torsdag 5 januari 2023

Svårartad, byråkratisk misshandel

Det stormar på balkongen. Vinden låter vred. 


Så länge du ser fördelarna med (fungerande) sjukvård, skola, hemtjänst, postutdelning, kollektivtrafik, förskola, järnväg, grundforskning, psykiatri, snöröjning, polis, vägar, o dyl., eller har anhöriga med olika typer av behov/stöd så är det precis som Sven-Eric Liedman skriver i DN i sin fina text, dags att ersätta våra politiker, oavsett färg, och satsa på dem med långsiktiga idéer, politiska visioner och lösningar. Politiker som vill göra skillnad, långsiktigt och på riktigt, och som helst inte är gamla nazister och rasister. Majoriteten av oss skulle inte tveka en sekund om vi fick chansen att göra rätt och bättre, även om det skulle kosta på. 

Resursslöseriet

Personligen får jag allt mer ångest av digitaliseringen, i vården t ex, vilket villkorslöst tvingar in mig i destruktiva ”flöden”, d.v.s. mätbara NPM-system. Dessa system alienerar patienter/brukare och utförare av vård och är dessutom inte tillgängliga och säkra nog för alla. Men i vården finns legitimationskrav att ta hänsyn till, så förr eller senare brukar personalen protestera, byta arbetsplats eller larma media. Den funktionella dumheten tillåts inte ta över hela verksamheten i alla fall. Till skillnad från många kommuner, vissa myndigheter och regioner vars verksamhet vilar i händerna på tillfälliga lokala politikers nycker och personliga engagemang och personalens tystnad, samt tusentals administratörer. 
Det kan med andra ord gå till lite si och så, för här finns inte alltid legitimationskrav eller tjänstemannaansvar, vilket i längden bara tjänar den/de som vill styra. 
Verksamheter som lagt ner tillsynes oändliga resurser på digitaliseringsprojekt och system som bara mäter, men aldrig utför, och i och med NPM-ivern kräver extrem administration, och samtidigt underkänner sina anställdas kompetens genom att inte lita på deras utbildning, kunskap, erfarenhet, professionalitet, analys- och tankeförmåga. 

Samhället och politiker har sakta men säkert låtit stödverksamheterna bli större och mer prioriterade än själva kärnverksamheterna och det är inget mindre än en katastrof, och ett fruktansvärt resursslöseri. Dessutom stötande för alla som som studerat och vill jobba med att hjälpa andra människor på olika sätt. 

Här ett lite exempel från häromdagen: Säg att du jobbar som legitimerad sjukgymnast på en klinik som arbetar med barn med en specifik problematik och du frågar denne vad som skulle vara lämplig träning för ditt barn med denna problematik, och sjukgymnasten svarar: jag jobbar inte med sjukgymnastik, jag jobbar med bedömningar (i detta fall med fingrarna, utan mätinstrument). Om barn och föräldrar redan varit i kontakt med medicinsk klinik kring den fysiska skadan, kommen ur den sagda problematiken, men de på specialistkliniken inte har kompetens kring problematiken, utan bara skadan, så kvarstår orsaken till skadan, eller så återkommer eller förvärras den. Men kliniken för barnen med specifik problematik arbetar alltså varken rehabiliterande eller förebyggande utan bara med bedömningar, vilket i praktiken innebär att sagda klinik aldrig kommer att arbeta med barn med denna problematik och alla andra barn i regionen med samma problematik aldrig kommer att kunna få något sjukgymnastiskt stöd. Alltså står dessa barn helt utan förebyggande, stärkande, rehabiliterande insatser. Men någonstans kommer det att stå att en insats är gjord, d.v.s. en bedömning i detta fall, utan verklig insats har utförts. Vad själva bedömningen blev, fortfarande okänt, men återbesök om ett år. Föräldrarnas rekommendation är att leta rätt på ett gym, men om barnet inte vill ”spelar fysisk aktivitet ändå ingen roll”. Det finns inte heller några särskilda övningar att rekommendera. Barnet tittar, med höjda ögonbryn, snett leende och chockad min, på mig. 

Jag skulle kunna skriva en lång, oerhört frustrerande och anmärkningsvärt tråkig men också lite skrämmande bok, om hur barn tas om hand i svensk ickesjukvård idag, men ingen, utom detta hav andra föräldrar med liknande kafkaeska erfarenheter, skulle tro mig. 
Just denna arbetsplats och barnverksamhet har lämnats av en strid ström personal, varav en person sa: "Jag kan inte utföra mitt arbete eller stå bakom denna verksamhet idag. Min rekommendation är att ni söker er till en annan stad". 
Idag mestadels ung eller gammal personal. Resten har lämnat det sjunkande skeppet, ser till att bli med barn, eller skaffar sig skyndsamt annan utbildning. Vem som ska hjälpa barnen är det ingen som vet eller tar ansvar över. 

Att så många ändå väljer att fortsätta arbeta, och indirekt/direkt avskaffar sig själva och sin profession beror på att alla behöver en inkomst, men frågan är vad de behöver utbildning till om de mest ska sitta och säga att deras arbete och kunskap inte behövs? 
 
"…svårartad, byråkratisk misshandel" kallade Hanne Kjöller det allmänläkarna utsätts för (i DN) precis. 

/Döden döden döden 

lördag 24 december 2022

Vardagsvänligheten

Ett vi. 


Händer vid vattnet. 



Jag har ledsnat på att fotografera. Jag vet inte varför. Det går säkert över, men jag är helt enkelt för nere, för trött, just nu. Det kanske är dags för lera eller rentav vuxenbalett? 
Bilden ovan tog jag sommarlovets sista skälvande dag. Det var milt och varmt och gräddigt vitt. Det låg förväntan och avsked i luften. En sista ledighetens suck. Det var så där varmt som det sällan blir i Sverige, när vinden bara är stilla mjuk och varm och solen vilar bakom dis och lätta moln. Du skulle kunna gå naken utan att känna mer än behag och havet möta din kropp på samma sätt. Utan motstånd. Bli ett. Att bara vara vid vatten är en lycka i sig. Och fågeln kom och kameran var med och barnen gick bestämt åt ett annat håll. Snabbt, snabbt, snabbt fick det gå. Och människorna höll på med sitt och jag med mitt och alla hade det nog ganska bra. Vi hörde liksom ihop. 

Har lite texter som ligger och skräpar, som avklippta julpappersrester och skräp ligger de bland ”utkast” och väntar på upplösning/fullbordan/radering. Ofärdiga och obrukbara. Ork int’ mer. Orden vill sig inte längre. Tiden, livet, så knappt. En text i oktober handlade i alla fall om vardagsvänligheten, tillsammans med bilden ovan. Vänligheten jag tror på allra mest. Läste sen en fin text på Aftonbladet som handlade om precis det jag skrivit om och blev så glad. Jag borde skärpa  mig och skriva klart någon gång.

Min övertygelse är att enbart genom omtanke och generositet tillsammans med ansvarstagande och pliktkänsla kan vi klara oss. Och enbart genom att tänka på ett oss, ett vi. I vi:et ingår alltet. Att välja förhållningssätt och orka fortsätta tro på något är utmaningen idag. Det känns ju så hopplöst nattsvart ibland. Vi kan alla konstatera att världen, som vi en gång kände den, inte existerar och det är, om inte förvirrande, så vansinnigt frustrerande att man bara vill lägga sig under sitt täcke och ge upp. Hur bemöter vi ondska, dumhet, trasiga själar och ekosystem? 

Idag enas vi inte längre kring lägereldstv:n, i kyrkan, inte heller kring begrepp som solidaritet eller våra barns framtid, utan runt våra gemensamma döda, på sociala medier. Det enda rummet utan konflikt, förutom gulliga barn/djur, Mustiga Mauri och David Sundin eventuellt. Detta, dödens faktum, finns det få möjligheter att argumentera kring, även om man kan välja att vägra tro på döden, det står ju var och en fritt.  Så när någon kändis, släkting eller vän dör kan vi alla gemensamt enas kring förlusten, vi har sorgen gemensamt i alla fall. Övriga rummen på sociala medier är för farliga, för trånga, skapar polemik, så det blir lättare att titta på recept, kläder, tokiga frisyrer, reor, resa bort eller gå till gymmet, än att samtala. Än att läsa eller lyssna på hur andra har det eller skåda ut över nejden, för det har vi sällan ro till. Nu utgår jag, helt orättvist, från mig själv. Ni andra kanske känner livet och lever i samklang med djur och natur utan ständiga impulser från den digitala världen. Själv håller jag på att få krupp. 

