söndag 14 augusti 2022

Sommarsäng

Nätterna ser så vackra ut på håll. Innan jag drar för gardinen om kvällen hinner jag tänka något i stil med, om jag ändå orkat gå ut skymningen. Dom andra, som jag inte känner, undrar om dom är där? Går någon för första gången intill någon annan. En hand, en höft, en kropp som snuddar en annan och vidröringen ger elektriska stötar som ger svindel och tankar om handsvett och oändlig sårbarhet, och känslan ger en slags nervös eufori som kan leda till nästan vad som helst. Tar dom varandras händer till sist? Går dom mot havet, och är då havet svart eller lyser det som eld eller är det svalt magiskt silvervitt i natt. Är vinden mild och doftar världen gott av natt och tång? Svischar, likt blixtar, plötsligt bilarna dunkadunkandes förbi och ersätts de sen av de morgonpiggas fågelsång? Lyssnar dom på varandra. På världen. Eller blev det inte mer än för en natt. Fastnade sanden överallt. Gick det att andas eller fastnade du med foten i en hög med alger, grus och fågelskit. Kunde ni skratta med varann? Men jag tror aldrig att jag befunnit mig riktigt där. Vid havet, sent en sensommarnatt.  Men jag tänker på er innan jag släcker min lampa, jag önskar er allt gott. Hoppas att du vågade ta handen, och att handen du tog var mild, stadig, varm och snäll.

Nu har dagen grytt. Fåglarna sjunger. Första kaffet smakade beskt. Himlen är ljusblå, rosa och månen är forfarande vit. Friskt daggigt fuktigt är det, innan staden vaknar till. Till ännu en dag av förnekelse, hetta, konsumtion, skratt, skrik, oro, kärlek, arbete, ensamhet och sorg. Jag tänker på skogen. 

Malmöfestivalen har drabbat staden. Sminkade uppklädda medelålders typer som går med mönstrade kjolar med ölburkar i handen, passerar långsamt, i bredd, och tittar slött på varandra och kanske på mig. Visst finns det förhoppningar i de nystrukna skjortorna och blusarna och duschkrämerna från Ica ändå. Ett par tandlösa själar sitter på en betongklump utanför Centralstationen och deras blickar ser vaknare ut än några andras jag under dagen sett. Barnen vill åka karuseller och deras fingrar dränkas i varmt sockervaddskladd. Själv vill jag bara fly fältet och vila intill någon sommaräng. 

/Döden döden döden 





tisdag 9 augusti 2022

Kreativa sorgeprocesser

Sån bullshit ändå.



Eller så är det något allvarligt fel på mig? Har verkligen inte känt någon skaparglädje i sorgen eller något kreativt flow över huvud taget. Bara en mental lealöshet. Försöker andas och stå ut. Det går sådär. 

/Döden döden döden 



fredag 5 augusti 2022

Loïe Fuller

 Hela havet stormar 

(Foto: Frederick W Glasier?) 

fredag 22 juli 2022

Sommar B:na.

Kärlek och anarki 




Biten (av en hund) 

Bruten (tå) 

Bajs (tre meters djupt, orenat toalettavloppsvatten, d.v.s. Malmö kanal, gled dotterns fina mobil i) 

Blod (i örat, smäll i huvudet, ont i nacke, rygg, ögon, huvud, öra) 

Den ogenerade kapitalistiska entreprenörsandan i tv-serien KÄRLEK & ANARKI, som är så knäpp och rolig och ändå så ömt på pricken att man sätter i halsen, känner man igen från den vinsthungriga skolan och vården. Dess uselhet och rovgirighet överlever bara på grund av personalen som nog oftast vill göra rätt och gott, fast dom inte får. 

/Döden döden döden 



torsdag 14 juli 2022

Ackumulation

”Det är så här det ser ut”



Sommaren är alltid en lång farsartad fasa. Den börjar innan sommarlovet då aktivetetsmängden eskalerar på en inhumant vis för familjen. Alla familjer, I guess. Vården, skolan och aktiviteter som ska maxa allt, så att de ska kunna tas ledigt sen. I samma veva ska det letas avslutningskläder, och eftersom jag vet hur det var förra sommaren har jag tjatat hela våren men en kan inte bestämma sig innan en annan har bestämt sig och det blir en meltdown om det blir fel. Så jag springer på vidriga köpcentrum, med vidrig och alltför hög musik och letar skosnören eftersom de gamla ”har blåst bort” och köper en klänning och en hoddie jag tycker är rätt så ful och jag ser på kassörskorna sätt att jag beter mig märkligt, och själv vill jag bara lägga mig ner och dö.  Fast jag egentligen bara vill orka andas och tänka och sova lite och kanske läsa en bra bok. Varva ner. 

Sen börjar sommarlovet. Frukost, lunch och middag. Kläder tvättas. Disken diskas och helt plötslig har någon startat ett honungsbakprojekt som flyter ut över möbler, golv och vett. Ont i knäet. Ont i handleden.  Yrsel. Barn som behöver vila, olika aktiviteter, kompisar, glass och en känsla av lov. Någon vägrar bada fast väggarna rinner av svett. En annan vill gå på stan och hjärnan skriker no, no, no så jag skriver till myndigheter och sjukvården att jag orkar faktiskt inte mer. Det har jag gjort sedan vi flyttade in till stan, och alla virrar på huvudet och säger att vad tråkigt, vi tar det sen. Vi har så många olika förvaltningar och myndigheter och så många kockar vilket tyvärr resulterat att ingen har något helhetsansvar eller grepp idag. Och jag blir stressad och olycklig av detta och försöker tänka att nog alla ändå menar väl. ”Det är så här det ser ut” säger en annan och vi suckar och mitt hjärta slår och skuttar och minnet har helt ramlat bort. Det är ensamt att sakna minnet av allt som nyss varit. Åren, dagarna och namnen, händelserna som försvunnit. Viktiga och oviktiga grejer borta, huller om buller. Min gamla hörselnedsättning räddar mig hjälpligt.  Det vill säga ett liv av att låtsats att jag förstått (d.v.s. hört), även om jag ser på vissa att de bara ser en person som de uppfattar som helt väck. Vilket iofs också är helt rätt. Försöker vara positiv. Försöker be om råd och stöd. 

Vi åker ut på landet som snart inte kommer att finnas kvar. För oss i vart fall. Någon lagom rik och händig kommer att ta över mormors lilla hus. Jag har packat ner två barn och kläder och ogräset har växt någon meter högt. Jag börjar andas ut. Sätter de yngre i arbete och på en kaffekopp, när jag packat upp. Handlar på Coop och drar in en lättnadens suck och känner doft av trädgård och fuktig jord i värme och… ser gladorna sväva över villaträdgårdarnas stilla värld och tänker på små rädda möss. 

Ett samtal om skärmbegränsningar resulterar i att barnen drar ut på cykeltur. Med hjälmar, kex och EN mobil med gps , - max en halvtimme, barn. Det känns helt underbart! Sen ska vi äta och lägga upp en plan. Dom skickar foton på kossor och ber om att få cykla lite, lite till. Javisst. Känner mig glad och generös. Hör av er om exakt si, och då. Barnens sommarkroppar. Inget vatten eller solkräm, jag säger: nu är det dags att vända hem. Då dör mobilen, kontakten bryts och den frimodiga moderns lycka bryts till skräck. Tittar på deras skärmdumpade gps-karta och bilderna av kor. Dom har cyklat långt och vad som är cykelväg för dem är inte detsamma som för dig eller mig. Och jag ju vill ge dem frihet att växa, cykla, vara barn, hitta egna vägar fram, och samtidigt aldrig släppa taget och det är svårare än man kan tro. Min man på väg utomlands och jag vill bara hitta barnen och inte hamna i ett evighetssamtal kring vems felet är, eller oroa någon och verka hysterisk i onödan, så jag försöker få tag på polisen som mest nog jobbar med ressugna svenskars pass (kontoret på torget är obemannat och på 11414 är det omöjligt att komma fram trots min röst meddelar ”försvunna barn”. Så cyklar snabbt, snabbt till polisens obemannade kontor och bultar på fönsterrutor och hoppas in i det sista på någon arbetsför polisperson, stolpar sen in på kommunens lilla kontor. Den rediga kvinnan säger ”stackars, stackars dig” (som inte har bil!).  Jag cyklar snabbt snabbt hem till stugan igen. Det rör sig om ett par timmar sammanlagt, känns som en evighet. Barnen har cyklat hem. Polisen ringer upp (mailat dem då man inte kan sitta i telefonkö med barn på eventuell landsvägsvift/kidnappning/påkörning). Hon säger: - ring 112 nästa gång och skaffa barnen en powerbank.  I hettan, på smala krökta asfaltsvägar utan vägrenar eller vittnen har de trampat fram, men lyckats shoppa dryck och glass och bränt sina armar och då, när stråtrövarna är hemma, faller modern, jag, mentalt helt ihop. Och jag gläds över att dom har sett kossor, rört sig och varit farliga som ju barn ändå alltid är och ska vara (i lagoma doser) men hjärnans trasighet och själens ensamhet så var det något som brast. Kanske bidrog det faktum att jag precis då läser en deckare om barn som försvunnit efter en cykeltur på Gotland. Kanske lite… Kanske av stress och sorg och den absoluta omöjligheten till ensamhet (återhämtning) bidrar. Kanske, kanske, kanske, jag inte inte orkar mer?  Så jag skriver någon förvaltningschef, jag bryter tån, jag sitter med 1177 och vikarier som pratar kyligt myndighetsspråk som är så platt och dumt att hjärnan krullar sig, men jag tänker att det är hennes enda sätt och skydd mot att göra något endaste pyttigt fel. Så hellre göra inget än att göra gott eller försöka hjälpa till. Det är sorgliga tider vi lever i. Så någonstans förstår jag att alla måste resa, äta och dricka massor mellan sommarhus, konserter, villaliv, klippor, hav, båtar, vinflaskor, ruiner och skoskav vid en sommarsjö. Hela tiden, oavbrutet. En slags överlevnadsmekanism. Det är faktiskt för jobbigt att ta in tiden vi lever i för en tänkande människa. Då är det skönare att ägna sig åt sitt, medan andra drunknar. Helt enkelt välja, att titta bort. 

Det gör allt så komplicerat. Världen är så vacker. Nästan alla vill väl väl på något vis, leva och göra gott?  Och samtligt marscherar vi rakt in i ett moraliskt dunkel, och jag tror att många tänker att det kan inte fortsätta så här, någon måste göra något? Fast det bara fortsätter, och det bara förvärras och jag tänker lite slött att om det är så här illa så måste någon annan stor och klok säga stopp.  Det finns ju pengar till vaccin, att rädda banker och företag, det finns resurser till krig och städ- och bolåneränterabatt? Räcker inte medlen då till allmän välfärd, vård, bevarande av skog och natur, skola, vatten, bostad och mat åt alla då? Naturligtvis vill vi hjälpa den som är skadad eller svag. Väl? Visst vill vi att allt ska gå bra i längden också? Inte vill vi ha torka, svält och krig? 

Så veckorna och pengarna rasslar bort. Frukost, lunch och middag och så alla mutorna (jag menar belöningarna, givetvis!), aktiviter, fikor, kollo, födelsedagspresenter och när vi står på köpcentret och jag har två barn, ett barn på ridläger (tre-timmar-om-dagen-svindyrt) och det andra med på födelsedagsshoppning och jag får stressflipp (min hjärna är på riktigt helt jävla paj) och min fina utbrister: - mamma , du ser helt sjukt manisk ut! Så har hon givetvis helt rätt. Min arga konstiga röst. Min trasiga skalle. Jag skäms så förskräckligt. För jag ska rodda kalas, presenter, städning, dukning,  packa inför kollo osv osv och jag sover inget och jag skriver förvaltningschefen igen att jag är orolig över min hälsa, hon som verkar väldigt snäll, som ändå säger vi tar det med någon annan, sen.  Och det enda jag hade behövt är återhämtning, men vi får alltså ta det sen. I nästa liv? 

Och tån hade ju gått av och ser ut som en prinskorv, men Capio vill inte titta på den utan jag ska ignorera smärtan och köra på Alvedon. Jag är van vid att ignorera smärtan, så det får gå bra. Läkaren skriver i journaler  att ”patienten ter sig stressad”. Jo, men visst! I hear ya. 

Så barnen är på kollo och jag orkar inte röra mig ur fläcken. Ett steg i taget. Helt förstörd. Orkar absolut ingenting. Allt gör ont. Så fort jag känner mig det minsta bättre väller sorgen över min lillebror över mig. Tror att den är det sundaste, sannaste och verkligaste i mitt liv just nu. Samtidigt funderar jag över om jag ska medicinera bort sorgen för att orka fortsätta detta vansinneslopp. 

Så som mitt liv är just nu är det kanske ändå en skänk från ovan det där minnet som slutat fungera. Eftersom i morgon är en annan dag och då är alla sorger borta igen. 

/Döden döden döden 



tisdag 24 maj 2022

Vart är vi på väg?


 

Vaknar 02. Tar en melatonintablett och försöker somna om, utan framgång. Så trött att jag förlägger allt. Små kvitton. Stora kvitton. Viktiga kvitton. Kaffeskopan. Glasögonen. Väskan. Snurrar runt, runt, runt. Det var något annat viktigt jag glömt, men glömt bort vad det var. Googlar tecken på demens.  Går ut på gatan med en dotter, vi ska till doktorn men måste fråga henne ”vart är vi på väg?”.  Jag har sannerligen ingen susning. 
Att jag tappar språket, inte bara orken/kvittona/åren. Att jag aldrig får vila. Alla andra åker bort, jag åker till. Till saker som gör mig trött.  Vill bara gråta. Pratar med min lillebror. Han lever kvar. När insikten når mig slår jag bort den. Att jag måste sitta med 1177 hela dagarna gör mig galen. Försöker göra rätt. Känner ilskan och sorgen bubbla i mig. Frustrationen och oron (lärare och elever dödas i skolor, skolor segregeras, länder i ruiner, du googlar resor till Medelhavet fast du inte ska, ingen vanlig människa har råd att bo,  rika blir rikare, sjukvården till barnen i spillror, psykiatrin famlar i mörkret, allt måste vara så stort och flott, samtidigt skrumpnar vårblommorna ner och ersätts av sommartjockt och valpar föds och någon dör). 


Ser det ljusa. Jag gör ju det. Skrattar så att jag håller på att kissa på mig. Försöker förmå dottern att skratta med och känna livet förlängas flera timmar av det som spritter till i själen av ett rejält flabb. Våga flamsa och göra fel, kära barn. Livet är så hemskt ändå. Låt oss skratta, låt oss glädjas över varje vackert fluffigt moln. 



/Döden döden döden 

söndag 15 maj 2022

När texterna ligger för länge blir de grammatiskt inkorrekta.