söndag 29 mars 2015

Sommartider

hej hej




Begriper inte vinsterna med att ställa om klockan två gånger om året, men jag tänker att det är lite av ett folkjippo. Något att samlas kring: - Oh, hur var det man gjorde nu igen? Vardagsspänningen och ritualen. Var det att det skulle kännas roligare att gå till jobbet vintertid, eller? Något välmenande med ljuset, men minns inte riktigt... Läser om fördelarna. Tänker att jag borde lyssna på Hansson De Wolfe United men orkar inte mer än Var kommer barnen in, sen börjar det låta lite Electric Banana Band, men det kan vara förkylningen.

<3
/Döden döden döden


Wes Andersons Moonrise Kingdom

fredag 27 mars 2015

vi borde prata, men...

(jag har ingenting att säga dig)



Kan inte bli mycket bättre. Eller göra ondare.

/Döden döden döden

torsdag 26 mars 2015

Modersmjölken, fortsättning

Den där hälsan


Livet håller å den enda sidan på att gå sönder fullständigt, men å den andra kan man ju blunda och låtsas att allt är som det ska. Att försöka förhålla sig. Eller gilla läget som Tomas Ledin så glatt sjunger om.

Vi är hemma. Vi är sjuka. Vi är trötta och trasiga, glödheta och frusna. Små mjuka, stadiga barnben har trycks sig in mellan mina ben och lår i natt. Lite alvedon. Lite feberdrömmar och inget smakar bra. En mjuk liten hand som doftar kärlek och avskavt nagellack.

Puss,
Döden döden döden

Mer om barnmat (politik) från The New Yorker. Älskar att det bästa kommer naturligt och är gratis. Allt borde får vara det.

söndag 22 mars 2015

Modersmjölken


Quand Meme -Nan Paterson 

Solen skänker åter guld på tegelpannor och fasader. Rått och kallt, kaffet mjukt och starkt.

Tänkte på det där med amning. Det har ju varit lite rabalder här i dagarna. Kan vi inte enas om att människor får göra så gott de kan och önskar?  Vill och kan man amma, fine. Det är bäst, billigast och enklast, för det mesta, men är samtidigt jättejobbigt. En innerlig stund som lämnar en alldeles dränerad: utpumpad, på riktigt. Alla de nätter, alla de timmar jag hade behövt vila, satt jag där i sängen i gryningstimmarna. Då, då hade jag behövt höra att mjölkersättning duger minst lika bra. Samtidigt som det enda jag kunde ge min förstfödda i riktig närhet var mitt bröst: min kropp, min näring och min andning. Man gör alltid så gott som man förmår. Alltid barnet först. Alltid så bra man kan och tyar. Det borde inte få tillåtas finnas någon skuld eller skam kring detta. Bara kärlek och omsorg. En sliten, trasig kvinnokropp som behöver läka och ett nytt litet liv värnas. Jag är lycklig över amningen, men det är kanske mest tacksamhet jag känner: att det gick trots allt. 

Kan, eller vill du inte, amma, so be it. Låt kvinnor och barn få vara i fred med detta. Låt männen komma in om de önskar, eller behövs. På det sätt som fungerar bäst för inblandade. Men ett tips: om du ser en trött mamma, kanske med tutten i vädret och blicken i fjärran: gå och köp en kaffe och en karamell! Eller en nyttig frukt. En dunbolsterkudde och en divan går också finemang. Alla dessa små havens man söker: en bänk i vårsolen, en soffa på herravdelningen på Åhléns, kyrkogården, lekplatsen, ett lugnt och stilla fik, på bussen, på flygplanet... I ur och skur. Det är nämligen det lilla barnet som behöver mat. Ur flaska eller tutte: överallt, och precis när som helst - och gärna i lugnan ro och nära en hyfsat ren toalett. Blöjor ska bytas och även föräldrar och barn behöver komma ut och få frisk luft. Jag har hört rykten om att människor tar illa upp av amning. Jag hoppas verkligen att jag hört fel.
Och visst, den här undersökningen kring IQ och amning: Låt inte amning bli en fråga om klass och bildning. Ett litet barn behöver mat. Det är bara det det handlar om. Låt föräldrar välja hur och var bäst de kan och vill. Okej?




Heja alla trötta mammor och 'duktiga' kvinnor som jag är avundsjuk på (och önskar ett lugnare och lättare liv). Här en sång med säckpipor och allt:

Sometimes when this place gets kind of empty
Sound of their breath fades with the light
I think about the loveless fascination
Under the Milky Way tonight

Lower the curtain down on Memphis
Lower the curtain down all right
I got no time for private consultation
Under the Milky Way tonight

Wish I knew what you were looking for
Might have known what you would find
Wish I knew what you were looking for
Might have known what you would find

And it's something quite peculiar
Something shimmering and white
Leads you here despite your destination
Under the Milky Way tonight

Under the Milky way tonight
Under the Milky Way tonight


Oändligt med kärlek då!

 /Döden döden döden 



lördag 21 mars 2015

onsdag 18 mars 2015

The Secret Garden

You will find me

if you want me 

in the garden


(Tasha Tudors trädgård)

Jag skulle aldrig kunna jobba som trädgårdsmästare. Jag skulle jobba tills jag stupade: Bara en liten, liten kvist till. Bara en liten, liten tuva till. Kroppen faller ihop och musklerna värker. Vill bara ansa, dra, kratta, släpa och så, men sen går jag liksom sönder. Det börjar blöda under huden och jag klarar inte mer - men det är fantastiskt så länge det varar. Glömma tid och rum en lite, liten stund. För en blommas skull. 

Läs om att läka med jord och att läsa om jord.


Går i cirklar. Glömmer. Kommer ihåg. Samlar ihop. Fastnar och så börjar jag om igen. Men med vad. 


(unless it's pouring down with rain.)


Det var det lilla om det levande och det döda. Det nya och det gamla. Ett tappad lapp blir en sång: You will find me if you want me in the garden... 

/Döden döden döden  



måndag 16 mars 2015

Samtidskonster

Konformism eller inte, det är frågan. 


(Från boken: How To Be a Nonconformist, Elissa Jane Karg, från Brain Pickings)


Skrev den här texten i fredags, tror jag. Då var den inte bra, men idag duger den trots allt. Kroppen gråter, men solen, kära solen och fåglarna är här. Våren likaså. 

Jag bor i en tyst villamiljö. Byggare har råd att renovera flott och andra putsar idogt sina fasader medan någon gräver pool till sommaren. Det var många som röstade med rädslan för det främmande här i byn. Man mörkar, man tiger och man är stolt över att förtränga det svåra: livet självt. Skylla på andra istället: alltid den lättaste vägen ut. Eftersom jag själv känner en slags rädsla för villalivets förljugenhet (det beror säkert bara på okunskap och ovana) kan jag känna mig som en vilsen varelse här ute bland de överjordiskt vackra ängarna med doft av gödsel, hav och tång. Gamla ruttna betor och blomsterknoppar. Finns det plats för mina drömmar här? Kan man vara sig själv i en värld där man inte får vara människa, utan bara förväntas vara en yta, en grill eller ett vackert trädgårdsland? Men om ni hade sett stjärnorna igår: som tydligt starka strålkastare över horisonten; från ängarna och ända upp i evigheten. Så stort, och så vackert, att jag vill äta upp varenda ögonblick. Ta emot vinden och glupskt njuta av denna undersköna natur. Bara andas in doften av allt det där vi fått, till låns. Nuet, gårdagen och det som kanske kommer sen. Det känns och bara är, helt sant. Kanske får man vara med ett litet tag till?

Sover inte så bra. Trött. Måste finnas för barnen. Städa. Vila. Städa. Vila. Plocka. Vila. Sortera. Försöker leka med tanken att jag har ett liv, men orkar ju inte riktigt vara med. Måste städa, måste plocka, måste få lite, lite överblick. Men överblicken kommer aldrig och dagarna går. Veckorna. Månaderna. Åren. Hela jag hänger. När ska jag klara av att göra ett sketet fotoalbum? När ska julsakerna ner i lådorna igen, för tvätten måste plockas in och kroppen säger nej. När och hur? Livet är ju nu. Ja, de där fotoalbumen som jag inte reder ut.

Det händer mycket i världen och den som lever sitt (låtsas-)liv på nätet vet att åsikterna är dyra och kostar vänner men i bästa fall också kan ge respekt, eller skratt. Det gäller att tänka, tycka, gilla, formulera rätt bara. Balansera elegant mellan vackra landskap, läcker mat, utlandsvistelse och lagom skön text från lämplig media. Vi är alla där på olika sätt. Jag dansar runt och misslyckas för det  mesta. Andra är roliga, en del vassa och några sorgliga och så fortsätter valsen dag ut och dag in på olika sociala medier, eller vad vi väljer att kalla de forum vi hamnat i.

Så i den stormen av åsikter och kaoset av personlig pr och delningar tänker jag att taket nu är så fruktansvärt lågt. Det är bara att krypa som gäller och när jag läste om Stina Oscarssons provprata  så tänkte jag: låt oss prova, låt oss sluta döma varandra ohörda. Jag tyckte till exempel att Jens Liljestrand skrev rätt bra (se länk nedan) om detta, även om jag däremot upplevde hans raljanta text om Andres Lokkos känslor kring det där med klass och konst som riktigt, riktigt bedrövlig (läs: pinsam). Men jag misstänker att ju oroligare tiderna är, desto mer benägna är vi att låsa in oss i grupper och likriktning. Tänker du inte som jag gör är du mot mig: personligen. Som att alla samtal är dömda innan de ens har fått en chans börja. Som att vi måste tycka lika om allt, alternativt vara oense om varenda tanke och formulering. Jag tror inte att det är så. Vi tycker lika och olika även inom familjen, så varför är det inte okej att tycka saker utan att bli misstänkliggjord, helt ohörd, på nätet? Jag blir på tvären. Måste vara lite jobbig. Måste tänka. Måste bråka lite. Testa tankarna. 

Som att det blivit omodernt att tänka och diskutera. Ponera att jag avskyr rasister, det behöver inte betyda att jag måste sluta ha dem i mitt nätverk. Jag behöver höra deras resonemang, även om det kan få mig att vilja kaskadkräkas med jämna mellanrum. Jag kan inte kräva att de ska lyssna på mig, om jag inte lyssnar på dem. Eller hur? Jag vill inte heller leva i ett digitalt, helt åsiktsisolerat, samhälle. Det är redan så enormt segregerat, och det vet ni. Det gullas med våra likartade åsikter hela dagarna. Ryggar dunkas och det kan vara så himla mysigt, men vi behöver motstånd för att växa och lära oss något också. Det är därför jag tycker att morgonnyheternas nyhetspanel är så befriande. De accepterar varandras olikheter och lyssnar på varandra. Flabbar och tycker olika. Den enda skillnaden är väl att de tjänar pengar och gjort karriär på sina åsikter och det gör ju inte vi vanliga dödliga. Kvinnorna ska i och för sig alltid tystas. Vi får vara med om vi är lagom gulliga och effektiva. Och det är ändå vi, vi vanliga dödliga, som är den stora feta massan och vi måste börja tala med varandra: inte bara tävla i inredning, motion, trädgårdsodling, tokiga klipp och hemsnickeri. Våga provprata med varandra. Våga fråga: hur tänkte du här egentligen? 

Om att få tycka och tänka fritt, och inte bara vara inlåst i en ism. Man måste få laborera med sina idéer. Det behöver inte heller betyda att jag tycker att skribenten har rätt åsikter i alla avseenden, men att själva poängen är intressant eller i min världsbild, korrekt just nu. - Tills dess att du, eller någon annan, eventuellt, fått mig att lyfta blicken ytterligare ett snäpp. Och det är här det brister. Människor blir provocerade, eller tillskriver dig i värsta fall en egenskap eller åsikt du egentligen inte har. Du prövar dina idéer, men straffet kan blir hårt. Ja, tystnadskultur kallas det här för. Sedan tror jag inte att Jasenko förstod begreppet provprata, även det låter lite töntigt i och för sig. Eller så tolkade vi allt helt olika? Det är aldrig okej, eller på något sätt, acceptabelt att kalla någon för husblatte. Det är däremot viktigt att vi vågar pröva våra idéer och tankar med varandra. Tycker jag i alla fall. Det handlar om två helt olika saker.
Sedan de ständiga frågorna kring vem som blir vad. Vem ansluter sig till IS (observera, och psssst, jag köper inte allt i texten, men den är intressant tycker lilla jag)? Vem blir näste Breivik? Vem går med i Livets Ord? Vem svälter sig till döds? Vem blir hälsomatsfanatiker? Vaccinmotståndare? Vem blir vad? Med amatörens enkla logik så känns det bara som att vi behöver något att hålla fast vid. Det handlar inte klass, även om det kan göra det. Det handlar om känna sig behövd och sedd. Skapa kontroll, en dröm om något där borta och en gemenskap. Något större och bättre. Tänkte på det igår när vi satt vid köksbordet, maken och jag. Barnen hade sprungit i väg för att tvätta händerna och vi satt helt stilla kvar; maken med näsan i telefonen och jag med blicken ut i tomma rymden, i det stumma rummet. Som en tavla. En samtidstavla, i detta nu. Framtiden känns oviss och livet alltför kort.

Kärlek.
/Döden döden döden

onsdag 4 mars 2015

Boogie Woogie...

Make me queen for a night


Det där föraktet mot doftljusen och paljettbyxorna. Jag inbillar mig att man aldrig har varit speciellt drabbad om man inte kan se behovet av det där lilla extra. Vi människor behöver så lite, men ändå, och om möjligt, guldkanten i livet. Också. För att bli friskare. För att må bättre. Ett bubbelbad, eller en benvit Stetson-hatt. Smörgåstårtan, eller vad vi nu går längtar efter.
LO tjatar om att kvinnor inte vill jobba deltid. Jag tänker snarare att alla borde jobba deltid. Så att vi hann drömma, läsa, tänka och leva lite mer



Läste för en bra tid sedan denna replik på ett annat inlägg (se länk) och blev så provocerad. Jag har i och för sig lite svårt med skryt, och jag avskyr verkligen begreppet 'duktig flicka' av flera ganska enkla skäl: till exempel låter det som en inställsam och lydig hund, en gullig och tacksam robotmänniska eller bara en väldigt, väldigt mallig typ. Men framförallt är det intressant vem som bestämmer vem som är duktig och vem som inte är det. Är man mer duktig för att man har doktorerat och älskar pyssel (och berättar om hur duktig man är för alla som orkar lyssna) än om man arbetar med tung belastning i vården säg? Jag tror att om man arbetar med tunga lyft i vården så orkar och hinner man sällan sätta sig och blogga, eller twittra, om hur förskräckligt duktig man är. De, de självutnämnda duktiga flickorna jag känner är de som har ett starkt nätverk och får mycket hjälp från andra och anhöriga i närheten. Oftast med en man (eller far) med dollars på fickan. Det slår nästan aldrig fel, ser ni. Det är omöjligt för en ensamstående att vara duktig, om inte personen i fråga har gott om pengar, är ung, kärnfrisk och kan hyra in andra och betala för tjänster, om man inte hinner själv -  och sedan ha tid över att skryta lite lagom klädsamt. Jag har aldrig hört ett ensamstående kalla sig för duktig, fast de är oftast där man finner de sanna hjältarna. Det enda som återstår för dem är att dra sig fram. Påvert ibland och väldigt, väldigt ensamt i många gånger. De som flyttat bort från nära och kära dit jobbet finns. De tappra, kämpande skarorna.

Jag tror inte att män tycker mer om att arbeta, eller mindre om sina barn. Jag tror verkligen inte på det, men jag kan såklart ha fel. Det jag vet är att män, generellt, tjänar mer. Så någon gång bör väl männen ge upp sina löneprivilegier -  eller alternativt erkänna att de (män och kvinnor) inte vill ha samma lön för samma arbete, så att vi kan börja prata på riktigt. Frihet att välja, finns inte, om kvinnorna tjänar så mycket mindre. Eller är män lågbegåvade när det gäller barn och hushållsbestyr? I så fall få vi se över hela samhällssystemet. Fast forskning och erfarenhet tyder på att papporna givetvis också är lika viktiga för de små. Om det nu inte är så att kvinnor verkligen, och på riktigt, älskar barnen mer och att gå hemma och städa? Tillåt mig tvivla.
De människor som måste lämna barnen på förskola och fritids för att föräldrarna måste kunna betala för mat och husrum, och eventuellt en camping-semester på Öland om allt vill sig väl, inte för att de inte älskar sina barn (hör ni det, ni rara förskolepedagoger och lärare, som tycker så mycket och så illa om föräldrar, läs: kvinnor, som jobbar). Det är de här föräldrarna som behöver pepp. Alla kan kan och får inte välja. Faktiskt.

Det är arbetsfördelningen jag opponerar mig mot. Löneskillnaderna. Belastningsgraderna. Och duktigheten. Att folk ska jobba ihjäl sig och vägen till döden (eller permanenta skador) sker genom att klämma åt andra med att man minsann är så himla duktig innan man själv går in i väggen. Eller ensamheten och utsattheten för den som inte har råd att vara med. Det var bara det lilla jag ville ha sagt.

Vi måste låta den duktiga flickan vila i frid. Snälla <3.

Henri Matisse

Puss!
/Döden döden döden

GULDKANTSTIPS; Vänner och bekantas affärer. Jag har kanske inte precis råd själv, men det är finfint ändå.

Givingly
Liebling
Organic Makers