Magiskt tänkande

Igår: Vaknar vid 02. Hulkar så fult. Ger upp. Sätter på kaffet vid 03. Det stinker avgaser från hamnen. Dimman anas i lampornas sken i mörkret. När dagen börjar gry vågar jag mig ut på min första promenad sedan budet kom. Gråvitt ute. Skyndar mig mot parken och tittar på blommorna men doften från gifterna som pumpats ut i hamnen under natten hänger sig kvar. Ingen doft av jord, mull eller hav. Spindelnätens fuktdroppar gnistrande som prismor när den skimrande morgonsolen skrämt bort mjölkdimman med sin värme lite senare. En vacker, vacker morgon. 

När jag känt närhet av djurs personlighet har jag ibland fantiserat om att människor återfötts i deras kroppar. En störig skata som försöker skoja eller säga hej. Vem är du, har jag tänkt. Så dumt, men sån är jag. Så när jag går förbi en kråka som sitter och spejar vid fiskehoddorna vid parkens utlopp så tänker jag, tänk om det är Joel som är här för att hjälpa mig. Men kråkan drar och det var inte mer med det. Jag tänker att om han svävar någonstans så är det över dotter, flickvän och våra föräldrars hem. Han kommer till mig sen. 

Jag är så vinglig och trött och svag. Tar bussen hem. Ljuset har kommit och jag vill inte vistas ute bland folk. En kille med en lite orolig hund sitter vid en fyra-plats och jag frågar om det är okej om jag slår mig ner, och det är det. Hunden kommer och luktar på handen. Hunden virrar lite, sen lägger den sitt huvud i mitt knä och jag stryker den sakta och mjukt över huvudet. Det är vid kärlek, närhet, vänlighet och omtanke det brister. 

 Gogglar hundraser. Det var en Saluki. 

Nu: sovmorgon. Vaknar 03.39. Gråter en skvätt. Sätter på kaffet. Skriver några rader. Försöker stå ut. Står inte ut. Tredje koppen nu. 

/Döden döden döden

Magiskt tänkande, Från Wikipedia:
Inom psykologin används termen magiskt tänkande som en beteckning för små barns förenklade bild av kausalitet, d.v.s. orsak och verkan, nämligen att de själva skulle vara orsaken till det som händer omkring dem. Om det till exempel händer ett storasyskon en olycka, och barnet nyligen har varit argt på syskonen, kopplar barnet ihop olyckan med ilskan och tror att det är ansvarigt för olyckan.

I regel släpper barn mycket av det magiska tänkandet redan i skolåldern, men delar hänger kvar längre. Det är till exempel samma typ av tänkande som ligger bakom sådana uttryck av vidskepelse som att inte gå på vissa typer av brunnslock, eller att inte gå under stegar.

Jean Piaget (1896–1980) pratar om magiskt tänkande under det preoperationella stadiet (2–6 år) och mer specifikt i det prekonceptuella steget (2–4 år).

Nej. Nej. Nej.

 Asymmetri. 

🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤

Jag kommer inte att överleva det här. Kan rent fysiskt inte andas av och till. ”Ångest” förklarar mannen när jag försöker kippa efter luft. Andningen skriker hest. Drar in luften. Lägger mig på golvet. Det kommer i vågor. Attacker. 

Kan jag intellektualisera bort smärtan genom att skriva om den? 

Varje gång DNs notiser ploppar på skärmen tror jag att det handlar om min brors död. Dagens huvudnyhet. Varje dag. Resten av livet. 

Ber min man leta efter gamla sömntabletter. Finns det någonting ångestdämpande? Ingenting. Somnar ändå. Sov första natten, inte andra. Det var skönt att lägga ut ett inlägg på Facebook. Tvekade, men kände att min bror får inte gömmas, glömmas bort. Han var så älskad. Dela smärtan. Förverkliga det overkliga. Dela. Dela. Dela. Alla så oändligt gulliga. 

När dödsbudet kom. Via mobilsvar…. Troligtvis av misstag. Så bröt jag ihop. En ambulansläkare ringer. Jag hör att hon är ledsen och skakad och hon berättar tydligt vad som hänt min lillebror. Min älskade lillebror.  Förstår ingenting. Allting var så bra. Allting skulle bli så bra. Ingen förstår någonting. Hans älskade lilla dotter. Jag vill stjäla henne till mig och en skriva en vacker sagobok. Linda in henne i en bubbla av något varmt och gott. Den här världen är ju för  svår. Åh, hans nya fina tjej! Alla vi andra som står förvirrat, övergivet kvar. 

Yngsta dottern gråter och gråter. Kommer upp gång på gång och gråter. Lägger sig i famnen: ”Det värsta är att jag inte kan säga till honom hur mycket jag saknar honom”. 

Min lillebror är död. Outhärdligt. Han var min livboj, den som kunde dra in mig mot land när jag höll på att drunkna i oförstånd. Den enda jag skulle orka prata med om det tragiska, och som skulle förstå kring det svåra som precis har hänt. Vi skulle ha gråtit tillsammans han och jag. 

Han var Ross och jag Monica. ”Han var allas favorit, men du var mormors flicka” sa en av hans gamla flickvänner till mig. Så var det nog. Men han var mitt pansarskydd och min spegel, så det var okej. En bra och snäll spegel. Den enda fina spegeln utan villkor eller krav jag haft. 

När jag var liten bad jag till Gud att ta mig före min lillebror och min mormor. Sen började jag be för mina barn. Ibland tänker jag att Gud är arg på mig. Att jag gjort något och borde vara och göra bättre på något sätt. Det har varit så tungt och svårt så länge, men detta är jag osäker på om jag klarar av. Tippar jag över nu? 

Nej, jag kan inte intellektualisera bort något. Huden under ögonen är irriterad och svider efter dagarnas och nattens, morgonens tårar. Inget spelar någon roll. 

Jag vill ha min lillebror, en kopp kaffe och en liten spinnande hoprullad katt vid min sida. Jag vill att allt ska vara som innan någon ringde och förklarade vad som hänt. Jag vill ha min bror åter. 

Han reser sig ut havet likt en fransk housestjärna och vi skrattade åt det. Vi skrattade och grät tillsammans och han var min bästa vän. 

/Döden döden döden 

Korrigerar mig själv!

Skrev så här tidigare, och jag hade fel om en sak: 

”Har sällan känt så stor uppgivenhet kring människan som i pandemins spår. Malmö Stads skolor plockar russinen ur kakan och använder pandemin som svepskäl för att fortsätta slippa ha föräldrakontakt. Som föräldramötet i år, oktober 2021: någon slags digital informaton till samtliga föräldrar, till samtliga barn i årskurs sju. Vi föräldrar till barn i samma klass är nog så skyddade vi kan bli mot just varandras eventuella sjukdomar. Faktiskt. Busschaufförerna ska däremot köra fullastade bussar med nya människor ansikte mot ansikte var dag. Krogarna ska fyllas. Köpcentren likaså. Taxibilar som kör sjuka till behandling delas med med symptomfria människor som precis rumlat runt. Åh, vad jag bara vill att eländet ska ta slut, så jag slipper se mer av denna ogenomtänkta erbarmlighet.” 

Helt underbart att slippa en massa frågor från frågvis förälder som bara vill fråga för att möjligheten finns. Gärna samma fråga om och om igen. Alla inblandade på skolan gav kort och gott den information som behövdes. Exemplariskt! Däremot saknar jag att träffa de andra föräldrarna. Få ansikten på de föräldrar som har barn i mina barns klasser. Skulle gärna vilja se mina barns klasskamrater också. Men får skriva om det en annan gång. 

Angående Death of despair skrev Saga Cavallin om det omöjliga betygssystemet och Jan Björklunds försökskaniner i DN. Jag som äldre, med betyg 1-5 erkänner, jag hade ingen aning om att det var så överbedrövlig. 

Mot samhällets infantilisering bör vi protestera. Problemet är att det bara blir svårare och svårare att nå fram. Den digitala muren är ogenomtränglig och studsar  omkring mellan innehållslösa sidor och talsvar och anonyma människor utan efternamn och ansvar för då, nu och sen. Vi nöts sönder av floskler och kundundersökningar i väntan på ingenting. 

/Döden döden döden 

Slippery slippery slope

Självriskerna 

 

Danger danger (high voltage)! 

Att tala eller skriva om covid är bara att skriva i motvind. Det låter sig inte göras.  Det finns inget tillräckligt stadigt räcke att hålla sig i. Glädjen över att vara fri igen solkas ner av friheten att smittas av allt och alla igen, och smitta andra med sin egna eventuella skit. Få hem vinterkräksjukor, löss och halsfluss igen. Hurra hurra. Att få resa igen, men frågan är vart och hur? Att vuxna människor valt att inte vaccinera sig. Att vuxna människor hostar varandra i ansiktet på bussar i torg, oavsett pandemi eller ej. Detta i Sverige, allt mer likt en Nattväktarstat. 

Har sällan känt så stor uppgivenhet kring människan som i pandemins spår. Malmö Stads skolor plockar russinen ur kakan och använder pandemin som svepskäl för att fortsätta slippa ha föräldrakontakt. Som föräldramötet i år, oktober 2021: någon slags digital informaton till samtliga föräldrar, till samtliga barn i årskurs sju. Vi föräldrar till barn i samma klass är nog så skyddade vi kan bli mot just varandras eventuella sjukdomar. Faktiskt. Busschaufförerna ska däremot köra fullastade bussar med nya människor ansikte mot ansikte var dag. Krogarna ska fyllas. Köpcentren likaså. Taxibilar som kör sjuka till behandling delas med med symptomfria människor som precis rumlat runt. Åh, vad jag bara vill att eländet ska ta slut, så jag slipper se mer av denna ogenomtänkta erbarmlighet.  

Eller är covid ofarligt? Besegrat? Eller kör vi på som vid utbrottets början och låtsats att det regnar och låter de svagaste helt enkelt dö bort? Lite survival of the fittest har väl ingen dött av? Sluta testa, sluta smittspåra (har dom iofs inte pysslat med alls i Region Skåne).  Lite på skoj och lite på chans. Bara för att vi kan. Det finns alltså människor i Sverige som jobbar inom vården som inte vaccinerat sig. Det kommer att krylla av sköna ovaccinerade snubbar på nästa konsert. Jag gissar att det är samma typ av människor som hostar på andra, ibland ”glömmer bort” handsprit och tycker att hygien är en överskattad grej. Precis som kondomer och jämlikhet. Sådana som inte tror på forskning utan mer känslor och sunt förnuft.  Inget fel med det, men sen när har sunt förnuft inneburit att strunta i andra? Det är det jag inte begriper. 

Bara stå för att vi sanktionerar en kultur som struntar i de sjuka och äldre, låtsats att allt är frid och fröjd för att de unga och friska ska ha det bra. Varför ska friheten att strunta i att vaccinera sig och leva fullt ut och obegränsat, vara större och viktigare än sjuka och äldre, och redan fullt vaccinerades, rätt att överleva? Personalen på restauranger, affärer, konserter, gym, sjukhus, allmänna transporter och så vidare måste väl vara lika skyddade som vi som är beroende av dem och deras verksamheter och visa dem hänsyn? Kalla mig gärna trög. Jag tycker själv att det är något hänsynslöst att låta de svagaste ta smällen. Hade inte vaccinpass varit lite bra ändå? Samtidigt önskas inte ett tvångssamhälle. Hur balanserar man på den här slaka linan utan att ramla av? 

Ser en debatt mellan SD och MP på någon morgon-tv sändning under veckan och Kinnunen svarar med landsbygdens avstånd (alla älskar ju landsbygden just nu) och Skog kontrar med fakta som generell prisökning, elbilar och miljöengagerade och svikna ungdomar, men darrar sig fram. Inte med ett ord nämner hon kollektivtrafiken. Inte Kinnunen heller. Det är att svika landsbygden och människorna som bor där på riktigt. Och miljön.  Om dom verkligen hade brytt sig eller känt någon som bott utanför stan, tänker lilla jag. 

På fredagsmorgonen ser jag Nyhetspanelen (TV4:s Nyhetsmorgon). Aldrig förr har sjukförsäkringen talats om som just försäkring som när det gällde återinförandet av karensdagen, nu med eftertryck kallad: självrisken! Men annars, bidrag? 

Förlåt mitt klumpiga språk, men så här blev de just idag.  

Puss!

/Döden  döden döden 

Death of Despair

 

På SVT-play just nu. 🔝

Eller Katanjemannen, Saknad, aldrig glömd, och när drar 

Succession och Bonusfaniljen igång igen? Och alla dokumentärer jag vill se, 

men dessvärre redan glömt bort vilka det var.

Ok, så du läser att ungas dödlighet i Sverige ökat lavinartat, med viss sannolikhet kopplat till skolsystemets benägenhet att slå ut många från vidare yrkesutbildning. Death of despair. Förfärlig. Samtidigt är det höst och det är otroligt härligt att tända ljus och äta eller plocka svamp. Dofta på de sista blommorna och den fuktiga mossans jord. Regnet smattrar. Solen tittar fram. Morgnarna glöder och kvällarna skimrar och rodnar likt en liten febersjuks svettiga rosenknoppsfejs. Men ibland är det bara grått. Så skrattar du till när en kompis skriver ”Dunning-Kruger-effekten” som statusuppdatering på Facebook. Den ständigt närvarande Dunning-Kruger-effekten; självöverskattningens och ödmjukhetens ständiga brottningsmatch. Two in one, erkänner jag, inte helt glatt, och känner stressen över alla fantastiska filmer och tv-serier som går, eller snart kommer upp på en streamingtjänst nära dig. Virrigt i bollen. Tappat kollen. Längtar efter bubbel och babbel och klackarna i taket, men somnar innan klockan slagit nio var kväll. Gäsp. Inte många kloka tankar under denna människas tak i natt. Man önskar ju att en hade kunnat göra något, men det verkar vara för mycket av mig att begära. 

As through a two-way mirror: the voyeurism of Jeanne Dielman

When a movie becomes a behavioural experiment (läs mer här, där även bilderna är lånade ifrån) 

/Döden döden döden (brygger också kaffe och står på) 

Sommarens sista strålande suck.

It takes a village to raise a child. 

”… The moon is high and yellow in the sky outside my window. It is a display of sublime beauty. It is also a cry for mercy — that this world is worth saving. Mostly, though, it is a defiant articulation of hope that, despite the state of the world, the moon continues to shine. Hope too resides in a gesture of kindness from one broken individual to another or, indeed, we can find it in a work of art that comes from the hand of a wrongdoer. These expressions of transcendence, of betterment, remind us that there is good in most things, rarely only evil. Once we awaken to this fact, we begin to see goodness everywhere, and this can go some way in setting right the current narrative that humans are shit and the world is fucked.  

Love, Nick” (hela texten)  

❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️

Jag finner hoppet hos The Caves. Någon slags meditation. Hur han, Nick, knyter ihop påsarna med vänlighet i The Red Hand Files, detta geni; hur han svarade på tre helt olika frågor under rubriken  ”Do you work out before you go on tour?”. Hans undersköna fru Susie med sina glittrande klänningar (om jag vinner på lotteri eller säljer en tavla någon gång…) och hennes varma ord, hundvalpssöte sonen Earl med sin flickvän, och inte minst den ständigt närvarande förlorade sonen. Förlåt allt tjat som hur snygga dom är men det är oundvikligt och vore någon slags ”tjänstefel” att inte nämna detta alls. Hur är det möjligt med så mycket begåvning, humor, stil och grace? Och samtidigt inkludera svärtan. Hade jag varit mer lagd åt dagdrömmeri hade jag fantiserat om att vi blev goda vänner och jag då skulle smittas av deras utandningsluft och bli så där intelligent, empatiskt, rolig (och snygg!). Men jag ligger här i min skrynkliga säng med mitt gamla avsvalnade kaffe, uppsvällda ansikte och risiga hår. Det är helt ok. Vi delar samma måne. Det gör vi i alla fall. 

Lägger mitt huvud mot kudden. Letar efter empatin i samhället och dörr efter dörr stängs. Poff. Poff. Poff. Läser yngre människors längtan efter att anonymt anmäla en dålig (äldre) mamma och ber dem gå i hennes skor först. Det är sinnesjukt fräckt av mig. Socialtjänsten ska frälsa världen från all världens undergång och ondska. Inte människors omsorger om varandra. Det är omodernt att vara The Village. Om någon bara kunnat fråga: ”Finns det något jag/vi i huset kan göra för dig?” så hade hjärtat mitt stillats litegrann. Men vi ska ange varandra anonymt. Inte ta hand om vår nästa. Låta någon annan sköta jobbet. Dessa yngre individers världsbild skrämmer skiten ur mig, men så har de växt upp under andra förhållanden och i en helt annan värld än jag gjort. Att få lov att vara kroppsaktivist, vegan, ha tillgång till stans bästa fillers och ett icke-binärt och icke-rasistiskt samhälle tycks viktigare än att vara empatisk och omtänksam, som att det ena måste utesluta det andra? När förutsättningarna för ett inkluderande samhälle vilar på omsorg och förståelse för vår egen och alla andras mänsklighet. Klart man får se ut som man vill och älska fritt och att det är viktigt. Men är nätbaserade klusterkrig viktigare än den mänskliga kampen? Att sätta på sig ett klistermärke istället för att verka och så vidare. Nu ska man bara synas. Försöker tänka mig in i deras skor. Att de växt upp i ett land som sålt ut skola, vård, skog och omsorg med föräldrar som dricker bubbel och instagrammar lifestyle (det gör vi allihop), och tanken flaxar förbi: detta kommer nog inte att bli så jättebra. Att tro att en myndighet utan specialistkompetens ska rädda världen, inte vi människor tillsammans. Att vi på så sätt är oviktiga för varandra och kanske därmed också utan värde?  Hade önskat att de läst The Red Hand Files, sett I, Daniel Blake eller Pride, åtminstone. Det är inte raketforskning utan grundläggande små mediakurser i solidaritet och medmänsklighet och att vi behöver varandra. It takes a village… Idag innebär byn i praktiken konstellationer av slutna grupper på nätet och få spontana möten. Allt är digitaliserat, selekterat och distanserat. Både som människa och kund har du allt svårare att få tillgång till en rak kommunikation. Det ska modereras, kureras, tillrättaläggas och anonymiseras eller chattas med någon robot eller ”Emilia” eller ”Josef” först. Så oändligt många lösenord vi måste ha. Det nya normala. Jag hänger inte med. Jag står knappt ut. 

Att tjänstepersoner, sjukvården och företag känner att de måste skydda sig mot dem de ska arbeta med/sälja till. Kundtjänster som slår knut på sig själva för att göra sig så omöjliga som möjligt att nå. Kommunikationsväggen/klagomuren. Någon tjänar pengar på detta, men det tappade förtroendet verkar spela mindre roll. Man bryter samhällskontraktet gång på gång och ignorerar konsekvenserna, och rullar runt i den nya anonyma otillgängligheten. Det finns företag som arbetar uteslutande med att ta bort negativa kommentarer om andra företag på nätet. Istället för att bli bättre, ta bort. Göm, och hoppas på glöm.  Men ibland funkar det digitala och då känner man sig ju alltid lite peppad ändå. Tjoho!  Swish swosh. It’s working, it’s a miracle. Lite hurra ändå? Som när vi hyllar män om de beter sig normalt och har normala värderingar: som unika guldklimpar. Eller när någon utbrister, - åh, fick du träffa en riktig doktor!? Att det gått och blivit så här tokigt handlar om pengar och de extremt låga förväntningar vi har på män och samhället och betyder i förlängningen minskad kontroll, rättvisa, inflytande och makt för oss vanliga medborgare. Läs Maciej Zarembas texter om kommuner/regioner och den hopplösa situationen: ”Men det mest avslöjande är chefernas upplysning att de (”avsiktligt”, står det) hindrar kontakter mellan dem som sätter villkoren för vården och dem som tar hand om de sjuka. Man ser till att ”beställare” och ”utförare” inte möts i samma rum. För då kan det bli besvärliga diskussioner, om etiken, inte minst.”

Aldrig ska vi mötas.

De kommun-/stads- eller regionaställda gör som chefen (ekonomin) säger, hellre än följer lagar, uppdrag, medborgarbehov eller patientsäkerhet. Dom kan vara hur usla som helst så länge kostnaderna hålls nere. Alla godhjärtade människor som måste betala sin hyra håller tyst. Strejka tänker jag. Strejka för er rätt att utföra ett gott arbete. 

”Före 1976 kunde ingen undgå ansvar genom att hävda att hen inte förstod bättre. Då var ”oförstånd” i tjänsten liksom ”försummelse” och ”oskicklighet” grund för straffansvar. Man behövde inte bevisa att byråkraten velat illa. Det räckte med hur illa det blivit. Vad tror läsaren, hade världens dyraste sjukhus byggts i Stockholm om den lagen funnits kvar?” 

Här nämner Zaremba i DN också en extremt viktig del, det icke-existerande tjänstemannaansvaret, som gör det så extremt halt på golvet. Kan man ens fatta myndighetsbeslut om dessa inte vilar på ansvar gentemot uppdraget och medborgaren? 

- Och apropå destruktiva klickar, hatstormar och grupperingar så tror jag att Zaremba sagt eller gjort något fel som gör att vissa feminister inte gillar honom (minns ej vad) precis som hatet mot Ekis på grund av transfrågan gör att människor som delar hennes åsikter kring annat inte vill befatta sig med henne längre. Detta samhälle som inte tillåter oss tänka olika. Som att en bra journalist ska tystas för att man inte delar världsbild kring allt? Så jag åberopar Nick Cave-citatet ovan och tänker: chilla lite. Vi är bara människor och ingen är perfekt. 

Och visst, man kanske ska anmäla en ”dålig mamma” anonymt men det värker i mitt hjärta. Utan att veta vilka umbäranden och sorger denna ”dålighet” är sprungen ur. Utan att tänka på vilket angivarsamhälle det slutligen mynnar ut i. Ett slags Stasi-land mellan viskningar och rop, en modern häxjakt i ett nästintill laglöst land (nu överdrev jag något) utan tjänstemannaansvar. Att det finns något gott i nästan alla kan vi väl ändå försöka enas kring? Hur gör vi det bättre för dem som har det svårt? Är det inte den frågan vi borde ställa oss, samt kräva mer och bättre? Inte bli tårögt tacksamma om någon gör sitt jobb ordentligt för en gångs skull? 

Får svindel. Rent fysiskt har jag yrsel nästan jämt, men själens hål suger och drar i mig minst lika mycket. En, nej två,  närstående är svårt sjuka. Jag är vissen. Mina barn behöver mig. Tanterna på badet bråkar, men inte på mig. I duschen står jag ensam och naken, alla andra har sina badkläder på. Känns inte superavspänt. Skaffa duschdraperier, kära lilla Malmö kommun. Jag orkar inte göra rätt när alla andra gör fel. Samtidigt, vem ska lära barnen, om inte någon kan visa dem att inför det stora alltet är vi bara dom vi är? Vardagsvänligheten är det enda som ger mig hopp. Alla andra blundar, känns det som. En dag i taget står jag ut. 

Ja, vi delar samma måne. Fast från olika håll. Det finns en liten tröst i det.  Morgonen är vacker. Och kvällen likaså. Än blommar blommorna och havet ligger som det ska. För detta känner jag mig glad. 

Eder,

Döden döden döden 

❤️ 

foto: Mike Miller