Jag måste, fast jag inte vill skriva om det här, beklaga allt hat och all okunskap kring konflikten i Mellanöstern, och Israel- och Palestinakonfliken. Min egen okunskap är avgrundsdjup, trots att jag försöker läsa och lyssna på andras tolkningar och berättelser. Förstå lite.
Jag skulle önska att vi kunde fokusera på miljön istället. På det största ebola-utbrottet någonsin, på fattigdomen och erkände att allt hats moder är sprunget ur orättvisor, brist på kärlek och kunskap. Men först ska vi visst slåss och skrika på varandra. Vi måste tydligen det?
Jag börjar skriva. Slutar. Orkar inte mer. Vågar inte riktigt. Texten blir äldre, veckorna går och kanske blir det fel... Jag är rädd för att skriva in mig i ett hörn. Ett ruttet litet hörn, när jag bara vill skriva så att alla ska förstå att vi är här tillsammans. Nu. Bara nu. Text och ord hoppar omkring utan linjer. Är jag helt radlös rentav?
Well, min mormors föräldrar hade ett ganska vanligt judiskt efternamn, vilket resulterade i att de kallades Judarna i Svartbäcken. Vanliga, lagom socialliberala akademiker. Så sent som på nittiotalet så vandaliserades mormors familjegrav mitt i centrala stan vid ett par tillfällen. Min gudfar, vilken jag mycket sällan träffat, men sprungen ur en judiskt intellektuell miljö gav mig böcker om Israel, om Döda havet och Kibbutz och så vidare. Senare när deras familj äntligen skulle åka till Israel, kan det ha varit i slutet av åttiotalet, eller början av 90-talet så återvände de hem bekymrade över det hat och den fanatism som de mött hos släkt och vänner. Jag berättade det här för en rar och vänlig tjej som jag tyckte mycket om och gärna ville lära känna mer, men efter att jag yppat detta talade hon aldrig mer med mig. Jag hade kritiserat Israel, via andrahandsuppgifter, och var därmed mot henne och hennes folk. Jag har aldrig riktigt kommit över det. Jag kände mig så fruktansvärt orättvist bemött. Jag blev ofrivilligt nazist över en natt.
Jag har inga svar. Jag finner inget mer än bottenlös skräck, avsky och sorg (finns inga ord som räcker till) över det nazisterna gjorde mot det judiska folket, men även mot socialister, kommunister, romer, homosexuella, handikappade, psykiskt sjuka och andra som inte passade in i mallen för den rena tyska folkrasen, eller höll med den nationalsocialistiska ideologin. Intolerant hat från de allra svagaste och minsta människorna (bonus: boktips!) och så tystnaden från övriga. Så jag tänker att alla som inte vill se Sverigedemokrater, Svenskarnas parti och andra mer eller mindre intoleranta icke-demokratiska rörelser borde försöka se på det hela utan att ta höger- eller vänsterställning per automatik. Man måste inte tycka exakt lika, man måste inte vara PRO-Israel om man är blå, eller vän till Hamas för att man är vänster. Eller måste man det? Precis som IS (Isis) arbetar. Men man kan säga nej till nazism, förtyck och jihadism oavsett färg. Man utrotar och man förföljer dem som inte tycker lika. Det är döden och motsatsen till allt det som är gott, eller skulle kunna vara Gud.
Jag tänker alltid på de här konflikterna som fula vårdnadstvister: skilsmässan är ett faktum, sen kommer hämnden och primaten fram i oss. Krossa först och slå hårdast. Få den andra att känna maximal smärta. Hindra människor som älskar varandra att träffas för att det känns härligt att ge igen. Det är alltid på den lägsta nivån. Jag tror inte att man kan lösa några konflikter utan att inse att alla har blivit sårade. Vi som står bredvid står handfallna. Vi vill bara ge en kram och säga: gråt, men stilla dig. Tänk på de små (även om hen varit dum). Sedan finns det människor som inte är snälla, men jag tror att den stora majoriteten av oss är rätt hyggliga och mest av allt bara vill ha bra och meningsfulla liv. Skratta och gråta lite, äta och sova: känna något varmt fara omkring i hjärtat. Jag tror faktiskt det. Och jag tror att vi ska sluta vara tysta nu. Stå upp för det som är bra. Inte låta trollen tysta, skrämma och härja fritt. Reclaima det snälla och lite mer eftertänksamma viset.
Sen drömmer jag faktiskt om ett par röd skinnbyxor. Som tur är (tänker nog min stackars make i alla fall) så har jag inte råd med dem. Men man får drömma. Man får faktiskt det. Även om fred och evigt liv.
Kärlek vecka 35!
/Döden döden döden
Min mormors föräldrar var inte ens judar. Tänk om alla som hette Jansson blev attackerade, hatade, beskyllda för tusen galna saker och förföljda enbart på grund av sitt efternamn? Det är sjukt. Jag hatar all indelning av individer. Vi är så mycket mer - och ändå b a r a människor. Allihop av oss.
Jag hade tänkt ignorera min gamla text, låta den försvinna i glömska, men efter helgens elände i Skåne där ett nazistparti skulle hålla torgmöte med (gratis?) polisbeskydd, se igen, att man per automatik måste stötta polisen om man är en höger och helt oreflekterat måste stötta motdemonstranter om man känner sig vänster. Begriper inte folk att det finns nyanser - och fascister, bråkstakar och rasister!? Sen får man väl själv välja vem eller vilka man tror på, men man måste tänka lite själv och några riktigt enkla svar finns det sällan. Jag valde Rickard Söderbergs och Lukas Moodyssons vittnesskildringar, och det faktum att polisen själva tagit tillbaka en del av de uppgifter de först gick ut med gjorde det lite lättare för mig. Tycker att det är bra gjort av polisen att stå för det. Sedan kan vi uppleva saker olika och det är också helt okej. Men inte att ljuga och slåss.
Jag hade tänkt ignorera min gamla text, låta den försvinna i glömska, men efter helgens elände i Skåne där ett nazistparti skulle hålla torgmöte med (gratis?) polisbeskydd, se igen, att man per automatik måste stötta polisen om man är en höger och helt oreflekterat måste stötta motdemonstranter om man känner sig vänster. Begriper inte folk att det finns nyanser - och fascister, bråkstakar och rasister!? Sen får man väl själv välja vem eller vilka man tror på, men man måste tänka lite själv och några riktigt enkla svar finns det sällan. Jag valde Rickard Söderbergs och Lukas Moodyssons vittnesskildringar, och det faktum att polisen själva tagit tillbaka en del av de uppgifter de först gick ut med gjorde det lite lättare för mig. Tycker att det är bra gjort av polisen att stå för det. Sedan kan vi uppleva saker olika och det är också helt okej. Men inte att ljuga och slåss.
Jag tänker alltid på de här konflikterna som fula vårdnadstvister: skilsmässan är ett faktum, sen kommer hämnden och primaten fram i oss. Krossa först och slå hårdast. Få den andra att känna maximal smärta. Hindra människor som älskar varandra att träffas för att det känns härligt att ge igen. Det är alltid på den lägsta nivån. Jag tror inte att man kan lösa några konflikter utan att inse att alla har blivit sårade. Vi som står bredvid står handfallna. Vi vill bara ge en kram och säga: gråt, men stilla dig. Tänk på de små (även om hen varit dum). Sedan finns det människor som inte är snälla, men jag tror att den stora majoriteten av oss är rätt hyggliga och mest av allt bara vill ha bra och meningsfulla liv. Skratta och gråta lite, äta och sova: känna något varmt fara omkring i hjärtat. Jag tror faktiskt det. Och jag tror att vi ska sluta vara tysta nu. Stå upp för det som är bra. Inte låta trollen tysta, skrämma och härja fritt. Reclaima det snälla och lite mer eftertänksamma viset.
Sen drömmer jag faktiskt om ett par röd skinnbyxor. Som tur är (tänker nog min stackars make i alla fall) så har jag inte råd med dem. Men man får drömma. Man får faktiskt det. Även om fred och evigt liv.
Kärlek vecka 35!
/Döden döden döden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar