Där jag befinner mig nu

Min allra viktigastw lille text 

= min allt (allra) 

Min allra viktigaste lilla text 

(Tredje gången gillt osv. Det kanske klarnar efter du läst nedan tex (text)?)

Det blir bara tjat. Jag står stilla. Blir inte ens en vacker staty av det. Ibland undrar jag vad den automatiserade, högst ofrivilliga digitala gåvan, vi kan kalla den ordpolisen, kommer att göra med mitt/vårt språk; väljer andra formuleringar än önskade för att slippa tjatet om att det är grammatiskt inkorrekt och att ordet inte finns. Det finns visst, jag får böja som jag vill. Och ibland blir det fel, men ännu mer så med ordningsmakten.  Det flyter. Jag gnäller.  Det ensamma rummet finns inte. Det bränner i min panna. Värker i min kropp. Brusar i mina öron. Det är tråkigt. Jag vill göra något fint. 

Öppnar fönstret ut mot stan (inte motsvarande). Nästintill omöjligt att flytta markören. Ord slås ihop, markers (markeras) och plockas bort. Går inte att ändra eller korrigera. Känner mig ändå ganska positiv. Varför blir ”positiv” felmarkerat? Vargleende (varför!) tar skärmen ifrån (sätter nu en punkt) mig mitt ynka lilla språk. Hur gör alla andra? Eller är det bara mina fingrar som inte klarar nåt’? 

Det doftar friskt och bra ikväll. I Malmö kan du inte sova med öppet fönster för du vet aldrig hur vinden och plastfolie (platsolje!) fabrikens utsläpp tänkt samebys (samarbeta!). Du kan vakna med finnande (rinnande!) ögon och svår huvudvärk (föreslår här: huvudbör, korrigeras till huvudförhandling, när jag sedan ska skriva huvudbör, föreslås äntligen huvudvärk, som markeras blått till huvudvärd (vad/vem (Ven!) är det?).

Hur själsdödande och stressige (stressigt, skulle jag sjr7ba (skriva). Jag vill också kunna skriva ett par rader, ett sms eller ett Mail (mail) utan att texten dörr (dött!!!!) innan jag hunnit skruva *skriba) (skriva!) Hej. 

Läste två gin (fina) dikter idag. Har tränat med ett barn. Mitt trötthetskänsla (trötthetsland!) saknar alla gränsle (gränser). Är jag ensam i denna avgrund? Är detta början på slutet? Nar (när) Ai/apple/… slutningen dödade vår, i alla fall min, kommunikation? Kommunikation blåmarkerat, (blåmarkerat blir rödmarkerat). Känner mig ändå ganska helad (glad). Alltså positiv (positiv inte markerar (markerat!) denna gång. 

Orkade du lösa (läsa) hela texten, blev det ena (ens!) en text? 

Puss och godnatt, gick i alla fall att skriva. Hurra! (Blåbär (blev ett ?-tecken efter Hyra (Hurra). 

Förkortad (förlåt!!!) 

Gula tänder är starka tänder

Storgatan 9 c

Längtar efter min mormor. Hennes gamla lägenhet, som hon kallade våning, men faktiskt bara var en alldeles, helt vanlig, tre rum och kök-lägenhet. Hon hade kristallkrona, den var flott. En liten. Inte vräkig. En trea med balkong mot domkyrkan, men jag minns mest träden utanför. Och det osynkande plinget från järnvägsbommarna som signalerade norrgående tåg. Trygghetens sång. Skrivbordet med brevknivar och minnen från förr. Byrån. Soffan i ”salongen”. Soffan i vardagsrummet. Små grupper. Allt litet. Det finaste jag visste. Och köket, rutigt golv och världens minsta frysfack, där kunde vi frysa in vår hemmagjorda päron- eller ananasglass i en aluminiumform. Från Prinsessornas kokbok. Linfrön i vatten över natten. 

Vi satt bredvid varandra och tittade på tv. Fransk film. Komedi. Fleksnes kunde vara kul. Hon var magister och lärare i språk. Vi tittade på Trollflöjten och jag blev som besatt. Skrev brev till Bergman och såg en framtid där. Då och då  makade hon sig lustig i sin fåtölj och jag misstänkte att hon satt och fes. Med emfas: absolut inte! Vi hade det så trevligt ihop, vi två. 

Te, fralla med ost. Ibland marmelad, eller lemon curd. Köttbullar. Väst, kjol och blus. Kobent, gula långa tänder (gula tänder är starka tänder!) och det tunna håret på spolar när hon inte hann till frissan.  En gång for hon till jobbet i Stockholm utan kjol. Så hon fick shoppa en ny i nylonstrumpor och kappa. En annan gång hade hon med sig soporna på tåget. Soppåsen slog hon alltid in i papper och knöt sedan om med ett kraftigt snöre och avslutade med en rosett, så ner i sopnedkastet. Till hennes försvar så for hon nog med tidigaste tåget till jobbet i storstan. 

Hon var ensamstående, även om morfar skickade en enorm chokladask med kungen och drottningen på varje jul. Hon hävdade att hon älskade det. Hon träffade sina vänner, allra mest Tant Barbro med kjol, klackar och guldspegel som gick från golv till tak. Tant B var tjusig och hade en speciell och mycket vacker röst. Hon rökte. Blev äldst av allihop. Hon bodde först i en villa med vild trädgård och en vind fylld av skatter, och sedan intill kyrkogården, högst upp. Med sin spegel och pumpsen på. Mormor hade röda mjuka inneskor med svart rosett. 

Vichyvatten och jordnötsringar och pommes pinnes till snacks, om det skulle vara fest. Jag känner doften nu av skysås och tamburens nätta damm. Citrontvål i snöre, oljekulor till badet och Yardley English Lavendel funkar till allt.  

Jag hade också en farmor som alltid trodde på mig. 

/Döden döden döden  

Freddie Burretti-kostym till 'Life on Mars?' 1972

På SVT play just nu.

God jul

Oh la la, nu ligger jag här i min kammare i min nybäddade säng med en kopp rykande kaffe och en spinnande katt på mitt bröst. Vinden slår igenom ventiler och fönster. Pengarna slut men barnen oväntat nöjda. Långkål, köttbullar, Janssons, sill och allt annat blev bra. Vi lyckades till och med spela ett spel utan handgemäng, måste säga att jag känner mig rätt nöjd.

Pee-Wee’s Playhouse Christmas Special

Från Lina Wolffs julnovell i SvD: 

”Har du upplevt det? sa Hieronymus, vad sa jag, att ljuden försvinner när du accepterar dem, nej sa jag, det har jag aldrig upplevt, men jag är ju överkänslig och då är det bara att bita ihop. Hieronymus lutade sig då fram över bordet, la sin hand på min och sa: Det är säkert sant att du är en mycket ljudkänslig person. Men precis som paranoida personer kan bli förföljda och hypokondriker svårt sjuka, så kan även ljudkänsliga människor blir utsatta för outhärdliga, högdecibelliga ljud.

Och han nöjde sig inte med att säga det, utan fortsatte: Ni ljudkänsliga är utan tvivel den privilegierade världens mest självklara och försvarslösa kanonmat. Ni kan aldrig vinna eftersom världen alltid har en oifrågasättbar rätt till sina ljud. Världen har rätt att snarka, leka fritt, prata högt i telefon med högtalaren på, gasa hutlöst, fylla kosmos med fläktar, ropa ut nästa station på en öronbedövande volym. Någonstans sitter ni ljudkänsliga i kulissen och darrar, jagade byten utan röst, med vaxbefläckade proppar långt instuckna i örongångarna och en enda lång våt dröm om tystnad.

Det blev faktiskt helt stilla runt bordet när han talat klart. MögJohan flackade oroligt med blicken, såg på mig som om han ville säga att du ska väl inte börja böla nu.”

Det är ett misslyckande att jag fortfarande inte lyckats förklara min trötthet, när jag ser utbrända och utmattade människor likt elitstränade Duracellkaniner hamra fram liv med fester, resor, kurser, jobb, sporter, dekorationer, nya fester, sociala sammanhang i en aldrig sinande ström. Mycket och allt. Hela tiden. Och själv ligger jag och skakar i min säng av utmattning och hittar varken ord eller kraft och har inte ens orkat fotografera en endaste bild, skriva en endaste julhälsning eller träffa en endaste människa. Att tröttheten innebär att undvika så mycket intryck, ljud, människor och aktiviter för att hjälpligt orka det mest basala, äta, sova (vill inte skriva dö) för mig. Men känner mig lyckligt nöjd över mina köttbullar och barn. Jag tar liten plats. 

Vi sket i gran i år, fast självklart ville jag ha en ändå. En stor och pampig Hollywood-gran. Tre mot en, betyder att en vinner i vårt hushåll. Det är märkligt, men annars känner sig den ensamme överkörd. Så vi körde inte över honom i år. Jag bara önskade att jag kunde tänka: - vad skönt, vi struntade i gran i år, och mena det. Nä, det blev en riktigt bra jul i år, utan gran, även om jag önskade mig en stor och ståtlig en. Man kan inte få allt en viktigt insikt för mig.  Jag har ju mina böcker. Mina barn. Och mycket mer. För det känner jag mig glad. Det ger mig lite ro. 

Kram och god jul! 

Texterna finns bara i mitt huvud, ett ständigt pågående samtal. Sen är de borta. Som dagarna. Som blommorna. Allt vissnar bort. Det gror just inga knoppar här. 

Julia Margaret Cameron

 "I longed to arrest all the beauty that came before me

and at length the longing has been satisfied."

Att skriva att somrarna är värst tillför intet nytt. Att stilla undra varför det alltid är samma människor som gillar krig som också vurmar för mer polismakt, ojämlikhet, hårda straff, billigare bensin och kärnkraft är skrämmande, något kittlande, att tänka på. Jag begriper att det finns behov av el och bränsle och någon slags polis och fredsbevarande styrkor, men inte varför dessa män (inte alla…) slåss så innerligt hårt för det allra farligaste, kortsiktigaste och skadligaste jämt? Nog finns det någon forskning kring detta fenomen? Nog finns det annat vi borde fokusera på? Men denna undran tillför inte universum något nytt. Bara sorg. Någon slags konservativt anabolt testosteron som krossar mänskligheten med den arge megalomanens humör.  

Så jag går här i ruinerna av mitt liv och vattnar blommorna och ser barnen växa upp. Den lilla skärvan som är jag vet inte sin plats. Jag sörjer lillebror, men njuter av solen, kaffet, vänligheter, en mjuk kattass och livet varje dag. Det är så stört. Jag kan inte ens vara fullständigt olycklig trots att jag gått sönder för länge sen. Det är gåva, jag förstår det, att se det vackra och kunna njuta av doften av dagg. Där gror alltid en strimma hopp, fast mina drömmar de tynar sakta bort. 

Kan inte skriva om lillebror utan att börja gråta. Det finns ingen preskriptionstid för sorg och saknad även om det finns en social förväntan kring det. 

Gick i solen en förtrollad morgon och tänkte: han bor verkligen i mig. Tänkte att det var fantastiskt att ha haft en bror och en människa som ständigt överskattade mig. Så dumt och fint ändå!? Nog var han kritisk. Irriterad. Visst skämdes han ibland. Men han älskade verkligen mig. Hur jag kunnat gå över lik, till världens ände, för hans skull. Det står skrivet i var sten. 

/Döden döden döden 

Fragment ur paradiset -

Jonas Mekas:

SVT Play:

”Dokumentär om den amerikanska avantgardefilmens gudfader Jonas Mekas (1922-2019) liv och gärning, vision och poetik. "I’m not interested in reality, I’m interested in poetry" säger Mekas som så gott som varje dag under 70 år filmade det han såg. Han var också skrivande poet, en hängiven beskyddare av analog film, grundare av tidningen ”Film Culture” och Anthology Film Archives i New York, och en föregångare som haft stor betydelse för filmare som Warhol, Walters, Scorsese och Jarmusch, vilket de själva vittnar om i filmen. En unik inblick i New Yorks sjudande konst- och filmscen som kommer nära mannen och konstnären Mekas. Amerikansk dokumentärfilm från 2023, av K.D. Davison.”

(Också en film om att vara man, människa och konstnär utan ett land)

Dear Memories – Magnumfotografen Thomas Hoepker

Fin dokumentär på SVT Play 

  

 

/Döden döden döden