Ett eget rum

I'm every woman/deformation 

(Fotografiska processer)

Nu är tiden förbi när man tvekar på om lövet är en ensam fjäril eller lövet bara är ett löv.  Men under mossan kan det gula vara något annat än.  Getingen krockar med sig själv i solen mot husfasaden en sista gång, och även om solens strålar fortfarande kan hetta till så tillåter vädret en annan slags vardagslunk och stress. Det är okej att vara sig själv för ytterligare en stund, men snart sluts dörrarna igen. Mellantid. Rocken blir lätt för varm, svetten kallnar på ryggen en stund senare.

Läser i DN om Ett eget rum. Får ett skriande behov av att läsa just den. Det egna rummet, det skapande rummet. Eller längtar jag bara efter det tysta rummet: att få andas och vila en stund? 

Helene Schjerfbeck (same same, but different)

Den här våren och den bedrövliga sommaren skulle uthärdas, och vänligen, försöka överlevas. Till hösten skulle jag börja en distanskurs i fotografi på en folkhögskola som jag kommit in på, var det tänkt. En riktigt, riktigt bra utbildning, tolv studenter och allt i lugnan ro.  Kände mig så himlastormande glad! En som aldrig fått gå någon utbildning och saknar nätverk,  stimulans och kritik, och som har så fruktansvärt ojämnt med hjärnans ork. Det blir ju så oerhört lätt jättefel. Men på distans, där fanns en chans, även för den utan social kompetens.

Vi kursdeltagare fick en uppgift inför kursstart: ”självporträtt”, så jag stal mig några timmar en sommareftermiddag. Fann en gammal vedbod, spindelnät som tunna draperier och tegel- och murbrukshål och ett litet fönster med LJUSET i. Ja, som jag älskar ljus. Och mörkret, skymningen och gryningen, givetvis. Där satt jag på en skramlig pall. Och där stod jag, rörde mig och tänkte det är kanske sådan här jag är: jag vill vara vacker, fin och stark, men mår eländigt och ser ut som en sketen gammal clown. Hur gör jag. Vem är jag. Catch me if you can. Än glittrar det och än brinner det, även om det är min skeva verklighets hemlighet. En är ju flerdimensionell. Kameran på stadigt stativ. 

Det finns något underbart och skrämmande med att åldras. Det finns en annan slags grace och pondus men också stelhet och skörhet som kommer med äldre tiders rätt. Den lytta lyckans ensamhet. Vi grinar helt plötsligt som skelett. Tänderna större och fulare, liksom tydliggjorda, eller har huvudet blivit mindre när skinnet släppt litegrann? Vi hackar, vaggar oss, lite mer otight, mot döden fram. Tanken på intet svindlar, skrämmer som rymden och känns lika oacceptabel som när jag var fem, men i mig finns också känslan av något tillåtande och vilsamt, om än frustande frustrerande. 

Jag talar med en handläggare på Försäkringskassan. Hen säger att det är ovanligt att man får studera med sjukersättning* men eftersom det är en konstnärlig utbildning som kan räknas som rekreation och social rehabilitering som är på distans så skulle jag nog kunna få gå denna kurs ändå. Viktigt att det inte var på högskolenivå dock. Hon ville minnas ett annat fall med en konstnär som fått lov att gå en skapande utbildning. Jag skulle återkomma när jag visste om jag kunde gå och kommit in. Återkommer. Ny handläggare en med varierande dialekt (hen pratade bred skånska, men bara ibland). Sen blev det stopp. Vad kan jag säga om det? Självklart att man inte ska få pyssla med en hobby ens via en dator hemmavid, eller kunna bli bra eller bättre på någonting på något sätt. Såklart ska alla möjligheter och vägar tillbaka straffas bort. Sjukdom/skada är något du ska skämmas över. Något att tiga eller viska om  - och det med skammen/straffet är kanske rimligt, även om mitt hjärta gick i tusen bitar denna höst. Jag faller ibland i handlös gråt, men samlar ihop mig gång på gång. Det finns gränser för vad jag orkar och reder ut. Jag känner det så tydligt. Försöker verkligen bara att stå ut. Varenda sekund och vareviga dag. Jag ville bara gå en liten kurs, så trött på denna ensamhet. På att alltid vara autodidakt, för det ger ingeting i isolerad ensamhet. 12 år, utan pardon. Jag krymper så att det syns om man tittar på nära håll, men jag håller självhatet något sånär i schack.  Som att livet inte vore komplicerat nog. 

"Deformation av en kropp är rörelse av interna partiklar 

vilket ger upphov till interna krafter då partiklarna i 

rörelse påverkar partiklarna i direkt omnejd. 

När dessa interna krafter agerar på en ytarea ger de upphov till inre 

spänningar mellan tvärsnitt i materialet. 

Hur ett konstruktionsmaterial deformeras till följd av yttre belastningar 

som ger upphov till inre spänningar 

är av stort intresse inom konstruktion och design..." **

Självporträtten som jag blev nöjd med är säkert inte märkvärdiga på något fotografiskt vis, vad vet jag, och det kommer jag heller aldrig få veta. Men bland mina deformationer av mig själv såg jag tusen andra konstnärer och kvinnor och det kändes fint. Jag ville nog morfa mig mellan Francesca Woodman och en åldrande Virginia Woolf, och kanske finner jag, inspirerad av glipan mellan Helene Schjerfbeck och Cindy Shermans galna självporträtt, ett eget skabbigt rum. Ni hör. Jag tycker ju om det jag gör - även om jag saknar förmågan att kontextualisera mina bilder, det är detta med med narrativet jag inte behärskar; det är lite som att konsulta och promota sig själv, det reder jag helt enkelt inte ut. En forcerad pretentiös floskeltung efterkonstruktion, som ändå kan vara helt bärande, lite beroende på. Min antiintellektuella intellektualism slår mig i huvudet med en knölpåk varje gång jag försöker och jag vrålar, men bara ta mig och mitt för den och det jag är. Men jag kan inte bli bättre själv, utan stimulans och eget (and)rum någonstans. Så är det bara, en tyar inte kämpa mer. Jag är redan så trött att det känns som att jag skulle kunna lägga mig ner och dö. 

© Cindy Sherman 

Hjärnan förstörs, funktionerna dör. Jag fladdrar, tynar sakta bort. Jag finner ingen kraft i sorg och tragedi, bara uppgivenhet. Men annars är livet riktigt bra. 

/Döden döden döden 

* Jag får 11577 kr i månaden och för detta är jag oändligt tacksam. Denna sjukförsäkring som jag varit med och betalat till från dess att jag började extrajobba vid 12 års ålder. Jag har alltid jobbat. Om inte på skivbolag, så som städare, med funktionsvarierade, i grillrök och på restaurang och bar, som ekonomiadministratör, researcher och på tv, galleri och kontor och även ideellt.  Jag är ingen snobb. Men beakta att om det inte hade varit för ytterligare en försäkring så hade jag och familjen bott på gatan. Men jag är faktiskt tacksam ändå. Men att inte få komma tillbaka eller få vara med en gnutta, utan att svältas ihjäl är svårt att hantera även för mig. Jag har svårt att orka leva utan något litet hopp. Det ska bli en häftig utmaning att bli pensionär kan jag tänka på ibland.

**(lånat från Wikipedia, du betalar väl in en slant till dem någon gång ibland?)