helt plötsligt saknar jag värde i samhällsapparaten. Igår var jag på möte med berörda myndigheter kring min situation. Det är ingen som vill mig direkt illa, men själva situationen är så fruktansvärt obehaglig att det är nästintill omöjligt att skriva om det på ett sakligt vis. Tonen och tilltalet. Jag vill inte sitta där, jag vill inte vara svag och kass och trött och jag hade ju gjort 'allt rätt'. Jag har jobbat, varit duktigt lönsam (verkligen) och lojal in stupidum. Även betalat skatt, fackförbund och A-kassa och samtidigt hände det. Det som inte får hända i dag i Sverige: Jag blev sjuk (eller rättare sagt fick en vårdskada på grund av slarv och brister i sjukvården) - och helt plötsligt får jag i princip inte använda samhällsapparaten. Jag, en parasit. Fast jag får extremt, om det är till någon tröst för er bidragshatare, lite i ersättning, trots alla år av arbete. Och efter snart fem år ska jag få hjälp till rehabilitering. Fem år. Känn på den och läckert värre, och samtidigt är jag så jublande glad och tacksam. Under fyra och ett halvt år hann jag få en allvarlig och livshotande stroke, föda två barn, jobba ett och ett halvt år, kämpa med att återvinna språk och melodi, gifta mig, skaffa hus, förlora tre släktingar och ja... Förlåt mig om jag är lite trött och det är därför jag bloggar. För att visa att jag är så jävla (förlåt förlåt förlåt) trött och jag tänker tjata mig till en värld där vi får vara trötta och misslyckade o c k s å! Jag tänker i alla fall försöka kämpa för det.

Trevlig helg, fred, kärlek och lite fredagsdisco!

/Döden döden döden

Förtydliganden

1) Skrev inte det allra viktigaste i förra blogginlägget: Att vi har fått misslyckas. Gång på gång och att det oftast är vägen till framgång (fråga vilken lyckad människa som helst - utom dem med gamla pengar och dem som jag inte känner, de där som aldrig gjort ett fel och glidit runt på räkmackor). Jag vet också att alla inte kan bli precis exakt vad de vill eller önskar, men drägliga och okej liv har vi tidigare kunnat skapa oss.

2) Jag må vara kass på det där med pengar, men någon idiot är jag inte. Jag spar, om än mycket modest, till pension och barn och resten går till hus och hem. På ett ungefär.

3) Jo, jag ÖVERLEVDE på grund av flera faktorer. Borde kanske varit lite tydligare, men så här;

Ambulansen kom på ett par minuter (!!), jag tränade tre till fyra gånger i veckan innan graviditeten och gick på gravidyoga under graviditeten. Dessutom hade jag varit, och är fortfarande, helt niktoinfri sedan flera år. Jag är inte heller överviktig. Min sinustrombos kom enbart till på grund av välkänd blodproppsbenägenhet och hade undvikits om sjukvården hade haft tid, plats och lust. Inget annat.