Klockan ställd på fem, 04:21 kunde jag inte ligga kvar. Dricker mitt första kaffe 04:35 och öppnar försiktigt fönstret in mot gården. Fiskmåsarna ylar och skäller. Det malande ljudet, troligvis från Carolihuset, letar sig in i mig och vindarna kastar sig fram stötvis. Vaknar så sakteliga upp.
Nu ska vi snart till Paris, med flyg. Man ska ju inte flyga. Detta måste bli sista gången.
Sitter i ett flygplan som krängt och störtdykt över alperna. Vi tror alla att vi kommer att dö någonstans mellan Innsbruck och Wien. Utom barnet som skrattar och ler. Jag ber till Gud och lovar mig själv att aldrig mer flyga. 2009. Jag vet inte hur många gånger jag flugit sedan dess. Minnet sviker mina löften.
Som jag har längtat till Paris.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar