Vaknade vid fyra, och småfåglar sjöng. Sätter på kaffet, letar efter iPaden, laddar mobilen. Nacken stel. Det kliar i hårbotten. Luskammar mig. Inga ägg, inga gnetter, inga löss. Det är ändå som att det alltid kliar nu för tiden. Borde klippa mig. Tona håret, skaffa nya glasögon. Get a life. Jag har ett jättebra liv. Ett stukat trasigt slitigt fantastiskt alldeles underbart liv. Kan inte klaga. Ska inte klaga. Jag lever för stunderna när barnen har det bra; när alla är lite glada och mjuka och doftar gott. För att vi ska överleva offrar vi allt annat. Det är bara så.
Det där med JC och Katarina skaver i mig, men orkar inte gå i opposition. Gå emot det väldiga kollektivet av hat. Hatet mot kvinnor, män och kulturarbetare i en salig röra. Vill pilla lite i såret för att förklara att det aldrig är så lätt. Jag förstår faktiskt ingenting. Kanske är jag så pass skadad att jag inte förstår var gränserna går? Att det är som det är och blir som det blir. Men man ska vara snäll, såklart.
Tittar på bilder. Mina bilder, andras bilder. Så fantastiskr många bra det finns, och hjälp så många som bara är sisådär. Sörjer att jag saknar språket, kanaler, kontakter, ork och social begåvning. Att jag inte har en lärare. Att jag aldrig haft en lärare, en mentor eller släkting som är poet.
Att varje dag är en kamp med minnet, ordet, orken. Biter och håller ihop.
/Döden döden döden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar