Fikapaus, någon?
Det bor en liten Östermalmstant* i mig. Jag står för det och sådan har jag väl alltid varit. Men det bor också en flicka som läste Per-Anders Fogelströms Mina drömmars stad och de efterföljande böckerna i unga år i samma kropp. Så jag erkänner, jag kan bli alldeles varm i hjärtat av vår fina Josef Frank tapet (som i och för sig inte kommit upp än) och s a m t i d i g t känna min alldeles förskräckligt förtvivlad över den inhumana samhällsutvecklingen. Hur vår moral chanserat till ett marknadsekonomiskt tomma intet.
Så jag frågar och jag undrar men får aldrig något rakt besked. Jag tänker på mina nyliberala vänner, vilka å den ena sidan tror på individens frihet, men å den andra sidan ofta vurmar för högst konservativa värderingar. Det blir liksom mest bara ett förvirrat tekalas (men jag vill så gärna förstå).
Hur kan man tro på individens frihet och ansvar, blint övertygad om den egna kraften och samtidigt slåss, med näbbar och klor, för entreprenörernas rätt till skattemedel och -lättnader? Att med kraftigt subventionerade löner (MAX exempelvis) med en stor andel anpassade anställningar med lönebidrag slå sig för bröstet som företagare. Jag måste vara dum, men begriper inte hur man kan vara stolt företagare om man är totalt bidragsberoende? Det här borde vara kränkande för alla hårt slitande, verkliga entreprenörer och företagare. Jag har inget emot lärlingsplatser, anpassade anställningar och så vidare. Jag tror att det kan gagna alla om det sköts seriöst. Men jag tror inte på att sätta gratispersonalsföretagarbidraget i system, som på MAX, och många andra mycket stora företag. Eller låta en fräsig 'entreprenör' (som jag avskyr det ordet) syssla med Fas 3. Vi ska nog passa oss för duktiga krämare.
Träffade Anders Borg (tror jag bestämt det var) på en nation i Ingmar Bergmanstan en gång. Mycket trevligt, fram tills dess att han, utan pardon, hävdade att företag som inte har en produkt andra inte vill ha/har behov av/köper, inte heller har något existensberättigande. Tror att vi talade om presstöd och smal kultur. Kanske hade jag druckit någon öl, kanske hade hans kristallklara (och enkla) logik en kärna av något. Kanske inte. Det handlar nog om övertygelse. Vad som däremot gör denna logik så fruktansvärt sorglig är att den är inkonsekvent (men främst osann), då man enbart, och faktiskt, väljer att stödja det som gagnar en själv. En egoismens ism, och inget annat, helt utan ideologisk idealistisk bäring. För varför är det finare med vissa bidrag än med andra, varför låter vi detta ske - och varför är statligt monopol så mycket fulare än kapitalistiskt?
Hur kan man tro på individens frihet och ansvar, blint övertygad om den egna kraften och samtidigt slåss, med näbbar och klor, för entreprenörernas rätt till skattemedel och -lättnader? Att med kraftigt subventionerade löner (MAX exempelvis) med en stor andel anpassade anställningar med lönebidrag slå sig för bröstet som företagare. Jag måste vara dum, men begriper inte hur man kan vara stolt företagare om man är totalt bidragsberoende? Det här borde vara kränkande för alla hårt slitande, verkliga entreprenörer och företagare. Jag har inget emot lärlingsplatser, anpassade anställningar och så vidare. Jag tror att det kan gagna alla om det sköts seriöst. Men jag tror inte på att sätta gratispersonalsföretagarbidraget i system, som på MAX, och många andra mycket stora företag. Eller låta en fräsig 'entreprenör' (som jag avskyr det ordet) syssla med Fas 3. Vi ska nog passa oss för duktiga krämare.
Träffade Anders Borg (tror jag bestämt det var) på en nation i Ingmar Bergmanstan en gång. Mycket trevligt, fram tills dess att han, utan pardon, hävdade att företag som inte har en produkt andra inte vill ha/har behov av/köper, inte heller har något existensberättigande. Tror att vi talade om presstöd och smal kultur. Kanske hade jag druckit någon öl, kanske hade hans kristallklara (och enkla) logik en kärna av något. Kanske inte. Det handlar nog om övertygelse. Vad som däremot gör denna logik så fruktansvärt sorglig är att den är inkonsekvent (men främst osann), då man enbart, och faktiskt, väljer att stödja det som gagnar en själv. En egoismens ism, och inget annat, helt utan ideologisk idealistisk bäring. För varför är det finare med vissa bidrag än med andra, varför låter vi detta ske - och varför är statligt monopol så mycket fulare än kapitalistiskt?
För inget är riktigt vad det ser ut att vara. För varför är MAX fortlevnad, eller riskkapitalägares vinstintressen viktigare än säg kommunala musikskolans, eller skäliga löner inom vård, skola och omsorg? Vår lilla framtid. Jag tror på individens frihet, arbetslust och ansvar, men även kärlek, rättvisa, omtanke och respekt. Så snälla nyliberaler, neotyper med flera: Stå för det ni tror på: ett A-och ett Ö-lag med den livrädda, skuldsatta geggamojjan i mitten. Lura inte mer i vassen, eller förklara åtminstone logiken för dumma, dumma mig.
Läs gärna dessa väldigt tydliga och välformulerade artiklar om nyliberalism och riskkapitalism (och Jens Spendrup som inte tror på ismer...), eftersom de förklarar vad jag vill ha sagt mycket bättre:
Kajsa Ekis Ekman Dagens Nyheter.
Jenny Andersson om bland andra Thomas Piketty Dagens Arena.
Kent Werne om hur riskkapitalisternas inte riskerar något alls. Bara vi
Kärlek!
/Döden döden döden så fruktansvärt sugen på en mazarin, så ikväll, (lill-lördag och allt) ska jag unna mig. En mazarin.
* Jag kan liksom på allvar vara rädd för att jag ska dö innan jag sett till att mina flickor minsann fått varsin duffel, från NK. Det är lite sjukt, men sådan är jag. Döden, både ytlig och grå.
Läs gärna dessa väldigt tydliga och välformulerade artiklar om nyliberalism och riskkapitalism (och Jens Spendrup som inte tror på ismer...), eftersom de förklarar vad jag vill ha sagt mycket bättre:
Kajsa Ekis Ekman Dagens Nyheter.
Jenny Andersson om bland andra Thomas Piketty Dagens Arena.
Kent Werne om hur riskkapitalisternas inte riskerar något alls. Bara vi
Kärlek!
/Döden döden döden så fruktansvärt sugen på en mazarin, så ikväll, (lill-lördag och allt) ska jag unna mig. En mazarin.
* Jag kan liksom på allvar vara rädd för att jag ska dö innan jag sett till att mina flickor minsann fått varsin duffel, från NK. Det är lite sjukt, men sådan är jag. Döden, både ytlig och grå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar