Gammal/ung.

Världens minsta ögon.

Sorg av Anna Ancher (1902)

Att vara i sorg är vansinnigt självcentrerat slog mig omgående. Först skämdes jag, men eftersom jag så sällan tar mig och mitt på så stort allvar lovade jag mig själv att göra det nu. Det har varit viktigt för mig. Kroppen reagerade instinktivt på min (allas vår) förlust. Viss sorg går inte att värja sig ifrån. Att känna hur man går sönder i realtid och inte ha en aning om hur det ska gå till att lappa ihop sig hjälpligt är skrämmande, men det är sorg, en enorm sorg som dränker en. Brottas med plötsliga katastroftankar. Men ingen sorg, utan kärlek sägs det. Kanske är det trösterikt trots allt? Brukar annars alltid landa i känslan att det är mycket mer synd om alla andra, för att de helt enkelt är bättre än mig på att bejaka sina behov, berättelser och känslor, men den här gången tog även jag plats. Det är och har varit en process. 

Tänker lite slappt på: 

Politiken: Suck. Ändå lite bra att Strandhäll gjordes till människa. Många reagerade på det vansinniga i att hacka på en persons ordningssinne i och med en livskris. Bra. Tänk om hennes skulder hos Kronofogdemyndigheten kunde hjälpa dem som säg utsätts för våld i nära relationer, som inte kan få nya egna bostäder pga skulder, skapade av våldsutövaren, istället? Belysa frågan kring hur skulderna uppstår och ställa allmännyttan och det allmänna medvetandet mot väggen. Men gissningsvis kommer aldrig Annika Strandhäll, eller någon annan välavlönad politiker, få problem att skaffa en ny bostad pga Kronofogdemyndigheten och livet/döden, så ingen politiker i hela landet kommer heller lyfta ett finger för dem som är utsatta för våld. Inte ens när kvinnor eller barn dör ses några verkliga rutiner över. När det gäller våldet vi säger oss inte acceptera har vi synnerligen hög acceptans kring hur offren behandlas av samhället. Hjälpen som alltid uteblir eller förvärras i och med en separation. Eller omöjliggör en separation. #eftervåldet. Klistermärken och hbtq-certifieringar (oavsett kön eller inte) är bra, men hjälper  inga offer eller deras barn. 

Ointresset att bistå utsatta är intakt, och ansvars- och skuldfrågorna självdör, som vanligt. Valde att lyfta frågan om just våldet eftersom det varit så extremt aktuellt under året och alla så unisont varit överens om att våldet måste få ett slut, men inget verkligt, förändrande förbättringsarbete gjorts.

Skulder tenderar ju även att uppstå vid livskriser som vid arbetslöshet, olika former av missbruk, skilsmässor, plötsliga sjukdomar, dödsfall, och utan att chansa jättevilt, hos dem med diagnoser, vilka ofta har stora problem med ordning, relationer, ork, humörsvängningar och olika former av missbruk (självmedicinering). Så det vi borde prata mer om är hur skulderna uppstått, och varför skulderna bara får konsekvenser för vissa fuck-ups. Läs t ex DNs Saeed Alnahhals perspektiv, och hur vi kan hjälpa våldsoffer, kring det ekonomiska stigmat. Det finns idag inget stöd, eller samlad kompetens, för vuxna med diagnoser i Sverige. Misstänker att det skulle vara enormt kostnadseffektivt och djupt medmänskligt att börja där. Tjänar du mycket pengar kan du betala andra för att göra det du inte klarar av, orkar eller hinner i alla fall. Så Annika, snälla, skaffa en revisor (assistent, eller vad som helst) och be kollegorna på regeringskansliet (säg till Bostadsminister och biträdande arbetsmarknadsminister Johan Danielsson på Arbetsmarknadsdepartementet om ni vill rädda barn- och kvinnoliv, och Lena och Ardalan på Socialdepartementet om ni vill rädda ännu fler liv) och sätt lite press på kommuner och regionerna om staten är helt tandlös gällande vålds- och samhällsproblem. 

Eller så sammanfattar vi det så här: är det okej för en av Sveriges tyngsta ministrar att ha skulder hos Kronofogdemyndigheten på grund av sorg bör en misshandlad kvinna med barn med skulder kunna få ett lägenhetskontrakt också. 

Undrar så kring den där anden Andrev Walden hade ihjäl… Han lyckades hursomhelst helst skriva, fantastiskt roligt formulerat och ytterst politiskt, utan att nämna några namn, om något så fundamentalt som att livet är orättvist. Stadiga päron och hyfsad bakgrund ger dig chansen att fucka up, utan några större konsekvenser. Var ödmjuka inför detta, fellow fuck-ups. 

Covid: suck  (här finns det för mycket att tänka, kunna, tro och aldrig blir det riktigt rätt). Finns bara en enda sak: hänsyn och respekt skadar aldrig, resten i en salig röra. Men att vi smittar och smittas och vissa dör, det vet vi. Att vaccinet inte skyddar mer än tillfällig och mot allvarligare sjukdom (om du inte är i riskgrupp, för då kan du bli allvarligt sjuk ändå) vet vi också, och att vi med eventuella, mycket milda symptom, kan åka runt som superspridare på överfulla tåg, köpcentrum, restauranger och bussar också. Konsekvenserna oöverblickbara. Men vi vill ju bara ut. Träffa folk. Resa. Leva. I samband med lättnaderna inför höst- och vintersäsongen valde man även att återföra karensdagen och handsprit-flaskorna i affärerna tömdes väldigt fort. Tusen fingrar trycker på tomma pumpen i entrén. Genialt. Det är verkligen mycket jag inte förstår. Men till alla dårfinkars försvar, det är svårt att fatta allvaret med lite droppsnor i näbben. Lite snor har väl aldrig dödat nån?

”If policy makers want to limit the damage that Omicron and future variants do, they’ll have to better understand why people reject vaccines. Something as complex as vaccine hesitancy is bound to have many causes, but research suggests that one fundamental instinct drives it: A lack of trust. Getting people to overcome their hesitancy will require restoring their trust in science, their leaders, and, quite possibly, one another. The crisis of vaccine hesitancy and the crisis of cratering trust in institutions are one and the same.”  (Olga Khazan, The Atlantic)

 

Kvinnornas förlorade skönhet (jättesuck): Kvinnor som mår dåligt över sin förlorade skönhet (ni är snygga, eller vad vet jag, bla bla bla) och tillhörande privilegier är manipulativa psykopater tänker jag ibland. Framförallt tydligen fullständigt osjälvständiga. Eller? 

LANA DEL REY Beautiful

Vilket känslomässigt övertag att aldrig ha känt sig särskild snygg eller jobbat med sexet ändå! Finns några fördelar med dåligt självförtroende i alla fall. Tänk om ”de snygga” jobbat med vänlighet och humor istället? Litat på sin begåvning, intelligens, varit tacksamma, medvetna och ödmjuka inför övertaget. Jag tycker också att det kan kännas smärtsamt att se ut som en liten tant ibland, men eftersom jag inte kände mig särskilt snygg när jag var 25 heller, så känns ändå youth is wasted on the young mer relevant än att deppa över att män inte skulle vilja ligga med/åtrå en längre. Det är kul att vara snygg, klä sig färgglatt och lukta gott. Det funkar nästan överallt. Och män kan vara sorgligt ytliga, det håller jag såklart med om, men mannens blick och uppskattning, är det verkligen det enda som räknas? 

Till försvar för dem som vill se evigt unga ut och upplever att kvinnovärdet ligger där:  Inte förens männen stämmer upp i en kör: vi föredrar att jobba med kompetenta kvinnor med egna åsikter, lång erfarenhet och lättare ansiktsbehåring, före positiva 25-åringar utan barn som ställer upp på vad som helst för den goa stämningens skull, så kanske det finns visst fog för ängslan och sorg?  För jobbar man i det offentliga eller med att sälja in sig själv blir det givetvis mycket tydligare och mer komplicerat. Är man singel med längtan, jag fattar deppen. Men ändå, det är sorgligt att åren oundvikligen går. Det är det. Men samtidigt, skärp er.

Män tittar på mig. Och kvinnor, hundar och barn. Och inte bryr jag mig om ifall de vill ligga med mig eller tycker att jag ser för knasig ut. Röd i ansiktet, skitfult hår och världens minsta ögon om ni frågar mina barn. Jag vet. Jag ser nog rätt sliten ut. Jag vet inte ens hur jag ser ut. Är det verkligen viktigt? Många dagar är jag en osynlig fläck. 

Jobbar man med sex/makt, förförelsen, är det ju det viktigare förstås. Vissa har jobbat med manipulation sedan förskoleåldern och för dem blir knepigt när maktverktyget sakta glider dem ur fingrarna. Alla är vi fåfänga på våra egna vis, men vilket bottenbetyg för den egna kraften och kompetensen om den måste mätas via den manliga åtrån. Själv har jag valt förnekelsestrategin och den funkar för mig. Det är helt enkelt någon annans kropp tagit över min, typ. Orkar inte förklara närmare, men tänker: det vänder, fast jag vet att det inte gör det. Jag lever ju generellt på hoppet. Mina barn har knappt sett mig gråta, har aldrig manipulerat någon med gråten/sexet men har på ett sinnesjukt vis alltid letat efter en positiv vinkel. Inte för att jag är en särdeles positiv person, utan för att det gör livet uthärdligare och lättare att orka med. Det betyder inte att jag inte varit väldigt ledsen eller känt mig ovanligt ful, utan bara att jag präglats på detta sätt. Det vänder! Jag blir snyggare sen…

Men det är kring sex och makt det blir komplicerat. Horace tassar kring det med Ida Ölmedal i Sydsvenskan och vi kvinnor tassar kring varandra. Vi vet att sex, drama och skönhet är (minerad) mark/makt och vissa vill fritt kunna utnyttja denna makt efter behag och behov. Jag är tveksam till om denna makt är så härligt frigjord som vissa vill få den till, men detta är ett faktum. Finns även bland de kriterier kvinnliga psykopater huserar. Kanske handlar det bara om att få bestämma över de andra barnen på lekplatsen ändå? Men när makten och de självklara företrädena ruckas blir det svårt och det är det oron handlar om misstänker jag. Rädslan att allt det roliga och genvägarna ska ta slut. Jag och mina väninnor pratar om detta också. Det är mänskligt och mycket trist att känna sig mindre attraktiv/gammal, även om alla är lyckostar som åldrats likt bättre viner, utan att förstå det själva alla gånger. Men visst, Tareq valde precis en ”Pt-Fia” (hon är säkert alldeles fantastisk), så nog är och ung, fit och pigg roligare än trött, gammal och trist med progressiva, för en man i svängen. 

Begriper att det blir blurrigt (men vi kan, om vi vill, konstatera att nästan alla män är idioter) men exklusive alla manliga praktarslen så jobbar vi kvinnor oförtrutet på med vårt maktspel: sex, gråt och det eviga skitsnackandet. Det är tragikomiskt att vi inte kommit längre. 

För vad Thyberg gjort är helt enkelt att producera ännu en porrfilm – undantaget penetrationen – och placerat den i ett cinematiskt finrum. Vilket då på något magiskt sätt ska göra det till ”undersökning” i stället. Det borde få åtminstone publiken och kritikerkåren att känna sig manipulerade. Greppet går att jämföra med den gräsliga konstnären Richard Princes serie med Instagrammålningar, där han utan medgivande helt enkelt trycker upp sexiga unga kvinnors Instagraminlägg på canvasdukar som han ställer ut och säljer. (Saga Cavallin, DN).

Ja, det där sexandet i olika skepnader. Kanske är det bara våra drifter som driver oss, och vi använder oss av de medel vi har att tillgå. Jag vet verkligen inte, men lätt är det inte att hålla huvudet kallt och hjärtat varmt alla gånger.  

Trots att jag kan checka av alla kriterier för klinisk depression (utom en djupare längtan efter att ta livet av mig) så är det allra, allra hetaste för mig nog drömmen om naturen och att få vila lite någon gång. Får svindel av blotta tanken på en gnutta lugn och lite ro. Det mest förbjudna lockar alltid mest. För vissa något naket, för mig ett hav eller en äppellund. Oj, nu blev jag alldeles rosig. 

Den här oerhörda förlusten i mitt liv gör mig kanske lite mindre sårbar, jag är ju redan sönder. Det ger ju både frihet och en känsla av meningslöshet.  

Med världens minsta ögon drar jag i mig lite kaffe och försöker hitta ordning i mitt inre kaos. Det går sådär. 

Behöver just nu bara prata lite med min bror. 

/Döden döden döden