onsdag 27 maj 2015

Coat Of Many Colors

Mina två liv


(Magritte: The Son Of Man, 1964)

Efter mina år med trasig hjärna och den fruktansvärda tröttheten (fatigue and weakness låter och stämmer bättre på något vis) så är förlusten av identitet något av det svåraste: to be, or not to be. Eller vem är jag nu? När minnet läcker som fil genom en sil. Vem är jag om jag inte minns mina minnen och erfarenheter. När människor mest är vaga förnimmelser. Det bildas en slags tomhet och lätt desperation kring det vardagliga, och samtidigt längtan efter... Så försvann orden, eller var det bara ett ord? Säkert ett viktigt och helt avgörande, förklarande, ord. Kanske.


(Magritte: The Lovers, 1928)

Allting kretsar kring identitet och tillhörighet. Precis som karaktärerna i Game of Thrones är du på jakt efter din rätt att vara den du anser dig vara, borde bli, eller har varit? Trots omständigheter du inte kan kontrollera. Den ständiga förändringen och förfallet i något slags rakt nedstigande led. Det är upp till mig att hitta ett vettigt sätt att angripa mitt liv på. Som att jag inte klarar av att leva ut som en sjuk och samtid lider av att människor i min omgivning inte förstår. Så hopplöst och så värdelöst. Att vara sämre än man vill tillstå. Att vara mamma och kvinna i värld där man förväntas så mycket och inte reder ut det i sin lilla isolering. Där vården kretsar kring den sjuka, men inte den faktiska verkligheten och världen utanför. Jag förstår varför man satsar mest på dem med pengar; det är för att det är för dem det finns en möjlig, positiv, rehabiliteringsprognos. Den (vad jag tror omedvetet) ojämlika vården. Vi måste börja tala om det här. Där vården säger: köp städhjälp, köp matkassar och köp dig lite frihet och friskhet. För det är så det fungerar, om du är kvinna i alla fall. Du köper dig din hälsa. Du köper dig en lugnare andning. Du kan lindra dina symptom. Det är orättvist och orättfärdigt. En ständig vinter för de allra svagaste. 

Jag försöker vara så ärlig jag kan utan att spilla över för mycket. Det går inte alltid lysande. Så sann det går att vara utan att det blir odrägligt. Igår såg vi på Mina två liv på SVT och det var ett mycket bra, välartikulerat och modigt program. Den vackra ärligheten. Mitt det högst personliga och unika, och ofattbart komplicerade, samtidigt så allmängiltigt. Det är svårt att förstå det som drabbar den som inte förstår, eller kan förklara, riktigt själv. Det finns inget vettigt svar på frågan varför. Som med minnet: hur ska jag kunna förklara hur det kändes eller var, när jag inte riktigt minns. Jag minns bara att det inte blev riktigt bra. Andra minns att jag var lamslagen av trötthet, värk och i flera dagar. Men inte jag. När allt blir bättre så känner jag mig bara glad. Nu tjuter det i mina öron, det visslar och det skriker. Jag håller ut. Jag håller ihop så gott det går. 

Ann Heberlein sa något om att man ska vara med människor som verkligen känner en. Det ska jag stäva efter. Och att vara snäll bland andra snälla. Lappa och laga. Vårda. Vi bildar våra lapptäcken av det gemensamma och det privata.



/Döden döden döden

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar