Det stormar på balkongen. Vinden låter vred.
Så länge du ser fördelarna med (fungerande) sjukvård, skola, hemtjänst, postutdelning, kollektivtrafik, förskola, järnväg, grundforskning, psykiatri, snöröjning, polis, vägar, o dyl., eller har anhöriga med olika typer av behov/stöd så är det precis som Sven-Eric Liedman skriver i DN i sin fina text, dags att ersätta våra politiker, oavsett färg, och satsa på dem med långsiktiga idéer, politiska visioner och lösningar. Politiker som vill göra skillnad, långsiktigt och på riktigt, och som helst inte är gamla nazister och rasister. Majoriteten av oss skulle inte tveka en sekund om vi fick chansen att göra rätt och bättre, även om det skulle kosta på.
Resursslöseriet
Personligen får jag allt mer ångest av digitaliseringen, i vården t ex, vilket villkorslöst tvingar in mig i destruktiva ”flöden”, d.v.s. mätbara NPM-system. Dessa system alienerar patienter/brukare och utförare av vård och är dessutom inte tillgängliga och säkra nog för alla. Men i vården finns legitimationskrav att ta hänsyn till, så förr eller senare brukar personalen protestera, byta arbetsplats eller larma media. Den funktionella dumheten tillåts inte ta över hela verksamheten i alla fall. Till skillnad från många kommuner, vissa myndigheter och regioner vars verksamhet vilar i händerna på tillfälliga lokala politikers nycker och personliga engagemang och personalens tystnad, samt tusentals administratörer.
Det kan med andra ord gå till lite si och så, för här finns inte alltid legitimationskrav eller tjänstemannaansvar, vilket i längden bara tjänar den/de som vill styra.
Verksamheter som lagt ner tillsynes oändliga resurser på digitaliseringsprojekt och system som bara mäter, men aldrig utför, och i och med NPM-ivern kräver extrem administration, och samtidigt underkänner sina anställdas kompetens genom att inte lita på deras utbildning, kunskap, erfarenhet, professionalitet, analys- och tankeförmåga.
Samhället och politiker har sakta men säkert låtit stödverksamheterna bli större och mer prioriterade än själva kärnverksamheterna och det är inget mindre än en katastrof, och ett fruktansvärt resursslöseri. Dessutom stötande för alla som som studerat och vill jobba med att hjälpa andra människor på olika sätt.
Här ett lite exempel från häromdagen: Säg att du jobbar som legitimerad sjukgymnast på en klinik som arbetar med barn med en specifik problematik och du frågar denne vad som skulle vara lämplig träning för ditt barn med denna problematik, och sjukgymnasten svarar: jag jobbar inte med sjukgymnastik, jag jobbar med bedömningar (i detta fall med fingrarna, utan mätinstrument). Om barn och föräldrar redan varit i kontakt med medicinsk klinik kring den fysiska skadan, kommen ur den sagda problematiken, men de på specialistkliniken inte har kompetens kring problematiken, utan bara skadan, så kvarstår orsaken till skadan, eller så återkommer eller förvärras den. Men kliniken för barnen med specifik problematik arbetar alltså varken rehabiliterande eller förebyggande utan bara med bedömningar, vilket i praktiken innebär att sagda klinik aldrig kommer att arbeta med barn med denna problematik och alla andra barn i regionen med samma problematik aldrig kommer att kunna få något sjukgymnastiskt stöd. Alltså står dessa barn helt utan förebyggande, stärkande, rehabiliterande insatser. Men någonstans kommer det att stå att en insats är gjord, d.v.s. en bedömning i detta fall, utan verklig insats har utförts. Vad själva bedömningen blev, fortfarande okänt, men återbesök om ett år. Föräldrarnas rekommendation är att leta rätt på ett gym, men om barnet inte vill ”spelar fysisk aktivitet ändå ingen roll”. Det finns inte heller några särskilda övningar att rekommendera. Barnet tittar, med höjda ögonbryn, snett leende och chockad min, på mig.
Jag skulle kunna skriva en lång, oerhört frustrerande och anmärkningsvärt tråkig men också lite skrämmande bok, om hur barn tas om hand i svensk ickesjukvård idag, men ingen, utom detta hav andra föräldrar med liknande kafkaeska erfarenheter, skulle tro mig.
Just denna arbetsplats och barnverksamhet har lämnats av en strid ström personal, varav en person sa: "Jag kan inte utföra mitt arbete eller stå bakom denna verksamhet idag. Min rekommendation är att ni söker er till en annan stad".
Idag mestadels ung eller gammal personal. Resten har lämnat det sjunkande skeppet, ser till att bli med barn, eller skaffar sig skyndsamt annan utbildning. Vem som ska hjälpa barnen är det ingen som vet eller tar ansvar över.
Att så många ändå väljer att fortsätta arbeta, och indirekt/direkt avskaffar sig själva och sin profession beror på att alla behöver en inkomst, men frågan är vad de behöver utbildning till om de mest ska sitta och säga att deras arbete och kunskap inte behövs?
"…svårartad, byråkratisk misshandel" kallade Hanne Kjöller det allmänläkarna utsätts för (i DN) precis.
/Döden döden döden
