Energi och ekonomi
(mödrars bidrag till samhället)
”Is not this contribution of the devoted mother unrecognized precisely because it is immense? If this contribution is accepted, it follows that every man or woman who is sane, every man or woman who has the feeling of being a person in the world, and for whom the world means something, every happy person, is in infinite debt to a woman.” Winnicott om Ordinary devotion.
Åker upp till Fotosalongen efter en vecka utan sömn. Födelsedagar, katt på intensivvård och en konfirmation att leverera hemma under loppet av några dagar. Inte hade jag råd med nya underkläder eller klänningen då. - Men, som jag har längtat! Till Göteborg! Till Hasselblad Foundation, till UTSTÄLLNINGEN och vernissagen, träffa och se de andra medverkande och deras bilder. Tacka juryn och alla på Hasselblad Foundation. TACK ❤️ TACK ❤️ TACK❣️
Slut som artist, låg, på gränsen till död och ensamt ansvar för kidsen (det fanns givetvis en annan plan från början, ”men livet händer”) så fick lyfta mig i nackhåret och helt enkelt hålla mig själv i handen för att reda ut detta utan att falla ihop som en blöt fläck på golvet. En håller andan och biter ihop. Försöker i alla fall. Kommer försent. Känner mig rödmosig, svettig och blyg. Som en vilsen anomali. Reservbatterierna är döda sedan länge, men kvällen blir bra (överlever!!). Hinner träffa ljuvliga och kloka K, prata med några andra medverkande och mamma och barnen kommer. Fint. Sådan generös och euforisk kväll ändå.
Precis allting har genomsyrats av seriositet, vänlighet och professionalism (värdigt, vackert och snällt!). Fotografierna (och alla fotograferna!!!) är underbara. Sådan mångfald. Vackert svartvitt och glödande skirt, kraftfullt, estetiskt, färgglatt, konstnärligt, dokumentärt, sorgligt, intressant, självutlämnande, viktigt, poetiskt och roligt.
Eva Dahlgren beskrev under sitt fina tal det poetiska/musikaliska och satte nålen i hjärtat på det som är så fantastiskt med fotografi. Det som jag själv grunnat på men inte lyckats formulera så bra som hon gjorde under kvällen. Den eviga sekunden som vissa fångar med några toner, ord eller en bild. Och som det där med att alla konstformer hör ihop. Tänker på några av de filmare jag tycker mest om jobbar fullständigt briljant med musiken, rummet, klippningen och fotot, vilket berättelsens genomförande hänger på: rytm, berättelse och form. Att en enda strof/bild/ton kan förklara nästan allt. Allt och alla hör som bekant nästan alltid ihop.
Nåväl, min egna ensamma bild, med sin rosa träram, strand och människor, som från Gud, eller av slumpen, ställt sig som små dockor och bildat berättelser, var individ eller grupp för sig. Händer som sträcks ut, samtal, vardagsvänligheterna, eller ordinary devotion, som Winnicotts teori handlar om. Det jag tror på allra mest.
Det är givetvis inte en ensam bild, jag sprang efter barnen och var djupt frustrerad över att inte hinna fotografera mer. Ljuset!!! Jag ville ha fågeln och killen i torsons skugga rätt, springer vidare. Alla bilder blir underbara. En muslimsk kvinna vadar ut i vattnet och ser ut som Stålmannen i sin lysröda dräkt, slöjan som en mantel i vattnet i det gräddvita ljuset. Barn, vars fötter sticker upp. Fåglar och folk. Alla är snygga och intressanta. En magisk Malmöeftermiddag, men hade kunnat vara vilken strand, epok eller land som helst. Rörelser. Lekar i havsbrynets krus. Omsorgernas skeenden.
En i juryn (❤️!!!!) hade fastnat för min bild och beskrev att det vilade någon slags underliggande hot eller fara i bilden. Det gör det ju. Det gör det i nästan alla mina bilder. Är det lugnet? Killen i torson? Livet är inte ofarligt, hur vackert det än må vara. Vi samsas på denna jord. Lätt är det sällan.
Hade velat prata mer fotografi, men jag är tom på ord social förmåga. Jag bara vevar samma ord om och om igen. Tacksam och så sinnesjukt trött. Själv har jag svårt för det alltför perfekta, det måste till något annat i bilden för att rucka min världsbild, även om jag kan imponeras över teknik och ljussättning. Lite skräp, skevhet måste in.
“Every bad picture is a good picture.” - Andy Warhol.
Jag valde den rosa ramen med viss vånda. En vitlaserad ask mot en rosa dito. Å ena sidan låta bilden tala för sig själv (vit/estetisk) eller rosa för att jag ville våga uttrycka lite mer av mig själv. Det var kanske dumt om jag vill bli såld, men den kommer att hänga fint på någons vägg i framtiden. Troligtvis min (längtar, den blev underbar!). Min ena dotter vrålande: - ”Mamma är du helt dum i huvudet, nu kommer ingen att köpa din tavla!”, när jag berättade vad den kostar. Ja, är väl det. Ska fråga henne om prissättningen nästa gång (jag har ju ingen aning!), men även fotografi och den verkligheten som passerat, måste värderas ibland.
Jag hade en dröm om att printa vissa av mina bilder på tyger (alltings förgänglighet och så vidare) men att bara få ut en liten provprint kostade för mycket. Det var därför glädjande att se två helt olika bildsviter på tyg som blev enormt lysande vackra. Bara energin och ekonomin som brast. Sedan vill jag ha Lindemalms grisrumpa och ett av Rovas tryck på print. Jag behöver få skratta mer. Jag vill ha en bild på händer som bäddar en säng och en liten flicka i rufset och ett stökigt hem i svartvitt. Vilken konst!! Så mycket fint. Jag vill ha en bild på en man vars näsa petas… och så vidare. Det är en synnerligen och ytterst fin samling fotografier att få hänga sin bild och vara bland.
I GP skrev Karin Frid till min stora förvåning och lycka: ”De flesta ställer ut verksserier om 3-6 fotografier och några visar endast ett foto. En höjdpunkt är den vänstra väggen precis i entrén där fyra olika fotografer samsas med var sin bild.”
Där finns min ensamma bild av Malmö. Första bilden till vänstern vid entrén! Stolt som en tupp är jag!!
SVT:s recensent talar däremot om det tomt estetiska och lyfter det autentiskta, de olika uttrycken och säger: ”….Dokumentära bilder som aldrig kan förväxlas med slumpmässiga lyckoträffar” och däri ligger faran med att bara vara med med ett verk gissar jag? Eller menar han att fotografier måste ha en (dokumentär) berättelse i ryggen för att vara autentiska? Så verkligheten i sig är inte autentisk nog? Vet ju inte om det är våra ensamma verk han åsyftar, eller rent generellt, men slumpmässiga lyckträffar tror nog få fotografer på. Även om det också är det det hänger på. Om och om igen. Är det slumpmässiga lyckträffar varje gång jag tar en bra bild? Ok!
Svårigheten att söka Open calls är många, beskrivet helt lysande av curatorn Rica Cerbarano på Picters blogg. Jag hade velat söka till en salong i Kalabrien och till Arbetets museums nu i vår, då de hade teman för mig, men jag hade helt enkelt inte möjlighet. Därför var Hasselbladstiftelsens Open call så förtjusande fritt och på riktigt demokratiskt.
Jag skickade in fem bilder, tre olika teman, vilket kanske var dumt, men hur i hela friden ska jag kunna veta vad en jury vill ha eller fastnar för? ETT uttryck, eller en serie, hade kanske gjort det enklare för mig, men hade de älskat mina vilda blommor ännu mer? Eller inte alls…!? Hur väljer du som fotograf när du har 100.000-tals bilder? Hur värjer du dig mot en kritiker som kanske tror att ditt fotografi är slumpen, inte ögat, ljuset och objektens samklang. Samtidigt vet alla fotografer att det är slumpen, ödet, högre makter som hjälper till, det handlar om ögonblick, tiondelars sekunder och ett moln, en hand som hamnat rätt, också. Intuition. Blick. Tur. En ton. Ett ständigt fotograferande. En trasig blixt. Där har ni fotografiets magi, ibland. Vivian Mailer, var hon också drabbad slumpmässiga lyckträffar? Vems verklighet är viktig på riktigt?
Ibland när jag tagit ett bra fotografi tänker jag: shit, om jag hade varit frisk och pigg… Tänker alla så, eller är det bara jag?
Jag tror att vi riskerar tyna bort som land och kulturellt om bara de som har råd eller rätt utbildning kan få möjlighet att spela musik, filma, fota, skriva. Om bara en männisosort får vara med: frisk, ung, redan framgångsrik, socialt begåvad, stark, välutbildad och snygg eller rik. Helst alltihop och kända päron. Jag tycker precis som sossarna sa förr: alla ska med. Så tyckte jag det kändes på Hasselbladstiftelsens Fotosalongen 2025, utan att nagga på kvaliteten. Så fantastiskt bra!!! Så lycklig över detta så ni kan inte tro.
Läser en svensk kurator på Instagram som ondgör sig över svåra asociala konstnärstyper som inte begriper att de måste kunna sälja sig bättre och lyssnar på Sonia Hedstrands underbara podd om artist statements (I hear you), men hur mycket jag än älskar människor och begriper att det kan vara bra att förklara sin konst, för det gör jag, så har vi olika lätt för den sociala biten. Jag finner det väldigt svårt. Efter min förvärvade hjärnskada funkar jag till exempel dåligt med mycket interaktioner och ljud och då kan en utställning eller dag på Liseberg kännas som en form av tortyr, blicken blir lätt suddig under ett kalas… (en gör så gött en kan!) och som den osäkra själ jag är hoppas jag ändå att mina verk klarar av att tala för sig själva när min ande tryter.
"Sommardag på Skagen Sønderstrand" av Peder Severin Krøyer.
(Har för övrigt en bild på flickorna i baddräkt med två jämnåriga nakna gossar i vattnet)
/Döden döden döden