”I am more and more convinced that in the life of civilizations as in the lives of individuals too much matter that cannot be digested, too much experience that has not been imagined and probed and understood, ends in total rejection of everything — ends in anomie. The structures break down and there is nothing to “hold onto.” It is understandable that at such times religious fanatics arise and the fundamentalists rise up in fury. Hatred rather than love dominates. How does one handle it? The greatest danger, as I see it in myself, is the danger of withdrawal into private worlds. We have to keep the channels in ourselves open to pain. At the same time it is essential that true joys be experienced, that the sunrise not leave us unmoved, for civilization depends on the true joys, all those that have nothing to do with money or affluence — nature, the arts, human love. Maybe that is why the pandas in the London Zoo brought me back to poetry for the first time in two years.” (May Sarton, från The Marginalian) 

Ju äldre vi blir desto fler förluster,  mer artros, sämre syn och större inkomstklyftor och den eviga kampen är att hitta ett sätt att hantera livet i det nattsvarta. Jag har personligen drabbats av saker som i mörka stunder kan få mig att dränkas i en slags svärta som nog tagit livet av mig om inte världen ständigt varit så vacker och att människan i grunden oftast är så mjuk, rolig och god. Om inte konsten funnits. Om inte de enklaste saker gjort mig så glad: Eye of the Tiger är väl ändå lite pampigt bra?  Om inte dotterns hand varit så mjuk. Om inte humorn hade funnits, busschauffören varit vänlig, om himlen inte varit så vackert blå, vart hade vi/jag varit då? Om inte Överlevnadsinstinktiv ironi (A. Lokko om Terry Hall) och Nick Caves konstnärliga sorgeprocesser funnits så vackert formulerade. Så vi nosar upp oss bäst vi kan mot mörkret, drar en sula på parketten och åren går. Åh, vad fint Alex Schulman skrev om det. Vi bara är och finns i vår mänskliga vanlighet, som alla andra, med våra små mänskliga tillkortakommanden att luta oss gemensamt emot; vår rörande mänskliga futtighet, och storslagenhet. Och död. Och livet just nu, och här. 

Från och om krigets Ukraina, Halyna Kruk i DN idag:

”…Och det är något med känslorna:

– Jag har tänkt mycket på detta, men på något sätt vill jag inte vara utan den här erfarenheten. Det är förunderligt starkt, livet i Ukraina är svårt och farligt, och det är omöjligt att koncentrera sig på något. I krig blir allt som sker på något vis lika viktigt, ingenting sorteras – samtidigt som allt är oförutsägbart och oberäkneligt. Och känslorna är liksom upphöjda: man blir plötsligt lycklig över att ha överlevt, över att en familjemedlem lever.”

Känner ofta att jag lever i ett slags, inte krigs-, men kristillstånd som är fullkomligt utmattande, men också skimrande intensivt. Bakom varje hörn kan nästa tragedi lura, samtidigt som varje fläck av skönhet berör. Ständigt på helspänn, på tårna, på nålar. Vad/vem ska gå sönder nu? Där motståndaren inte skyr några medel och det enda du kan försvara dig med är någon slags vänlighet och förlåtelse (förståelse?) även om hjärnan krullar ihop sig av vanmakt och faktiskt, rädsla. Det är svårt att leva. Men att inte göra det är värre. Och i detta känna tacksamheten. Samtidigt undrar jag hur man släpper och förlåter oförätter och grymheter utan självutplåning, och utan att själv smittas av det osunda, gå sönder. Hur tänker du där, Nick Cave, för jag undrar så?

För oss, vi som lever kvar och har några dagar kvar. Vad ska vi göra med dessa timmar, dagar, månader och kanske år? Vad är vi skyldiga varandra, våra medmänniskor, oss själva och världens alla kommande barn? Vad är min plikt mer än att försöka vara lite snäll?

“The main thing is this — when you get up in the morning you must take your heart in your two hands. You must do this every morning.” Sen kan det ju gå åt pipsvängen ändå, men vi måste försöka så gott vi kan ändå. Vi måste tro på något större och bättre och varann. 

God jul och gott nytt år ❤️

Döden döden döden 

Tillägg: 12 januari, jag upprepar: vi, vi, vi, vi, vi, vi, kära Aftonbladet Kultur. Vi. Vi fucking människor ska banne mig hålla ihop.


måndag 17 oktober 2022

Du hade ju

älskat detta. 



Du killen, med chillen och kollen.
Lillebror.
❤️

söndag 2 oktober 2022

Lösningsfokus

Ordning och reda 




Ok, nu har gnällfisarna vunnit valet och har majoritet i riksdagen så vi kan fortsätta köra borgerligt budget och sälja ut landet fullständigt, utan att blinka. Skolor, vårdcentraler, järnvägar, militär, kärnkraft, post, el, it-teknik och skydd. Anything goes. Ja, jag säger då det. Straff, flyktingar och vatten kan väl ändå (äntligen!) läggas på entreprenad? Ägare utomlands. Ansvar? Ingen aning! Nu kör vi ända in i kaklet! Visar vart skåpet ska stå. Kanske en mindfulness övning till och en kul komiker på stan kan lätta upp lite? Lite vapen i skolorna ökar tryggheten? Huvudsaken är att man är positiv och lösningsfokuserad, tänker jag.  

Kommer att bli kanon! 

/Döden döden döden 





lördag 1 oktober 2022

Sundbyberg

Upplösning. 




Sorterar tvätt. Tittar på en fransk film med gäster med tokiga skratt, hjälper barn att översätta Tiktok-recept och en chill-lista på Spotify spelar Joel-musik i bakgrunden. Lördag. Det är grått ute. Kollar gamla foton, dricker snart kallt kaffe och bilder från nästan ett år sedan skymtar förbi. 

Ett äpple som spricker. Ett barn som duschar och livet fortsätter obehagligt nog. 

Det var så viktigt att tömma hans älskade hem. Fort, fort, fort skulle det gå. Slängas, säljas. Bort, bort bort. Begrep aldrig varför det var så bråttom att sopa igen alla spår. Fanns säkert starka skäl. Hans hem som han varit så otroligt förtjust i att göra till sitt. Men han finns kvar. Ändå. Kanske solrosor, småfåglar och hans mjuka sätt och vassa, kloka, humoristiska tankar rispats, ärrats, in i oss. I Sundbyberg. Han hade fått spader av den borgerliga regeringens utskottsutnämningar. Innan han dog fanns ännu en slags hopp.

Jag behöver titta på bilderna från hans lägenhet. Han hade lagt ner sin själ i sitt hem. Sakta, bit för för bit. Så vuxen, denne älskade lillebror och oktoberman. 

/Döden döden döden 









fredag 16 september 2022

la belle indifférence

Allt känns bara sorgligt, 

skrev en recensent i DN om Weils


Form: Malmsten Hellberg. Foto: Jenny Källman.


(Fuga, är ett oftast klassiskt musikstycke där kompositören ″leker″ med olika variationer av en melodislinga genom att på olika sätt repetera den igenom två eller flera stämmor. Även tempot eller rytmen kan vara varierad, vilket gör en fuga ofta är olämplig som dansmusik. Den hade en höjdpunkt under barocken. Wikipedia


fuguetillstånd, dissociativ fugue

fugue [fjuːɡ], dissociative fugue [dɪˈsəʊʃɪˌeɪtɪv fjuːɡ], psychogenic fugue [ˌsaɪkəʊˈdʒenɪk fjuːɡ].

Latin: dis- 'åtskils' och sociare 'förena', här i betydelsen skilja en sida av personligheten från en annan så att de får var sitt medvetande, under ett tillstånd av dissociativ. Fugue är franska och betyder här 'flykt'.

Även: dissociativ fuga.

Minnesförlust i kombination med "flyktbeteende". Personer som drabbas kan plötsligt befinna sig långt borta från hemmet och kan inte förklara hur de har kommit dit där de är eller vem de är. Kallas också ambulatorisk automatism

Relaterade sökord: amnesi, dissociativt syndrom, epilepsi.

(psykologiguiden.se)

torsdag 15 september 2022

Övergivenheten

Min syster har en fågel. 


Vilhelm Hammershøj


Vad motiverar dig frågade en ledsen man mig i vintras och frågan fick mig att studsa till. Mänskligheten är en bajskorv skrev han en annan gång. Vad svarade jag på det? Jag vågar inte svara Gud, men kan svara Nick Caves ord. Konsten. Varje gång jag ber Gud om svar om vad i hela friden jag ska göra med mitt liv så rungar  svaret: konsten, vännen. Konsten. Alltid. Men jag orkar inte. Begriper det inte, jag har varit trött i 14 år nu och det blir aldrig bättre. Bara sämre. Hur är det möjligt?  Jag försöker och jag vill något mer och annorlunda, men hjärnan och orken driver mig till vansinne och saknas mig helt. 
Det blir svårare och svårare att skriva. Jag skäms över mina oförmågor. Över att det aldrig blir något bra med mig. Jag försöker förklara för D att jag jag är en enkel själ som blir glad över det lilla/stora: ljuset, kaffet, barnen som är sams, dofter, ljud, vänliga leenden och fåglar som rör sig över havet som tjoar och gör sig till. 
Men jag skriver avvaktande. Eftersom han är en man och för att jag känner hans familj och även om de kanske skilt sig så var det hans fru jag lärde känna först, utanför dagiset våra barn gick på. Våra barn som också blev bästa vänner. Pluppen blinkar grönt, online, jag ser att han är där. Jag tänker: måste fråga: läget? Jag hör av mig i morgon, tänkte jag, varje dag. Du hade också haft en Herman Hesse-fas som ung.  Han frågade om jag ville veta vad som hänt, något om nära döden, och jag svarade att jag orkar inte mer, det räcker med död för mig. Han hade börjat fotografera sa han, inspirerad av mig. 

Mitt sista samtal med min lillebror var jobbigt. Jag var upprörd över sjukvården och malde väl på, men min lillebror var tillfreds med livet, som mamma sa: han älskade sin dotter, sin flickvän och sin lägenhet. Sitt liv. Han var lycklig. På en bra plats i livet. Han vårdade sina blommor, det fanns en framtid i hans bröst. 

När döden är ett faktum finns inga mera sen. Inga fler morgnar. Varken framtid, ångest, kärlek, apati, barn eller avgrundsdjup sorg. 

Hur reparerar jag alla skador. Hur blir jag en bättre människa. Hur hjälpa en människa i nöd när man själv håller på att drunkna? Livet är inte rättvist. Hur får man olyckliga människor att stå ut? Varför är det så svårt? 

Jag går ner till parken när jag orkar. Tvingar mig ut till dahliorna. Tränar på kameran jag köpte 2017 som jag fortfarande inte har en aning om hur den fungerar, men har efter fem år listat ut att vrider jag en ratt åt höger och den andra åt vänster och använder blixten blir det mäktigt fint. Skäms över detta. Att inget jag kan, men bilderna blir fina ibland. Simmar. Handlar mat. Diskar. Längtar efter tystnad, och efter att sätta mig ner och tänka en enda lång sammansatt tanke en endaste gång. 

Skivan D precis gett ut med sitt band har använt mina Ribersborgsfåglar. I ett annan liv hade jag kunnat göra något med mina bilder. I detta liv orkar jag ingenting. Men jag får motion och tar mina bilder och det gör mig glad ibland. Jag leker en slags existensberättigande. 

Jag undrar över fågeltemat. I tyskan finns ett uttryck om fåglar. Min lillebror skrev ett vykort till vår Österrikiske morfar där berättade han lite om sig själv och avslutade med: ”och min syster har en fågel” och det var tydligen hysteriskt kul. På tyska. 
Kan det ha varit den tama fågeln Teo som blev uppäten av grannens katt Jumjum? Tankarna fladdrar förvirrat omkring. Oh, våra små liv. 

Jag är så ledsen över detta David. Att jag inte var ett bättre stöd för dig. Nu är jag ledsen över dina allra närmsta fina, så övergivna, och över världen som står utan dig. 

Tomrummet expanderar sakta men säkert. 

🖤

/Döden döden döden