Mise-en-scène har en vid betydelse och översätts bäst med ordet iscensättning.
Mise-en-scène är ett franskt uttryck och är ursprungligen en teaterterm som betyder "placera på scen". Mise-en-scène refererar till allt som syns framför kameran och dess utformning - alltså allt i bilden. Här ingår scenografi, kostym och mask, ljussättning och skådespeleri, liksom inspelningsplats och rekvisita. (Svenska Filminstitutets filmlexikon)
Jag har länge brottats med min oförmåga och ovilja att på något sätt definiera mig konstnärligt, men tyvärr även med avundsjukan, vilken får mig att alldeles tappa bort mig själv. Bitterheten gentemot de, som utan att blinka och genans, skriver artist statement som vilken ai-chat robot som helst hade kunnat knåpa ihop genom en samling banaliteter kopplade till någon slags undersökande metod, gärna exotiskt eller kroppsligt utanförskap vidarekopplat till ett megalomant självförtroende, alternativt fina gener och inte minst: fett med deg/sex. Oops. Nu fick ni min bitterhet i en folieinslagen ask. Sorry borry! Nu vänder vi blad!! Det finns bra ”om mig/min konst” beskrivningar också. Bara jag som inte orkar med mig själv och mitt. Då kan man haka upp sig på andra istället. Typiskt misslyckade och missunnsamma människor och artister… Erkänner!
Nä, alla bär givetvis på sina erfarenheter och strider, bevekelsegrunder och iakttagelser. Människor som inte har problem kan alltid skapa sig låtsatsproblem och jobba med healing, leva ut sina Sundborndrömmar på instagram eller odla ekologiskt. Klä av sig nakna och titta längtansfullt i kameran på stativ. Flyga jorden runt och sen låtsas stå med båda fötterna i jorden? Det är liksom så det ser ut idag. De flesta som äger bostad äger oftast också sommarhus. Och har de ingen sommarstuga reser de utav bara xxx. Men allra oftast maxar dessa allt. Hela tiden. Och jobbar hemifrån, om alls.
Ser en auktionsfirma lägga ut ett verk av en fotograf som jobbar med stageat fotografi, mise-en-scène. Själv jobbar jag ju precis tvärtom. Men äntligen får jag ett tjusigt ord på min fotografiska hjärna. Brukar säga att ”få verkligheten att se overklig/iscensatt ut” men nu ska jag säga att ”min metod och konstnärliga praktik utgår från den fattigas begränsningar och perspektiv och därigenom tvingas skapa en fejkad mise-en-scene*”. Typ. Gräv för du står.
Vi har börjat söndagsgå. Förra veckan längs parken/västra hamnen och så bokskogen en annan dag. De unga har aldrig poserat. De vägrar. De är. Det ger en oförställdhet som gör det både lättare och svårare. Har extremt svårt att fotografera människor som vill bli fotograferade. Eller snarare tycker jag inte om vad det gör med bilderna. Det vore däremot enkelt att iscensätta, men vari ligger det intressanta i det? Jag begriper det inte. Då handlar det bara om tillgången till lokal, objekt /kropp och utrustning = money, money, money och munläder och kontakter. Väl? Sedan är det inte sant att människor inte vill köpa konst på andras barn. Det handlar om vems eller vilket barn och framförallt narrativet. Narrativet är enbart intressant inom fotojournalismem, inte estetiskt. Teoretiserandet ”undersökandet” dödar ibland fotografiet kan jag personligen tycka. Det vill säga en hand är alltid en hand. Varje människa, blomma, liv unikt. Men vem är jag, en enkel speleman.
Skriver bara detta för att jag inte orkar skapa mer. Tappat lusten. Just nu.
Jag har i alla fall slukat Kristofer Anderssons:
1. Snart styr de superrika även över kulturen2. Svenska eliten älskar sina dyra penisprojekt
3. Glöm det där med kulturellt kapital
4. Företagen är på väg in i konsten – allt annat: ut
