lördag 30 maj 2015

Mom's Snaps, 1970


Leslie Krims
Nude America






Aktuellt i Paris


Känner igen mig. 
Trött. 
Jättejättejättejättejättejättetrött. 
Bilderna och jag, och oredan med dem. 
På min kropp. I mitt huvud. 

Vilar. Snart resa bort. Igen. 
Dåligt samvete och inget att tala om. 
Får man göra så här? Kan man verkligen?
Längtar och vill hem på en och samma gång. 
Hänger inte med. Håller inte riktigt ihop. 

Lite sol och matoset från köket. 
Mycket bra pris på pärlhöns på Ica i veckan och murklor från Bryssel. 
Grönt från trädgården. Det är Lyxen.  
Trädgården som prunkar över och vinden som sliter i träd och buskar. 
Små syrénklasar på gräsmattan. Gräsmattan och tusenskönorna. 
En trehjuling och färg som flagnar. 

Vi reder inte riktigt ut det, men det doftar väldigt gott. 
I morgon kogödsel och kaffe, om det inte regnar förstås. 

God kväll <3
/Döden döden döden 










onsdag 27 maj 2015

Coat Of Many Colors

Mina två liv


(Magritte: The Son Of Man, 1964)

Efter mina år med trasig hjärna och den fruktansvärda tröttheten (fatigue and weakness låter och stämmer bättre på något vis) så är förlusten av identitet något av det svåraste: to be, or not to be. Eller vem är jag nu? När minnet läcker som fil genom en sil. Vem är jag om jag inte minns mina minnen och erfarenheter. När människor mest är vaga förnimmelser. Det bildas en slags tomhet och lätt desperation kring det vardagliga, och samtidigt längtan efter... Så försvann orden, eller var det bara ett ord? Säkert ett viktigt och helt avgörande, förklarande, ord. Kanske.


(Magritte: The Lovers, 1928)

Allting kretsar kring identitet och tillhörighet. Precis som karaktärerna i Game of Thrones är du på jakt efter din rätt att vara den du anser dig vara, borde bli, eller har varit? Trots omständigheter du inte kan kontrollera. Den ständiga förändringen och förfallet i något slags rakt nedstigande led. Det är upp till mig att hitta ett vettigt sätt att angripa mitt liv på. Som att jag inte klarar av att leva ut som en sjuk och samtid lider av att människor i min omgivning inte förstår. Så hopplöst och så värdelöst. Att vara sämre än man vill tillstå. Att vara mamma och kvinna i värld där man förväntas så mycket och inte reder ut det i sin lilla isolering. Där vården kretsar kring den sjuka, men inte den faktiska verkligheten och världen utanför. Jag förstår varför man satsar mest på dem med pengar; det är för att det är för dem det finns en möjlig, positiv, rehabiliteringsprognos. Den (vad jag tror omedvetet) ojämlika vården. Vi måste börja tala om det här. Där vården säger: köp städhjälp, köp matkassar och köp dig lite frihet och friskhet. För det är så det fungerar, om du är kvinna i alla fall. Du köper dig din hälsa. Du köper dig en lugnare andning. Du kan lindra dina symptom. Det är orättvist och orättfärdigt. En ständig vinter för de allra svagaste. 

Jag försöker vara så ärlig jag kan utan att spilla över för mycket. Det går inte alltid lysande. Så sann det går att vara utan att det blir odrägligt. Igår såg vi på Mina två liv på SVT och det var ett mycket bra, välartikulerat och modigt program. Den vackra ärligheten. Mitt det högst personliga och unika, och ofattbart komplicerade, samtidigt så allmängiltigt. Det är svårt att förstå det som drabbar den som inte förstår, eller kan förklara, riktigt själv. Det finns inget vettigt svar på frågan varför. Som med minnet: hur ska jag kunna förklara hur det kändes eller var, när jag inte riktigt minns. Jag minns bara att det inte blev riktigt bra. Andra minns att jag var lamslagen av trötthet, värk och i flera dagar. Men inte jag. När allt blir bättre så känner jag mig bara glad. Nu tjuter det i mina öron, det visslar och det skriker. Jag håller ut. Jag håller ihop så gott det går. 

Ann Heberlein sa något om att man ska vara med människor som verkligen känner en. Det ska jag stäva efter. Och att vara snäll bland andra snälla. Lappa och laga. Vårda. Vi bildar våra lapptäcken av det gemensamma och det privata.



/Döden döden döden

tisdag 26 maj 2015

Läsförsåelsen

Reptilerna




Blev så glad när jag läste Kajsa Ekis Ekmans (hon är bara så bäst ibland) text om Zarembas senaste artikelserie i DN. Om textens innehåll, med kristallklar analys, som vanligt. Jag snubblade själv till ett slag på grund av erfarenheter av egenmäktighet med barn. Där en förälder, en man, i fallet jag tänker på, tvingades ge upp kampen om barnet för barnets skull. För att inte slita sönder mer. Trots rätt i rätt och laga mening, all kärlek och de förlorade åren. Men alltid: barnet först. Alltid. Skilsmässor kan göra troll av vanligt folk. Den här mannen blev behandlad sämre än misshandlande incestföräldrar och sådant är väldigt svårt att förstå. Att alla står handfallna och livrädda vid sidan om. Och samtidigt, det är föräldrarnas känslor och intressen man fokuserar på. Aldrig barnens. Intrigmakare och människor i sorg. Krossade hjärtan och hämndlystnad likaså. Ja, reptilhjärnor på högvarv ska man passa sig noga för, men jag gissar att nästan vem som helst kan trilla dit?  Det gör så himla, himla ont bara (och: vuxnana, ni ska veta bättre). Så Ebba Witt-Brattströmraseri kändes friskt och lite himlastormande även om min tankes melodi går ungefär såhär: Varför nu, kära du? Varför nu, kära du? 80-tal, 90-tal, 00-tal så varför just nu, kära du? Men jag gissar att det ska jag nog skita i. Frågorna är trots allt ständiga (läs Ekis-texten, snälla) och tiden flyter liksom bara på. Sen var den här etc-texten också uppfriskande, fenomenet går att applicera på de flesta män och grupper om man tänker efter. Musikbranschen, sportvärlden, och alla andra världar känns det som. Vi rasar och vi faller. Kravlar oss upp, och sen, det vet vi inget om. På samma vis i ny kostym: på repeat. Vi måste bara våga prata om det. Även om det svåraste (ursinnigt och tragiskt om övergrepp och rätten att uttrycka sig fritt om dem). Vi är sällan så unika eller ensamma som vi tror och känner oss. Det är modigt, ärligt och starkt att att ta itu med sina problem, erfarenheter och känslor efter bästa förmåga; det är väldigt sorgligt och själsdödande att blunda för dem i för stor utsträckning. Sen kan man väl vara en glad och ytlig lax också. Och att alltid tänka när man läser en text, eller hör någon tala: vad är det som sägs, eller skrivs på riktig; inte hur, utan vad. Så: Barnen barnen barnen och när föräldrarna brister måste andra finnas till. Det borde vi väl alla vara överens om. Vi är liksom vuxna nu.

Ibland tänker jag att livslögnen nog är den värsta. Men man får jobba med det där.  Ständigt, och om man orkar och vill ta ansvar för sig och sina nära. 

(❤ Läs Jan Gradvall om samhällsfaran med ojämlikhet ur ett journalistiskt perspektiv. Eftersom min tankeförmåga och känsla för språk brister (hade väl  tänkt knyta ihop säcken med något i stil med barnens rättigheter, manligheten och allas rätt till utbildning; och därmed ett språk och en rimlig chans yadayada), men lämnar jag över till Rich (från Brain Pickings) istället):

'We have become a pyramidic society of the omnivorously acquisitive few, an insecure, dwindling middle class, and a multiplying number of ill-served, throwaway citizens and workers 
[resulting in] a kind of public breakdown, with symptoms along a spectrum from acute self-involvement to extreme anxiety to individual and group violence.'

Kärlek och kaffe,
/Döden döden döden

Och Adrienne Richs-citatet ovan passar så väldigt fint ihop med ämnet människorna vi inte ser och dem vi inte anser har några som helst rättigheter att leva drägliga liv (på lyckligt lottades bekostnad i alla fall). Här: Lena Sundström och så Niklas Orrenius och Josefin Sköld om detta. Och för dem utan empatisk förmåga: tänk på er egen säkerhet. Vill du äta på en restaurang där människor inte har råd att vara sjuka? Vill du flyga flygplan, eller åka buss, taxi, ambulans, tåg med personal som inte mår bra? Vill du bli opererad i ett dåligt städat rum? Vill du känna det ständiga hotet, till och med från maten. Har du råd med rikigt usla löner och villkor  på rikigt? Eller gillar ni bara spänningen, living, lite fniss-fniss, on the edge. Nä, bra löner och liv åt alla.

Tycker du om gamla tryck. Här fanns en del fina <3

måndag 25 maj 2015

Lilla hjärtat

Undantagen



.



Medelhavet. Bara så. Medelhavet, sand och sol. Värmen och det goda brödet. Långkoksdrömmarna. Dra benen långsamt efter sig. Bara benen långsamt efter sig. En kopp kaffe och en gratis kaka till. Det smakar sött och friskt och gott. Mer. Örter och blommor sveper som strimmor i luften. Lite grillad fisk någonstans där borta. Ödlorna rasslar snabbt förbi men tankarna är ack, så tröga. Simmar några tag, blir trött. Vilar. Ropar min flickas namn om och om igen. Hon går sin egen väg. Orädd och fullständigt disträ, eller på en plats som jag inte riktigt hittar till. Vi skrattar. Vi skrattar åt min tjatiga röst. Jag låter inte klokt. Hon klättrar. Hon kastar en sten, hittar en snäcka och längtar efter glass och lemonad. Om och om igen. Hon och jag. Vi två. Lägger oss tidigt, hon sover lugnt och tungt. Utslagen på barns vis. Rosor på blek hud och håret vitt, svettigt och vilt. Jag kan inte riktigt slappna av. Tänker på svarmaskerade IS-män med sablar och min maktlöshet. Hur blev det så här?! Men när veckan går mot sitt slut har även jag börjat sova lite mer. Läsa det orkar jag inte. Tänker att hit skulle man åka i vinter och drabbas av det stora blå. Ödsligheten och tankens lilla skärvas skärpa. Havets dån och du. Eller jag.

Här hemma är himlen vit som kristyr med små droppar av regn. Syrén och jordgubbsblommorna prunkar stolt, sparrisen sträcker sig som långa, lätt kröka fingrar, mot världen och ljuset. Det doftar, men på ett kulnare vis.




Puss
/Döden döden döden 

söndag 24 maj 2015

fredag 15 maj 2015

Ljuva maj

Have mercy




Trött så att jag skakar. Vidrigt i allt det vackra. Försöker låtsas att det går att bära. Det gör så ont bara. Överallt. När döden, i teorin, känns som en befriare. Det är den tröttheten, den värken och de konstiga kroppsliga reaktionen ni inte kan begripa. Och slipper se. Att vara så trött och så (för)krossad, utan att vara deprimerad. 

Min man sa: Du är motsatsen till en ögontjänare. Du gör precis tvärtom. Ja, så sant, den där tvångsmässiga dumheten. Jag visar er inte hur sjuk jag är, och låter det vara så. Vi pratar om det ibland och det skrämmer mig att min otydlighet gör att det finns, säkert lätt begåvnings-störda eller naiva, men i alla fall, människor som tror att det är min man som sköter ruljansen. Till exempel. Eller att jag är frisk, när jag är sjuk. Men jag erkänner, jag skyltar inte med det. Min börda, och mina barns liv (men jag ger er min morgon). 

Det läggs på hög, men känner mig glad ändå. 
För vännerna och familjen. 
För att det doftar så ljuvligt; 
så fantastisk (satans*) gott.
Vi skördar vår sparris
ikväll blir det kanske rabarberkompott.

Detta lyxliv, mitt i sorgen, och värken. 

Så nu flyr vi fältet, lilla M och jag för en liten, liten stund. Vi tänkte skriva på en liten bok, eller bara äta glass. Jag älskar livet och respekterar det högt. Precis som döden som alltid finns här ibland oss. Försöker stilla det stressade hjärtat. Fånga nuet, den där omöjliga möjligheten. Nu, nu, nu, var är du nu, lilla du? 

Fick en födelsedagspresent på posten, den ska vi använda, lilla M och jag: skissa våra drömmar i. 
Tack, kära vän. 

Jag tänker också att man ska passa sig för så himla mycket när man är sjuk. Avundsjukans gröna svavelos. Att bli för fattig. Att bli för sjuk. Att ta plats. Att unna sig fel. Vara för glad. Jag undrar varför det är så? Vad beror den mänskliga empatibristen på, rent psykologiskt? Finns det ett namn på denna sjukdom; när människor blir galna och fyllda av vrede över att tänka sig att dem som har det sämst: svårt sjuka, flyktingar, psykiskt sjuka och så vidare, eventuellt skulle kunna få ha det lite bra, men är helt okej med överdriven lyx hos dem som har det bäst? Varför sticker det som eld och nålar i en vanlig, vänlig själ? Jag begriper inte det.

Här en artikel om utmattningssyndrom och högersidig skada på hjärnan, vilket jag drabbades av på grund av stroken. Det är inte exakt likadant, men nära. Den där oförmågan att planera, få någon som helst överblick och så människor som som låter (alla dessa ljud: vardagsterrorn!). Det som inte syns, men som gör hela världen så obegriplig och svår att förstå sig på. Stressens konsekvenser, eller bara bristande sjukvårdskompetens. Så alla mina fina vänner: bli inte sjuka den här sommaren heller. Lova mig det, okej? Och ta det med lite ro och en kopp kaffe, eller nåt'. Vi kan väl låtsas en pyttestund att man kan välja i alla fall.

Jag hukar mig för Jante och mig själv, men reser mig för de små. De mjuka två. 

/Döden döden döden
(p.s. är en ovanligt lyckligt lottat människa i alla avseenden ändå)

Morgondagg i stora tofflor. Endast jag och katten är vakna. 
* förlåt

lördag 9 maj 2015

Sjukdomsinsikt

Det saknas. Nästan överallt. 



En klok läkare sa till mig att bara för att människor är sjuka blir de inte snällare för den sakens skull. De som redan är arga blir inte mer frimodiga, utan argare. Rädslor har en förmåga att påverka oss. Det är inte lätt att vara sjuk, och det är inte lätt att vara nära, eller ens perifert, heller. Att veta hur man ska lägga sina ägg lagom varsamt. En person jag känner (LL <3) som drabbats av cancer men är frisk nu delade den här sidan och jag tänker att de där korten hade jag också gärna fått! <3 Well put, sanna mina ord. Sedan kan vi inte heller förvänta oss att alla ska förstå hur vi vill bli behandlade när vi drabbas av sjukdom, eller sorg. Vi kanske inte vet det själva ens en gång, men korten är bra.

Såg också en rolig, eller kanske udda, TED-talk, där en neurolog som drabbats av en vänstersidig stroke berättar om sina upplevelser. För nog händer det saker med en, och alla runtomkring en, när man blivit sjuk, även om alla inte når insikt eller nirvana, för den sakens skull. Ibland vill man gråta, ibland måste man få skratta. 

Vi måste satsa på vården: sjukvård, behandling, rehabilitering åt alla så snabbt som möjligt. Det kostar för mycket för samhället med alla primära och sekundära skador och (onödiga) dödsfall. Det kostar så oändligt mycket mer för hela samhället än den regionala vårdbudgeten. Jag lovar och svär. 

Livet betyder ingen annat än vägen mot döden. Låt vägen vara så vacker, intressant och sann som möjligt. Nej, jag lever inte som jag lär, jag är inte ens i närheten av det, men jag vill och jobbar väl på det när det finns minsta möjliga ork. Man kämpar ju på så gott man bara kan (och det vänder väl, om inte annat...?). 

Puss!
/Döden döden döden


Några pyttesaker till bara, det var ett viktigt inslag om barns könsidentitet på Aktuellt för ett par kvällar sedan. Samma kväll var det även ett inslag om barnfetma och båda inslagen diskuterades med inbjuden, sakkunnig gäst. Var det bara jag som reagerade på programledarens ton, påståenden och frågor? Kanske speciellt när det gällde barnfetman och den press och familjära mobbningen barnen utsätts för. Jag blev lite illa berörd. Så kan man ju undra över varför man fokuserar så på barnen. Man måste väl finna orsakerna, inte enbart symptomen, om ni förstår hur jag tänker? 

- och varför i hela friden sa ingen någonting (Steve Reich)?? Det vilar ett slags overklighetsskimmer över detta. 




onsdag 6 maj 2015

Hope and faith

Some public service!


 


Så i morgon Den enda vägens politikSVT Dokument Inifrån kl 20.00: När nationalekonomernas nya teorier blir politik, så beskrivs besluten ofta som nödvändiga och oundvikliga. Keynes på 30-talet och Friedman på 70-talet startade dramatiska förändringar där samhällsutvecklingen tog en helt ny riktning. Är det dags igen? - Och kanske vi borde tala mer om att det är vetenskapligt bevisat att marknaden inte klarar av att reglera sig själv* lite oftare? Inget ont om företagsamhet, det är inte det saken gäller alls. 

Puss och unite!
/Döden döden döden drömmer och hoppas.

Några andra tips: Snowden (som gjorde det han gjorde för vår skull) och avslutningsvis landbygden, och min fromma förhoppning är att vi flyttar ut och förgyller glesbygden tillsammans och bort från stan, eftersom ingen har råd att bo där. Så lite mer järnväg på det, men hade jag dollars och körkort hade jag kört den här lite då och då också. <3   

* gäller det mesta. 

Thomas Piketty

Om någon missade Skavlan.

Del 1
Del 2

Ibland längtar jag till Alaska, men inte just nu.

/Döden döden döden

lördag 2 maj 2015

Mom bod



Solljuset tar över rummet helt, katten vilar på solig fläck och fåglarna sjunger så kvittrigt, sött och glatt att jag tänker att så skulle bokmärken låta om de kunde det. Overkligt vackert, skirt och nätt, bland maskar och möss. 

Läser lite i tidningen. Läser lite i mobilen. Det här snurriga mediaflödet som i viss mån dödar intellektet, i alla fall mitt, men som är så svårt att värja sig mot. Läser en intervju om the Dad bod och klappar mig på magen och glädjs över min mom bod, den hälsosamma, lagoma, rondören. Och så vackra maj förstås.

Puss!
/Döden döden döden