Någon slags riktning?
Förlåt om jag stör, mitt i semestern och allt, men just nu lever vi i ett land där det finns politiker och journalister högerut som kallar idén om alla människors lika värde för vänsterextrem. Vår kära regering samarbetar med ett gammalt rasist- och nazistparti, struntar för det mesta i miljö, sjukvård, omsorg, kultur och skola, som de flesta av oss tycker är vansinnigt viktigt. Oavsett politisk inriktning. (Men kul med billig bensin, dålig kollektivtrafik och ökade bidrag till de med högst inkomster som behöver ekonomiskt stöd till städ eller renovering hemma. Tjofaderittan hambo.)
Min morfar, född i Innsbruck, för ung för kriget (smugglade grejer i skogen) hatade Hitlerjugend, han hade även stora problem med den auktoritära katolska kyrkan. Diciplin var inte hans melodi. Hans storebror var officer och satt som krigsfånge i Ryssland, efter krigsslutet gick han därifrån hem till Österrike. Det var många efter kriget som gick och letade och irrade på vägarna efter liv och hem som försvunnit i flera bemärkelser. Han ägnade återstoden av sitt liv åt socialt arbete och körde runt i Alperna på motorcykel långt efter 80. Det pratades aldrig om kriget. Det är förkrossande med krig men min släkt var det alltså inte särskilt synd om. Morfar gick med bröd till gettot, så tjänades extra pengar. Han skrek om hjälp efter ett skärp åt en granne, mycket upprörd (jag trodde tidigare att det var hans känsla för stil, men det var så nazisterna gjorde för att kränka sina offer, i stort som smått). De tog inte bara, liv, lem och hem utan även hängslen och livrem, rätten att klä sig ordentligt och se anständig ut. Det är en genomvidrig ideologi, om någon mot förmodan missat detta. Morfars mamma, änka med fyra barn, gick med en baguette under armen för att slippa heila. En snabb nickning istället. Bakade bröd. Det var hennes protest och överlevnadsstrategi. Alltid undrat hur jag själv skulle reagera. Slinka undan eller stå på barrikaderna. Vem vet?
Vet generellt för lite, men vet att min morfar hatade nazisterna. En ingift i släkten, i Uppsala, docent och allt, var medlem i det svenska nazistpartiet i sin ”naiva ungdom” som student (han älskade f.ö. Gösta Bohman). Det här höll min lillebror på att gräva i och ville skriva om, nu blev det inte så. Gissar att pappren ligger sparade/slängda någonstans. Det var inte särskilt ovanligt i borgerligheten, men inte heller här något det pratades om. Fick reda på detta för några år sedan bara, då det dök upp i en flytt. Andra släktingar i Uppsala stod upp för judars rätt att komma in i landet och tog emot flyktingbussar och flyktingar efter kriget. Min mormor, som var lotta, beskrev krigstiden ”som ett äventyr”... Träffade mormors vän, fantastiska Mirjam, som berättade om koncentrationslägret hon varit på, som sommargäst hos han som en gång varit medlem i nazistpartiet. Min mormors föräldrar kallades "judarna i Svartbäcken" p.g.a efternamn, de var inte judar, de var socialliberala folkskollärare som tyckte att man skulle få göra sitt maskrosvin ifred, men när BSS och deras gelikar härjade som mest vandaliserades familjegraven vid ett par tillfällen. Så kan bara gissa hur de med verkligt judiskt ursprung har det.
När jag var nyfödd lärde min mamma känna en ung engelsk student, han var från England med sekulär judisk bakgrund (han ville vara en slags gudfar åt mig). Jag växte upp med böcker som (fina, men helt obegripliga) The giving tree, Dylan Thomas och bilderböcker från fascinerande Döda havet och kibbutz. När den engelska familjen, journalister, for till det förlovade landet Israel blev de nedslagna av hur illa ställt det var med solidariteten och all ökad fanatism där, och detta måste ha varit redan 80-90-talet. Det som sker i Gaza har inte skett i ett vakuum.
När min mormor skiljdes från morfar (som åkt runt i Europa och varit på sjöss efter kriget) så kallades det för ”bristande vandel” och höll på att kosta henne hennes magisterexamen. De träffades för övrigt på Flustret, ett välkänt litet danspalats nog alla Uppsalabor känner till. Han jobbade i disken där, även på restaurang Tre Liljor, hon var student. Han gick till sjöss för bättre arbetsmöjligheter och kom aldrig tillbaks. Han dog samtidigt som skeppet M/S Stella Polaris sjönk utanför Japans kust. En gång i tiden ansetts som världens vackraste kryssningsfartyg. Där var han inköpsansvarig, innan han blev skeppshandlare i Malmös gamla hamn.
Det finns ett ständigt mantra om vänstern och kommunismen, men högern och rasismen/nazismen sopas alltid under mattan. Jag vet inte hur ni, mina vänner känner er delaktiga i världen och hur era släktingar agerat i kris- och krigstider, under förtryck, men att medierna inte lyfter detta mer med ministern och hans mycket aktivt rasistiske son är obegripligt för mig. Det som sker i USA, på Gaza och det Medelhavets flyktingar upplever är bortom all logik och humanism. Och nu har jag inte ens kommit till vädret. Må bäste människa kasta första sten.
Saknar Per Svensson, han hade skrivit om detta ur ett sant kritisk, kunnigt och humanistiskt perspektiv. En ledstjärna i denna tid, i intellektuell kris.
