Skiftet

Idag surrade ett bulligt bi förbi, sen gladdes jag åt en citronfjärils vingliga dans. Så varmt och lent när skogen doftar nytt och torrt. Barr och jord till fåglarnas ivriga: hej, se på mig!

Det är nu det händer och slår om: ljuset och knopparna. Gryningen som urblekta jeans med blodapelsinstänk, så det skira ljuset i lätt dimma och guldet som sedan skiftar över till outspädd hallonsaft. Innan natten. Ljus och mörker.  

Men nu: dagen i klarblått och glatt. En nätt, nätt, nätt liten älvdans över spegelblank sjö. Kaffet snart slut och kallt. Vita streck över himlen.

Jag skriver som en liten, liten tant. 

Kärlek

/Döden döden döden 

Regarding the Pain of the Other

Virgile Ittah 

Jakten

Hemlösheten

Cancer

Existensminimum 

Kulturen

Konsten

Vinsten

Jo, dessa länkar hör ihop. Allt detta hör ihop. För trött för att sno ihop det till en rätare linje. Översätta för den som önskar. Berätta lite om varför det till synes sjuka eller olönsamma kanske är det mest lönsamma ur ett allmänmänskligt perspektiv. Att vi egentligen borde strunta i lönsamhetsjargongen, men att språket har stulits av dem som bara vill ha mer. Jag vill sno tillbaka, stjäla en bit sanning. Så jag fortsätter att tjata medan hundarna skäller på byn. 

Fred och kärlek,

/Döden döden döden 

Soft Pink Truth

Henri Matisse The Pink Studio 1911

Vilar i det rosa rummet och tänker på rosa. Den finaste av färger. Både varm och kall, och inte alls så snäll som man felaktigt och lätt kan tro. Det är en tydlig färg. Guld och grönt, turkost och rött och nästan allt blir vackert med rosa. Ja, så kan man ju tycka och tro på sin kammare, med lite kaffe i magen och en klarblå vårhimmel utanför. Men finns det en färg som får medveten medelklass mer nervös än just rosa? Erbjud en person lite rosa gamla barnkläder och det blir ett fasligt flackande med blicken. Anything goes but... Högskoleutbildade, konstnärliga vänner av miljö och jämlikhet och så den där irrationella aversionen mot en specifik färg. Frågan är om det är nervositet eller skitnödighet? Jag vet inte. Men det går liksom inte. Jag växte upp utan rosa. Det var inte okej tidigt 70-tal heller nämligen. Inte i min familjs kretsar i alla fall. Jag förstår att föräldrar till flickor värjer sig mot färgen som kallas flickfärgen och att man vill stävja könsrollsstereotyper, men vad man gör är att förfula en fin färg, för att den just kallas flickfärg. Alla kan glatt bära blått och grönt men ingen får ha rosa. Det skulle jag vilja kalla, inte rasism, men färgförtryck. På internationella kvinnodagen och allt. 

Hejar på att alla färger ska få vara med. För alla.

Kämpa (och så en låt)!

/Döden döden döden 

Själv avskyr jag kläder med loggor och seriefigurer, men jobbar på det där med toleransen. 

Baddräktskänslan del två

En stor till mor och en liten till näpen.

/Döden döden döden

Baddräktskänslan

Simmar. Har simmat det senaste året och gör det fortfarande. I en gammal balettdräkt. Den som nu liksom styvnat och stelnat, när den inte hänger och slänger lite skevt på min arma kropp. Så jag började leta efter något nytt (jag fyller ju år i maj). Något fint med känsla och färg. Och nog fanns det vackert med blommor och händer på.  Alldeles för dyrt, men ögat blev glatt. 

Trissläge. Tjoho.

Puss!
/Döden döden döden

Det går så fort, allting.

Hilma af Klint på Lousiana snart

Trögflytande, tunga moln. Ibland slinker solen igenom. Nästintill alltigenom grått, men jag ser sjöarna därborta. Hela världen är inte dold i dimma. En vän från forna Jugoslavien sa: -  Det gick så fort. Helt plötsligt var det bara krig. Minns en nyårsnatt med några studenter från Sarajevo. De satt och hoppade och ryckte till vid varje smällare och raket som for förbi. Tre vackra, jämngamla studenter från kriget, direkt till oss på Söder. Så den arabiska våren som kändes så hoppfull... Det går så fort och vi förstår ingenting. Eller snarare: jag förstår ingenting. Så Ukraina. Nazister, Putin och Bildt; gas och EU och mekanismer jag inte vet något om. Behöver inga enkla svar, men en reda i röran, tack. Och lite lugn. 

Igår såg jag det gamla Sverige. Åt en semla och skymtade små snälla tussilagos. Köpte en bok och såg ett ungt par bråka på andra sidan vägen. I det gamla lilla Sverige. 

Kärlek,

/Döden döden döden är lite för trött

Ögat I Nacken

Inbäddad i grått. Som det blåser och känslan av något. Sorterar papper, simmar några varv. Springer. Andas hårt i skogen. Kort, kort, kort. Hårt hårt hårt. Trött. Dödens dal. Hör ni? Ja, jag är trött. Natt. Svart. Det skaver, och det ljusnar igen. Men inte riktigt än. 

Fred,

/Döden döden döden 

'...Eller som Anderberg formulerar det i en av sina anteckningar: ”Det är en smärtsam insikt: att vi väljer våra liv. Eller snarare: att vi väljer bort de liv vi också kunde ha haft.”'  Per Svenssons om Thomas Anderbergs bok i Sydsvenskan idag.