onsdag 2 december 2015

Agare Bagare Kopparslagare:


Ynnesten. Ynnesten. Ynnesten.

(snällt är det inte att slå en svagare.)

Marguerite Duras århundrade på SVT Play

"Jag tänder en gång till, sätter mig upp i sängen och inväntar gryningen. Jag kan inte läsa och inte heller lyssna på musik. Jag kan inte göra någonting... jag kan bara resa mig upp och vänta på morgonen. När det väl gryr lyckas jag äntligen få lite sömn. 
När jag vaknar är kudden kall och blöt, det verkar som om jag gråtit i sömnen. Men jag har ingen aning om varför." 
(Haruki Murakami /Kafta på stranden)

All kapacitet och kraft. Allt rinner genom mina fingrar. Mina läppar är röda och fåglarna har mat.

"Kittla mig på rumpan!" skrek en liten och skrattade så lyckligt glatt att hjärtat både smälte och brast. Hur gör krigens föräldrar när barnen slutat skratta? När blöjorna är slut.

Att vara tacksam över barns skratt.

Och när jag håller om henne ömt i nattens storm så känner jag bara ynnesten. Ynnesten. Ynnesten. Ynnesten.

Nej, jag kan inte skriva, men jag gör det ändå. Ni får stå ut. Läser gamla inlägg jag skrivit och tänker att jag ju kan. Ibland.  Läser Livezilor, Bukarest – en plats för de levande döda. Står knappt ut. 

Stod och väntade på perrongen i Malmö för en tid sedan. Skulle norröver. Det är flyktingar där som också ska ta tåget upp. Ett barn gråter och jag känner att snart börjar jag också gråta och så blir jag arg och tänker att mina tårar, de hjälper ju ingen. Vad ska jag göra? Jag står och funderar. Ska jag köpa något gott, vad skulle passa: en smoothie? Våtservetter? Kaffe och kaka? ...men dom kanske är allergiska? Så går tankarna och jag vågar inte gå fram. Jag är nog lite blyg, rädd för att vara påträngande i deras koncentrat av umbäranden, och så tänker jag att om de är kvar på tåget så ska jag fråga, men sen ser jag dem inte mer. Jag känner mig osäker och långsam. Många ondgör sig, med all rätt, över att vi gör för lite. Jag gjorde inte min medmänniskoplikt trots att jag ville. Jag borde bara ha bett, och frågat, om jag kunde få hålla deras barn. Lättat deras börda för en stund. Men jag stod bara där och tänkte på eventuella matallergier i min ensamhet. Men jag såg hur fint poliser, väktare och hjälparbetare samarbetade: att allt flöt på så bra. Jag såg inte kaoset. I Stockholm stod där nya människor och väntade på att få hjälpa till. Både praktiskt och med språk. Vi kan visst, om vi vill! Ni som tror annat är bara lata, eller hjärtlösa

Duras säger något om att all fascism är förenkling.

Ann Heberlein skriver bra om välgörenhet, i Gåvor eller rättigheter? Även om jag gillar och tror på godhetsgrejen lika mycket som jag anser att det är det gemensamma som måste stötta främst. Prioritera korrekt. Skatten och den goda viljan (vi) som ska så pall mot ondare krafter. Tillsammans. Så här skrev jag för ett år sedan i inlägget Att låtsas att det regnar: "Att det är det som är så farligt när vi börjar prata om välgörenhet och vård. Vem ska vi välja, vem känns gulligast och viktigast för stunden? Till slut blir det kanske bara riktigt söta barn, valpar och tuttar kvar. Bajs, fetma, underliv, läskiga insekter och psykiskt sjuka missbrukare får reda sig själva. Om man får vara sådan, och det får man väl egentligen inte vara?" Det farliga med att låta opinionen och vindarna styra. Bättre att vänta och segla sen, när siktet klarnat och vinden mojnat lite grann. But, why state the obvious, kan man ju fråga sig? Ibland tänker jag också att vi borde lyssna mer på experterna och på vad forskningen säger, inte på SIFO/reptilhjärnorna/NPM eller vad den där fräsige konsulten säljer in. Läs vad Wilhelm Engström, professor i allmän patologi, SLU skriver om det här, men det borde vara lika självklart det, kan man tycka.

Nu värmer solen pannan lätt och kinden blåses kall och frisk. Det doftar damparfym och bussen skakar, kränger och dundrar fram.

Jag tänker på barnen och den villkorslösa kärleken.

/Döden döden döden

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar