Det frätande ljuset

End of summer 

En bild av Elisabeth Ohlsson på Kristina Lugn från utställningen på Fabriken i Bästekille 

Hämtar tvätten som hängt över natten. Brygger mitt kaffe. Solen bränner genom gliporna, molnsjok i olika form och känsla flyter över himlen. Ömsom dis, ömsom mörker och så det frätande ljuset. Alla andra sover, utom jag, och katterna. Och något eländigt larm som aldrig slutar tjuta. 

Läser om det dåliga barnafödandet i en text om för långa studier och en annan om bostadsbristen och kan tillägga alla tusen texter om nedlagda sjukhus och brister på BB och allmänna kommunikationer som vi läst genom åren, inte heller stärker detta den generella tryggheten inför barnafödandet så värst superdupermycket. 

Att samtidigt då slå ett slag för marknadshyror = alla fina lägenheter med vettiga hyror blir ännu dyrare och oåtkomliga för vanligt folk, kanske inte är så välgenomtänkt, ändå? Men gissar att stora delar av borgerligheten kommer att slå sig blodig för rätten att omöjliggöra attraktiva bostäder för människor som inte har hunnit skaffa sig onödigt lång utbildning, bra jobb eller fett med deg. Precis som det kämpades för att sluta ta ansvar för miljön och klimatet. Lägg ner statens järnvägar (det gick jättebra!) ännu mer. Ja, ja, ja, allt det där övergår mitt förstånd. 

När någon sedan skriver om den hopplösa lantisstilen i Stockholm så bekräftar även det att för höga hyror dödar inflödet av intressanta människor, dvs all kultur (mode) och spänning med mera, även om DN:s ledare skriver Så jag slutade ängslas och lärde mig älska kändismärken. Ok, rika människor kan vara fascinerande på håll, som någon slags projektionsyta på Instagram, men intressanta är de sällan. 

Sedan, listan över journalister som kräver att Gaza öppnas för bevakning. Det jag såg var de vars namn jag saknade, vilket säger säger en hel del om tillståndet på svenska tidningshus och dagens arbetsvillkor. 

Dagen har nu gått. Lyssnar på Nina Simone genom väggen och nu är det visst tid för mat. 

Jag såg en fågel idag, den flög så högt, 

Och jag tänkte på frihet, hur fjäderlätt den måste vara.

Men sedan tänkte jag på dig och insåg, 

Att riktig frihet är att ha någon som förstår en, 

även när man flyger lågt. (Kristina Lugn)

/Döden döden döden (känner det stora vemodet rullar in)