Fågelsången

Konsten med vardagen 

Ser ett program på tv. En deckare, min vän från Shetland, och någon som är på besök i Bergen. Grönskan skir och utsikten fantastisk, men det jag känner är fågelsången. Längtans sång (och skuldfrihet). Har den verkligen funnits och kommer den på riktigt igen? 

Vädret, livet, orken, undflyende konstanter.  Äsch. Inte livet, bara döden.

Vi är såriga inifrån och ut. Hud som spricker, som fnöske, svider och gör ont. Kroppar som inte orkar. Ringarna, ringarna under ögonen. Utmattning. Förvirring. Någon försöker springa, en annan ligger kvar. Vänder ryggen till. Håller för öronen. Blundar.

Klumpigheten. Klumpigheter.

Har varit uppe och vänt. Druckit grönt te, ätit löjromschips. Åkt tunnelbana och tittat på konst, sladdat runt i snön. Helt anonym, så hemma och så borta. Det har varit väldigt fint. 

Hängde mina tavlor. Inte bilder. Det är min olja genom en lins. Eller ett ögonblick tagna ur en vardagsfilm. Filmen om mitt liv. Om  några, de allra viktigaste, människorna i mitt liv. Finns inget inställsamt och innerligt. Kanske däremot något som kan sägas vara lite sant. Just där och då i alla fall.

Det blev fel, och inte precis som jag tänkt, men jag står ut och det går ju leva med. Det gör mig glad trots allt. Att jag reder ut att inte vara alldeles perfekt.

/Döden döden döden