lördag 6 april 2019

Optimism

I feel the earth move under my feet


i en ding ding



Dottern kallar mig opitimist.  Gissningsvis för att det mesta går att lösa, inom rimlighetens gränser, men ändå. Letar inte fel. Letar lösningar. Backa. Överblicka. Jag med mitt ledsna hjärta, trötta hjärna och oron, oron, oron. Orkar inte. Samtidigt: wow, vi lever! Amazing, med amerikanskt tryck i pipan och uttal. Vi drar lasset en dag till. Fy vad vi är bra. Eller inte. Rätt misslyckade, men ändå: wow, vi lever! Denna inre lille glädjefilur jag har i min hjärna som trots livets ups and downs hela tiden viskar: det kommer att bli bättre. Det reder sig. Är denna positiva del av mig, mitt i all min bitterhet och cynism, destruktiv också i någon mening?

"Is it any accident that at a time when we have become acutely aware of the challenges concerning global climate change, we have also created this bubble of social media? I find social media and media culture generally to be a vapid, desperate, self-aggrandizing circus of species-specific solipsism — ironically, the stupidity of our species might be its only legacy." Eugene Thacker 

Orkar inte med människor, älskar människor. Ja, Gud, så dumma vi är som inte är snällare mot varandra. Obegripliga är vi. Tänk om och tänk om och så vidare. 

Att logga in på Facebook är som att dras med i människors annalkande sammanbrott, rese-och matvanor, att se sina vänners fantastiska engagemang i evenemang i närmiljön, skrytet, lurkandet, fiskandet av bekräftelse, älskandet, applåder och skratt - och den ständigt närvarade döden. Kanske är det ändå döden som forfarande förenar oss, när vi slipper positionera oss (utöver att hylla bäst och komma först) så mycket. Det är bedrövligt och sorgligt med döden. Punkt. Den är faktisk oacceptabel, men vi tar det samtalet en annan dag. Jag är också där, i bubblan, letar efter bekräftelse. Men mitt liv är så innehållslöst att snart kommer mina Facebook-minnen att handla om vad mina vänner gjorde i närheten av mig förra året.

- Och alla som reser så mycket och långt, jag blir glatt generad. Inte för att de är med och pajar miljön men för att de gör det så lätt och glatt men mer diskret (inte i flödet, utan i händelser). Skulle också vilja strunta i sånt (inte tro på klimatkrisen) samtidigt drar vi till Paris snart och vad vi har för bortförklaring till det vet jag inte, med flyg. Bara ett sista litet flyg, sen lägger vi av. Beroendet, som ett sista glas vin eller en cigarett. Det är sista flygresan. På riktigt. Lovar. Hmmm, men Kreta för 2999  inklusive fruskost. Hmmm. Billigare än Stockholm helt klart.
Tågresandet kommer att bli för rika människor med oändligt med semesterdagar, fungerande nerver/hjärnor, pengar och lugna barn samt flyget för dem som skiter i allt, eller hittar på en strategi kring kompensation via annat: vaddå vi köper nästan alltid ekologiskt och äter inte kött. Just min lilla resa till Prag/Taiwan/LA saknar betydelse i det stora hela. Bra att vara fattig då, då kan man vara snäll mot miljön utan att offra något. Heja fattigdomen...

Håller jag på att tappa förståndet, spökar min hjärna med mig eller håller vi på att slukas upp av ett jätteslukhål. Känns som att jag ska tippa omkull, som att huset lutar, att gravitationen pressar mig nedåt. Är det ett ålderstecken, eller ett tecken i tiden? Ett tecken på upplösning. Nej, usch, lämnar detta spår. Jag ska nog hålla min galenskap för mig själv. Låtsats att det regnar, för det gör det ju ibland.

Fasar inför sommaren. Torkan förra året, då Skåne blev (halm)gult. Ska vi dränka oss i Aperol spritz och vänta på att algblomningen går över så att vi kan ta oss ett dopp. Sår några frön och tänker: det vänder (väl?).

Puss!
/Dödendödendöden





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar