söndag 29 oktober 2017

Let's pretend

Värja sig i vintertid.


Paul Klee, Forest Architecture (1925)

Vaknar först. Katten har i och för sig längtat länge efter mat och sällskap och ligger nu som en tung mätt varm klump mot min fot. Hotellets fönsterljus, siluetter och speglingar tvärs över gården fladdrar bakom stormiga grenar och blad. Vinden viner som man brukar säga. Vet inte riktigt hur jag ska tolka det jag ser.

Läser i DN Att värja sig mot känslor har blivit en svensk norm och jag tänker att där har du allt fel, även om jag förstår vad du säger och nog kan hålla med. Skulle snarare vilja säja att det blivit en global norm. Att vi i Sverige med glädje och kraft ville hjälpa utsatta och krigsdrabbade är stort, gott och bra, men att inte nämna Bataclan och terrorn i Paris i november och sedan attacken i Bryssels några månader efter det, känns orättvist. Många blev livrädda, läget tilläts piskas upp, och då klev SD och politiker som gillar "raka rör och tuffa tag" in. I Europa stängde land efter land sina gränser och vi har ju ändå sociala medier och shopping på nätet att ta till. 
Vi klarar inte riktigt ut det här. Varken känslomässigt eller praktiskt. Jag misstänker att det är lika sorgligt som mänskligt. Men inte specifik svenskt. 

Vi pratar om jordens undergång. Eller snarare barnen gör det. Vi svarar om flera miljoner år, när solen kanske slukat månen, sen så kanske jorden inte finnes mer.  Eh... Ljuger ju för barnen, vill lugna dem. Miljoner år tryggar ändå ingen. Det stora oändliga skrämmande nog. Pratar om miljön med våra små. Vikten av att välja reko, eko, spara... men att värja sig mot känslor det gör vi alla mer eller mindre. Man kan alltid boka en resa till Italien och låtsas att allt är fint och bra. 

Vi lever i en svårnavigerad tid. Kanske vi borde börja med att acceptera det, och göra något. Problemet är bara att jag vet inte riktigt vad. 

Fred och kärlek. 
/Döden döden döden ( och oron)



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar