De Aderton

Nutidsplatsen

Hade skrivit stora delen av texten nedan innan De Arton (snyggt DN) berättade om min förra arbetsplats och arbetsgivare, så stöper om och försöker tänka till. Jag tror att jag betraktade honom som en slags vän och mina minnen från källaren och kontoret i närheten av parken är mestadels ljusa och glada. Det var en fantastisk plats, och inte värre, snarare roligare, än många andra arbetsplatser jag varit på. Därför blev detta så extremt svårt rent personligen. Jag försöker rannsaka mig själv och mina vänner och de före detta kollegor som vittnat. Varför bidde det på detta viset? 

Men allt hänger givetvis ihop. Har inte lyckats reda ut härvan av känslor, händelser och erfarenheter. Men visst, jag anklagar den vuxna etablerade kulturvärlden för sin självupptagna världsfrånvändhet. Jag tänker att alla fortsatt sin falska vals. DN slår sig för bröstet, nu. Men då då? Minnns den arga praktikanten vars mamma hade kontakter i kulturvärlden som var med om Sexterror i kulturbranschen-texten (för sjutton år sedan!).

Om du börjat jobba i restaurangbranschen vid 16 och sedan arbetat i media- och kulturbranschen hela ditt vuxna liv så har #metoo männen beteende blivit så normaliserat för dig att ord inte räcker till. Lika självklart som att du behöver andas så lunkar och duckar du stilla på. Jag tror att det ser ut så här i en mängd andra branscher (alla mansdominerade arbetsplatser) och att vi kvinnor bara väljer att vänja oss för att överleva och stå ut. Den där ständiga rädslan för män, att inte kränka deras arma själar. Att hela tiden omedvetet tänka: han får inte bli kär (kan bli ombytt till hat eller förföljelse) men han måste tycka att jag är bra, men aldrig för bra (lagom dumsnäll) så flyter det på. Så har jag i alla fall försökt, med varierande framgång. De flesta kvinnor hittar sitt sätt att få det att fungera. Att bli kränkt utan att ta åt sig och samtidigt prestera utan fel och vara trivsamt mänsklig och sig själv nära ändå. Evig balansgång. Från stort till smått. Nästan alltid är du ensam. Du borstar av dig dammet, går vidare. Av alla skådespelarvittnesmål väljer jag detta: "Man lärde sig med tiden att navigera runt deras sexualitet. Att säga nej tack utan att såra deras ego. På så sätt blev även jag en del av en struktur som tillät dem att fortsätta. Produktion efter produktion. Beundran byttes stegvis mot förakt. Mot männen som kränkte men också mot dem som hade makt att säga ifrån. Som fattade beslut. Och kanske inte minst mot mig själv. För att jag inte vågade be dem fara åt helvete”. Första gången jag blev antastad var i litet brödskärar-rum på restaurang Charlies i Uppsala, jag vände mig om och sa att jag skulle döda honom (otroligt vågat och olikt konflikträdda mig!) om han rörde mig igen, dagen efter var jag utan jobb som lunchservitris - och lika bra var väl det, men faktum är att även kvinnor är beroende av att kunna äta mat och betala hyran. Läser Anna Charlotta Gunnarsons text i DN och känner igen.

Författaren Maja Lundgren skrev visst om Stockholms kulturliv och män i Myggor och tigrar. Hon skrev om denna arbetsplats. Hon skrev att alla kvinnor som varit där legat med chefen utom min vän H. Även detta är ett övergrepp, dels för att det inte stämmer (det finns fler än mig och H som inte hamnat där) men om det skulle ha hänt hade varit ännu värre att bli outad så. Fy farao! Skammen vi får bära på våra axlar hur vi än gör. En annan gammal chef som jag enbart minns som väldigt rar uttalar sig enormt klumpigt i tv. Jag försöker hitta min stig att gå på. Rensa hjärnan. Omformatera min världsbild.

Min cynism, dåliga självkänsla och brist på litterära/konstnärliga ambitioner räddade mig troligvis. Jag bara skrattar åt män som säger: Vill du följa med mig till Paris? Jag kan göra dig stor! Det är kanske också min stora sorg: att jag aldrig tagit mig själv på så stort allvar. Trott att jag var någon att satsa på. Önskar så att jag gjort och kunnat det utan att utsättas för någon risk.  Jag har bara jobbat på. För det måste sådana som mig som inte har någon eller något att falla tillbaka på. Jag och K vi bara jobbade. Kanske är allt dansens fel och förtjänst, vanan vid despoter och förtryck? För att kunna bli bättre måste det också göra ont, men det är inte hela världen. Man vänjer sig. Jag vet inte varför jag och K klarade oss. Så medan Sara Danius ska jobba med sitt minne och Ebba Witt-Brattström ångrar sig så smutskastas en del av mitt yrkesliv. Vi hade det  oftast väldigt roligt tillsammans, en fantastisk mötesplats, men utan K vet jag förstås inte vad som kunde ha hänt. Det var inte alltid roligt och mycket press och stress, men sådant är yrkeslivet för sådana som oss. Hon som jobbade med oss som var lite äldre satt och hatade honom, och säkert även oss. Jag kan förstå henne idag. 

Dreven går, passerar. Alla behöver mat och husrum. Minns "flickan" som kom dit efter mig. Hon hade tagit flyget upp och satt förväntansfull i solen i festligt mönstrad secondhand-blus: glad och sprallig. Nästa gång vi sågs satt hon trés sérieux vid frun och ville inte säga hej, jag, en alltför ointressant tjej. Hon hade fått en lägenhet i stan och betraktas idag som något av ett litterärt geni. Själv bodde jag i Högdalen men mot mig var han alltid knasig men också snäll och rolig och i princip helt okej. 

Spelar ni dumma, eller?

Sara Danius i DN:
”Även du. Och du har själv aldrig själv bevittnat något av vad som beskrivs i artikeln?– Det har jag faktiskt inte, och jag försöker som sagt tänka efter… Jag måste nog tänka efter ännu mer. Ibland tar det ett litet tag för minnena att komma tillbaka…”

Männen förfasas över andra män. Män sluter upp #metoo-vågen och det är ju fint men först och främst: spelar ni dumma, eller? Ni kvinnor, jag minns era blickar: spelar ni dumma, eller? DN... ALLESAMMANS...

"Ebba Witt-Brattström berättar om sin reaktion efter att ha läst DN-reportaget. Har du själv bevittnat det?

– Jag känner som säkert många andra en stor skuld inför att inte ha stöttat tjejerna. Men jag har inte vetat om det. Jag tycker att de kvinnor som träder fram i artikeln är jättemodiga"

Nej, jag tar inga av era förfasanden på allvar. Ska och kan vi välja bort verket på grund av upphovsmannens amoral? Vem väljer vi bort och varför? Varför får vissa all kärlek och andra ska hängas ut? Alla är så insyltade.  What Do We Do with the Art of Monstrous Men? och Can we separate the artist from the abuser?

Jag vågar inte springa, simma eller gå ut som jag vill. Jag drömmer om att fotografera på nätterna, men det kommer självklart inte på fråga. Jag less på att vara rädd för mäns obearbetade känslor, eller vad det nu är. Jag har alltid trott på jämlikhet: att män och kvinnor ska ha samma rättigheter och skyldigheter. Att skylla sin oförmåga, eller ovilja att vara rättskaffens på sitt kön känns ta mig fan (förlåååt) inte inte klokt. Jag är less på alla kvinnor som låter sig bli försörjda av sina män. Förlåt, men vi kommer aldrig någon vart på detta viset. Det där ibland faktiskt ömsesidiga utnyttjandet som bara blir till fortsatt ojämlikhet och misär.

Mer tankar om Klubben. Är det bara barn till etablerade konstnärer, författare, poeter, journalister och så vidare som ska få jobba inom media och kultur? Generation efter generation... Det är vi, från nästan ingenstans, som ändå drabbas hårdast. Alltid. Det är klart att exempelvis Amanda Svensson kan och vågar uttala idag. Alla ni som föds in i Bonnier eller tv-hus. Ni ärver inte bara begåvning utan också en slags födslorätt och självklarhet andra saknar helt. Likt de som ärver sina förmögenheter och inbillar sig att de är mer värda rikedom än andra. Just because det är er kulturella besittningsrätt.

Jag känner mig förbannad på allt och alla just nu: håll käften män som inte fattar att ni är likadana. Käften alla etablerade kvinnor som ser ner på andra kvinnor som försöker försörja sig. Jag ser hans gärningar och ogärningar. Jag är djupt skakad, men mest av allt fruktansvärt arg.

/Döden döden döden