tisdag 24 maj 2022

Vart är vi på väg?


 

Vaknar 02. Tar en melatonintablett och försöker somna om, utan framgång. Så trött att jag förlägger allt. Små kvitton. Stora kvitton. Viktiga kvitton. Kaffeskopan. Glasögonen. Väskan. Snurrar runt, runt, runt. Det var något annat viktigt jag glömt, men glömt bort vad det var. Googlar tecken på demens.  Går ut på gatan med en dotter, vi ska till doktorn men måste fråga henne ”vart är vi på väg?”.  Jag har sannerligen ingen susning. 
Att jag tappar språket, inte bara orken/kvittona/åren. Att jag aldrig får vila. Alla andra åker bort, jag åker till. Till saker som gör mig trött.  Vill bara gråta. Pratar med min lillebror. Han lever kvar. När insikten når mig slår jag bort den. Att jag måste sitta med 1177 hela dagarna gör mig galen. Försöker göra rätt. Känner ilskan och sorgen bubbla i mig. Frustrationen och oron (lärare och elever dödas i skolor, skolor segregeras, länder i ruiner, du googlar resor till Medelhavet fast du inte ska, ingen vanlig människa har råd att bo,  rika blir rikare, sjukvården till barnen i spillror, psykiatrin famlar i mörkret, allt måste vara så stort och flott, samtidigt skrumpnar vårblommorna ner och ersätts av sommartjockt och valpar föds och någon dör). 


Ser det ljusa. Jag gör ju det. Skrattar så att jag håller på att kissa på mig. Försöker förmå dottern att skratta med och känna livet förlängas flera timmar av det som spritter till i själen av ett rejält flabb. Våga flamsa och göra fel, kära barn. Livet är så hemskt ändå. Låt oss skratta, låt oss glädjas över varje vackert fluffigt moln. 



/Döden döden döden 

söndag 15 maj 2022

När texterna ligger för länge blir de grammatiskt inkorrekta. 

onsdag 20 april 2022

Råttans vår

Drömmer om råttor. Påsken passerade. Sprang som en skållad. Först Uppsala med H för att hänga med mormor. Vi träffade Joels J o J och morfar och sen ett dygn i Sthlm. Bodde på hotel, våning -2 och i tvätteriet, i källaren, stod en mördartyp och min vän K skrev att det nog kunde vara Sthlms traffickingcentrum. Fick fantasin att skena. H bjöd på sällskap, promenad, middag, vin och böcker. Gick St Eriksgatan fram, älskar forfarande Sthlm. Köpte blommor. Såg ”schnitzel och billig öl” och himlen och solnedgången smeka även Babels torn. 

Efter frukosten tog jag gröna linjen till Joel och satt och hulkade så diskret jag kunde. Alla hus och människor och så vattnet och ljuset och relationer som finnits på gröna linjen mot säg Farsta strand. 

Citronfjärilar och påfågelsögon fladdrade ystert omkring och solen värmde och dagen gick. Det är ingen lek. Jag skulle vilja bosätta mig där. I ett tält i någon dunge. Allt annat känns som ett svek. Som storasyster hade jag ett uppdrag, det var en slags beskyddarverksamhet. Jag misslyckades med det. Satte i kungsängsliljan i jorden, som upplänning han ändå är (inte var), så solrosen från J och så annat från mor och mig… Till exempel en kruka förgätmigej. K kom med bulle och en termos kaffe och sin gladhjärtade hund. Solen och fåglarna sjöng men fläcken snö låg ännu kvar. 

Hemma i Malmö. Hinner ta mig en dusch och packa, lasta om. Vi tar oss till Tomelilla, letar efter ved och dammar och svabbar av. Sanerar efter en råtta som levt dött och hittar spår och jag längtar efter klorin.  Coop på torget lever ännu kvar. Bo Olsson säljer låtsatsved gjord på rester och sågspån/flis, och känner en doft av Ikea och björk och huset blir sakta varmt. 

Vi äter kött och grönt och fisk och sill och dricker lite rött och rosé och bubbel och gullvivan har på några ställen tittat fram.  Vi rostar bröd och dricker kaffe och jag längtar hela tiden ut. Några ägg, choklad och mormors påskakakor och sen far vi hem.  Vi äter grillad korv i Vellinge och jag blir lätt biten av en gullig hund.  Jag får antibiotika och stelkrampsspruta och innan dess hinner dörrlåset paja ihop, så MKB-Peter kommer och jag springer efter första bästa buss. Av antibiotikan kan man få ”svart och hårig tunga” det var mig något helt nytt.  Jag drömmer om råttor men jag har sovit gott.


söndag 27 mars 2022

En sten





Taget med en väldigt gammal mobiltelefon. 
Vid vår egen sten.  Vid vägens ände. 
Kan ni tro.
Med västlig sol och östlig himmel, 
ett barn som aldrig velat posera. 


 



fredag 25 mars 2022

Synvillor



Diane Arbus, Untitled (6), 1970–71. © The Estate of Diane Arbus.

I onsdags var jag på Louisianas Arbus-utställning. Solskenet är så disigt på vägen dit att skeppen ser ut att sväva bland molnen, från tågfönstret sett. 

Bilderna är fina. Älskar många av dem. Vi är ju formade av allt tidigare fotografi. Dom där blickarna.  Skärpan. Rörelser och ljus. Allt det jag älskar med fotografi. Någon slags början. Efter visningen är det en film med ett gammalt artist talk med Arbus och hon fnissar och skrattar mycket. Känner nästan ett obehag men tänker inte gå in mer på det. Det som spritter i mig är glädje, i att det (människor/motiv/bilder) inte behöver vara perfekta för att bli alldeles storartat konstnärligt hänförande ändå. Den digitala fotovärlden känns alltmer som kitsch. 

Det är lugnt på Louisiana även om det är knökfullt i restaurangen och jag tittar på instagramfolket som har råd med frukost och rosé. Och havet, det är genomskinligt klart.  Promenerar. Tittar på tyger, tavlor, nyförvärv och folk. Människor är nästan alltid roligast att studera.  Jag älskar oss människor. Vi är så dumma, rörande och fina på en och samma gång.  Vi är så små och ändå känner vi oss som i centrum av allt. Någon med pärlor på sina glasögon, en annan i hatt. 




tisdag 22 mars 2022

Under mossa och morän

Det har varit en skimrande, om våren, hoppfull helg. Hanterbar blåst och milt och klart utan att bli för mycket åt något håll. Fint. Nu dundrade nog ett militärt flyg förbi. 

I fredags hamnade jag på gamla begravningsplatsen i centrala Malmö, och det skulle jag inte gjort. Hjärtat fullständigt tillintetgörs på några sekunder. Min bror ligger under alla världars jord. Under alla blomsterknoppar, björklöv, krattat grus och alla tallars barr. Under mossa och morän. Han ska inte vara där.  Han ska vara här. Han ska vara med J och med F och vara chill, rolig, ifrågasättande, kritisk, snäll och kär. Han ska titta på mig med sin frustrerade, oroliga, lite ledsna blick som säger saker jag inte vill veta av. Vi ska prata om jobbiga grejer, musik och litteratur. Garva och gnälla. Prata om våra föräldrar, partners, tv, politik och barn. Om varandras bekymmer och förhoppningar. Han ska försöka mästra mig om musik och jag himla med ögonen och vi båda säga: det blir bättre sen.

Jag får gömma mig för tårarna kommer och det stora hulkandet är så nära.  Vågorna. Stormarna, störtfloderna och dagarna i kav lugn. När får man kasta sig på marken och vråla: nejnejnej!! egentligen?  Nä, man ska visst försöka hålla ihop. Jag skyndar hem, sen till sjukhuset och tar mitt blodprov. Sen åter hem. Vila. Greja. Betala räkningarna. 

En fin person jag inte hört ifrån på länge hör av sig och frågar om hen får bjuda på lunch. Jag måste tacka nej, jag är ett sådant vrak. Jag kan gå sönder offentligt när som helst. 

/Döden döden döden 

måndag 21 mars 2022

Against Interpretation

… I’ve studied the way a con works more than anybody needs to. You watch the spectacle, but you’re not paying attention to what’s being marketed.”
Skriver Rachel Williams om Inventing Anna i Vanity Fair
Vi vill bli hänförda, duperade, förförda men blundar ibland för vem eller av vad. 


Vivian Maier

Som av en händelse snubblar jag över Susan Sontags text Against Interpretation från 1966 (DN) efter att ha skrivit en hastig ansökan till en sommarkurs på distans i fotografi, som jag ändå inte får gå pga att sjuka med förvärvade hjärnskador inte får förkovra sig. Men kan inte låta bli att söka trots allt.  Kommer inte heller att komma in, eller kunna tillgodogöra mig kursen eftersom mitt minne läcker som ett såll, men ändå.  Mitt liv håller liksom på att ta slut, precis som alla andras, men vi struntar i det nu.  Än går den gamla skutan, än skiner solen på alpens topp. 

Försöker beskriva att jag har ”ett stort behov av att utvecklas och kontextualisera mitt bildberättande.”. Utvecklas, givetvis, men det andra? Är det ändå inte djupt tragiskt eftersom det innebär att bilderna bara blir värda något utifrån kontext och inte som verk i sig. Eller är så dåliga att de behöver en förklarande översättning, ett budskap och undermening från mig? Betraktarens intelligens eller estetiska känslor underkänns. Sedan vill vi väl ändå samma sak, men konstnärligt uttryck, skolning, tidpunkt, slump, kontakter och begåvning varierar. 

Så 1966 kom Sontags text ut i en bok med samlade essäer och behandlar detta ämne utifrån litteratur- och konstkritik främst, och sökandet efter mening/undermening snarare än form, estetik och uttryck. Och jag kan lätt gå in och läsa vilken Artist statement som helst och alla kommer att skriva samma text men med olika ord kring det undersökande, personliga, om makt och strukturer, arv, natur, kultur, historia, utanförskap, identitet, våld, och sexualitet och så vidare och så vidare. Här, en bild av *** det betyder *** och ***… man kommer att använd sig av ord som praktik, narrativ, tonalitet, undersökande osv.  Eller vara övertydlig och gräll, tekniskt maxad och provokativ. Har den fotografiska bilden nått vägs ände? Den får inte finnas i sin egen rätt, utan ett färdigformulerat budskap och berättelse? Är alla bilder redan tagna, är alla himlar redan målade?  
Jag säger inte att sammanhang är fel, absolut inte, men det känns allt oftare som en (efter)konstruktion. Då skulle det enda intressanta fotografiet idag vara journalistiskt/dokumentärt. Kanske. 

Jag är och lyssnar på ett tal. På scenen en kvinna i tårar och svart och jag har kameran i väskan. Fotografer fotograferar och jag tänker, jag skulle lätt kunna ta den bästa bilden. Ljuset och vinkeln där jag står är perfekt.  Men kameran ligger kvar i väskan.  Det är ju sjukt att tänka så. Kanske handlar det bara om en sista mental suck hos en som egentligen givit upp. 

Jag tittar efter gamla tavlor på auktionssajter och det gör ont i mig. All konst som ingen vill ha. Som någon lagt möda på och sin kärlek i. Alla sånger som aldrig kommer att bli sjungna mer. Ja, vi ska ju alla dö.

Läser nu på morgonen Marianne Lindberg De Geers sågning av de kvinnliga skulptriserna i Expressen och återigen slungas jag in i konstens premisser. Kontext före konst, som Sontag skriver om. Läste ingen Susans text, eller ansågs hon ha fel? 

Fick svara på en enkät från en medlemsförening som jobbar med fotografi och jag svarade så sanningsenligt och tydligt jag orkade, man tyar ju oftast inte det, men skrev i alla fall till dem att det är dumt att utestänga människor utan fotografisk utbildning. All form av konstnärlig exkludering är ju i sig okreativ och ofri i sin form (åberopar Joseph Beuys och tänker på Vivian Maier t ex, kära ***…).  Men klubbar för inbördes beundran är troligtvis gissningsvis enda vägen in. 
(På Vivian Maiers hemsida läser jag om Vivian Maier Scholarship Fund och tänker vad otroligt fint och om att det ska gå till kvinnliga (UNGA!) fotografer och kanske är det rätt, men skulle det finnas ett enda stipendium i världen att söka för självlärda medelålders kvinnor utan sociala färdigheter så borde det väl ändå varit här? Kan man ju få tycka i alla fall.) 

Andres Lokko skriver också om kritik. Och kanske, pga att musikkritikern inte bara jobbar med att formulera och beskriva det outsagda, utan det uttryckta (konsten!) så når det inte heller finrummen direkt. Jag åberopar Sontag igen. Det var en del eleganta och tänkvärda formuleringar där. Hos både Sontag och Lokko, men den senare är roligare såklart. 

Ja, livet forsätter. Månen har lyst starkt var natt. Sover dåligt.  Alltid är nån sjuk. Jag är deppig, men bara att tugga i sig. 

”One discovers the light in darkness, that is what darkness is for; but everything in our lives depends on how we bear the light. It is necessary, while in darkness, to know that there is a light somewhere, to know that in oneself, waiting to be found, there is a light.” (James Baldwin)

Ska vi låtsas det så länge, det insipprande ljuset kanske kommer, sen… 

/Döden döden döden